MUSEET DÄR EN ATEIST
MÖTER PYTTELITEN JESUS KRIST
Ibland går vägen till Betlehem via de mest oväntade platser. Lasse Bergwall berättar här hur han råkade snubbla över ett litet spanskt museum som fick honom att fundera över miniatyrens funktion och julens budskap.
För en tid sedan var jag i Alicante, en stad med ca 300.000 invånare på den spanska Costa Blanca-kusten. Avsikten med vistelsen var inte att gå på utställningar. Ändå tittade jag självklart igenom museiutbudet och fann bland annat vad som sades vara ett nybyggt, modernt arkeologiskt museum med avancerad teknik. Men nej, det lockade mig inte där och då.
Det som väckte mitt intresse och blev för svårt att motstå var något helt annat. Ett museum med julkrubbor. I mitten av mars! Finansierat med skattemedel. Lite udda, i alla fall i jämförelse med arkeologiska museer. Detta museum ligger i en smal gränd i centrum av gamla stan. Begränsade öppettider, men fri entré. Lokalerna är enkla och ändamålsenliga, ca 250 kvadratmeter. Förutom en liten reception och en mindre shop består utställningsrummen dels av en mängd bibliska figurer uppställda i långa rader men framför allt av julkrubbor i olika storlekar och utföranden.
Till vänster utställningssal, till höger “Natividad del señor”, autor: Agustin Moreno Verdugo. Museo de Belenes, Alicante.
Den första dokumenterade krubban i Spanien skapades, enligt museets informationsbroschyr, år 1300 i katedralen i Barcelona. Museets samlingar består både av donationer från olika platser i världen och från lokala tillverkare. Det är olika konstnärer som i modellform tolkar Jesu födelse. De flesta modeller är livfullt komponerade och välgjorda med utmärkt detaljarbete och avstämd färgsättning.
En annan variant på julkrubba från Museo de Belenes, Alicante.
Skalmodellen och miniatyrer har rötter långt bak i historien och har använts i många olika sammanhang och i olika syften. Exempelvis fann jag under ett besök på Rijksmuseum i Amsterdam förra sommaren ett flertal intressanta och uttrycksfulla modeller från början av 1800-talet. Riksutställningar producerade många utställningar i små format. Konstnären Anders Åberg gjorde fantastiska modeller till många utställningar på museer runt om i landet.
När jag går omkring där på julkrubbemuseet är det någonting med dessa omsorgsfullt utförda modeller som tilltalar mig och som inte har med motiven att göra. Det kan ju låta konstigt. Jag tror det delvis har att göra med att jag, som många andra barn, själv (som pojke i mitt fall) med stor entusiasm byggde modeller, lekte med bilar, lego och förde krig med arméer av soldater i skala 1:72. Nu, som då, ser jag den lilla skalan som ett utmärkt medel att gestalta en händelse, en berättelse. Modellen har ju utställningsmediets många komponenter, inte minst det rumsliga. Jag fascineras av den förskjutna skalan, främst förminskningen. Men även förstoringen kan vara spännande. Skalförskjutningen som gestaltningsgrepp öppnar möjligheter att upptäcka andra perspektiv som kan vara svårt att få syn på i vår ”naturliga” skala – i vår 1:1-tillvaro.
Miniatyrlandskapet fascinerar på Museo de Belenes. Hela krubban och detalj.
Alla dessa, på många sätt varierande, julkrubbor har en sak gemensamt och det är att de bekräftar en händelse och berättelse. Här finns det alltså inte någon som helst antydan att ifrågasätta de berättelser som skildrades. Kanske inte så förvånande. Det är nog också så vi är vana vid att se modeller – som illustrerande, redovisande och bekräftande. Skalmodellen kan ju naturligtvis användas för att kritiskt ifrågasätta företeelser, historiska händelser och aktuella samhällsproblem.
Diarama of a slave dance, Gerrit Schouten (1779-1839) wood, paper, glass (1830) Rijksmuseum, Amsterdam.
Visst finns det risker att det blir förenklingar i det lilla formatet. Men skalmodellen som gestaltningsform kan utvecklas. Här finns möjligheter att experimentera med både innehåll och form, undersöka nya perspektiv, ifrågasätta invanda föreställningar och värderingar. En av fördelarna är att modellen kan ge en överblick som kan vara svårt att få i skala 1:1.
Diarama of the waterfront of Paramario, Gerrit Schouten (1779-1839) wood, paper, glass (1820) Rijksmuseum, Amsterdam.
En som använder det lilla formatet för att gestalta angelägna och aktuella frågor är fotografen och konstnären Felicia Malmström. I sin utställning Nobody – It Can Happen To Anybody på Konstforum i Norrköping under senhösten visar hon bilder av miniatyrer i stadsrummet som skildrar den fattigdom som finns omkring oss i dag.
Så här i juletider, när resursslöseriet och miljöförstöringen som följer av måttlös shopping inte tycks bekymra oss så värst mycket, skulle jag gärna vilja se alternativa julkrubbor som ifrågasätter julhandelns avarter. För det är nog inte bara jag som behöver reflektera över mina konsumtionsbeteenden. Utan många. Väldigt många.
God jul!
 |
Text och foto: Lars Bergwall
LB är utställningsproducent, lärare i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet samt medlem i UEForums redaktion. |
|
