FRÅN PLUNDRINGSTÅG
TILL UTSTÄLLNINGSKATALOG
Staffan Lundén
Displaying Loot. The Benin Objects
and the British Museum
GOTARC Series B.
Gothenburg Archaeological Theses 69 Göteborg, 2016
Västvärldens museisamlingar innehåller en hel del som hamnat där utan de ursprungliga ägarnas godkännande. För många museer skulle det innebära ett hårt slag om de blev tvungna att lämna tillbaka allt som en gång rövats. Därför pågår ett ständigt rättfärdigande av status quo. I en nyutkommen avhandling undersöker Staffan Lundén de argument som används för att slippa lämna tillbaka bytet. Fredrik Svanberg har läst.
Staffan Lundéns doktorsavhandling i arkeologi är ett viktigt arbete för alla som intresserar sig för hur museer fungerar och för de djupare dimensionerna av aktuella museidebatter. Den handlar om en serie mycket speciella museiobjekt, de berömda så kallade Benin-föremålen. Dessa är olika sorters objekt, sammanlagt några tusen stycken, och mest kända är ett antal större bronser. Föremålen tillverkades och användes i Benin, i dagens Nigeria, men plundrades av brittisk militär 1897 i en straffexpedition. Föremålen finns nu mest på europeiska museer, i synnerhet på British Museum i London, och avhandlingen behandlar British Museums användning av föremålen, eller mera precist hur museet ”skapat” och ”skapar” objekten i utställningar, i texter och i sin övergripande argumentation och självförståelse.
De större och viktiga museifrågor som avhandlingen kommer in på utifrån analysen av Benin-föremålen är dels frågorna om repatriering, dels frågorna kring hur museer som institutioner, i det här fallet British Museum, samt begrepp som brittiskt, Edo (den folkgrupp som först ägde Benin-objekten), västerländskt och afrikanskt fylls med kulturellt innehåll genom museiarbetet. När det gäller repatriering så finns starka krav från Nigeria på återförande, medan British Museum har byggt upp en motargumentation.
The Sainsbury African Galleries, British Museum. The Ife head. Foto: Staffan Lundén
Doktorsavhandlingen är ett rikt verk både vad gäller omfång och idéer (13 kapitel, 516 sidor text). Den är föredömligt layoutad och har ett lätt flytande språk. Ämnet och materialet är mycket väl valda. Benin-objekten och deras historia både i Benin och som museiföremål behandlas ingående med ett tematiskt upplägg. Litteraturen kring objekten nagelfars noga, liksom hur plundringen gick till, hur objekten namngetts, kategoriserats och värderats i olika sammanhang efter 1897, de så kallade Ife-objekten som jämförelsematerial, British Museums argumentationslinjer för att behålla objekten, den västerländska ”upptäckten” att Benin-föremålen var inhemska, västvärldens ”upptäckt” av afrikansk konst genom Benin-objekten, hur Benin-objektens ställts ut i The Sainsbury African Galleries samt vilken mening som skapas där.
Kapitel 12 tar upp tänkbara, alternativa museirepresentationer. Här betonar Lundén en intressant jämförelse med utställningen Världen i kappsäcken på Etnografiska museet i Stockholm. Denna utställning vänder, till skillnad från British Museum, blicken även mot de västerländska resenärerna och samlarna och tar upp flera olika perspektiv.
I ett avslutande kapitel summeras undersökningens resultat. Här diskuteras hur British Museum skapar sin egen historia och i synnerhet den tänkta kopplingen till Upplysningen. Museet konstruerar sin historia på samma sätt som nationer konstruerar sina, med hjälp av uppfunna traditioner. Sedan summerar Lundén vad som framkommit om British Museums argumentation kring sitt grundande och sitt förhållande till tolerans. Här kommer slutsatser om hur förre museichefen Neil MacGregors argumentation för British Museums intendenters framsynthet, om den västerländska receptionens betydelse, liksom om hur museets grundande och historia inte kan valideras.
Jag var opponent på avhandlingen och hade några invändningar. Dels menar jag att det finns en brist på struktur, vilket försvårar för läsaren och användningen av verket. Lundén har i hög grad valt att frångå en gängse vetenskaplig struktur, vilket gör boken svår att orientera sig i. Avhandlingen ställer som jag ser det också upp en något svartvit bild av Vi och Dom i termer av västvärlden och andra.
Men avhandlingen är sammanfattningsvis ett betydelsefullt verk på så vis att ett verkligt viktigt ämne och studiematerial har valts ut och bearbetats med goda resultat. Lundén lyckas visa hur British Museum har konstruerat en selektiv och delvis oriktig historia om sig självt och sitt förhållande till Benin-föremålen. Med denna bakgrund faller British Museums argumentation att museets användning av Benin-objekten över tid skulle vara ett generellt ”nyckelargument” mot repatriering. Det framstår i stället som sannolikt att det är som Lundén föreslår, att en dogmatisk idé om att under alla omständigheter behålla föremål i själva verket i hög grad påverkar möjligheterna att ta fram objektiv kunskap om föremålen och historien negativt.
Jag hade önskat mera av struktur och sortering, men det uppvägs av innehållsrikedomen och av argumentationens många viktiga poänger och slutsatser. Jag tror att det blir ett arbete som kommer att väcka många diskussioner, leva länge och få ett betydande inflytande inom arkeologi, museologi och kritiska kulturarvsstudier.
 |
Text: Fredrik Svanberg
FS är docent i arkeologi och chef för Kulturarvsenheten vid Statens maritima museer. |
Avhandlingen finns att ladda ner här.
Mer om repatriering: Wilhelm Östberg recenserar Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna
|
