TILL MINNE AV DE TYSTA HJÄLTARNA
Berlin strax före sjuttioårsjubileet av krigsslutet. Vad finns kvar av det som då var ohygglig vardag? Vad väljer vi att minnas och bevara? Och vad kan museerna göra för nytta? Kenneth Hermele avlägger reserapport från ett av mänsklighetens halvläkta sår.
Berlin från ovan. Längs gatan löper rester av muren med ruiner av tortyrkamrar och fängelsehålor. Högst upp ses Martin Gropius Bau. Foto: Wolfgang Chodan, Stiftung Topographie des Terrors
Det är svårt att vandra runt i Berlin utan att känna historien. Berlinmurens dragning är markerad av gatstenar som går över gator och trottoarer, kors och tvärs genom den nu förenade staden, en diskret påminnelse om hur det kalla kriget under årtionden delade upp människor i Väst och Öst.
Mer påfallande är alla minnesmärken, från Gedächtniskirches kyrkoruin på Kurfürstendamm – som minner om de allierades urskillningslösa bombningar av nazisternas huvudstad, lika allvarliga i Berlin som i Hamburg och Dresden – till minnesmärket över Europas mördade judar alldeles i Berlins centrum, vid Brandenburger Tor.
Foto: Katarina Lindahl
Ett av stadens mer besökta museer är gratis: Topographie des Terrors, terrorns topografi, som täcker ett helt kvarter i närheten av Potsdamer Platz där nazisternas säkerhetspolis hade högkvarter och tortyrcentral. Det är en blandning av friluftsmuseum och minutiös kartläggning av nazisternas förbrytelser, med Berlins karta som utgångspunkt, från maktövertagande till krigsnederlag och de efterföljande krigsförbrytarrättegångarna.
Frilagda rester av en tidigare SS-utfodringsbarack. Foto: Nihad Nino Pusija, Stiftung Topographie des Terrors
Senast jag var här gick den fasta utställningen längs ett kvarvarande stycke av Berlinmuren, där gamla tortyrkammare och fängelsehålor grävts fram ur ruinerna och gjorts till utställningsrum i det fria. I dag har den historiska utställningen flyttat in i ett permanent museum – öppnat 2010 – och utvidgats långt bortom vad jag mäktar ta in, i alla fall under ett besök.
Topographie des Terrors. Foto: Wikipedia Commons
Det har – paradoxalt? – minskat minnesutställningens slagkraft. Medan jag tidigare såg de omänskliga nazistiska förbrytelserna precis där de utspelat sig, med de trasiga kakelväggarna som ögonvittnen till begångna brott, blir den mycket mer pedagogiska och fullständiga berättelsen inne i det stora och luftiga nybygget, närmast påminnande om en modern flygplats, för mycket av det onda, kyligare och mer avlägset trots att jag kommer närmare bilder och berättelser.
Foto: Stefan Müller, Stiftung Topographie des Terrors
Men kanske är det bara jag som drabbas av övermättnad och känner avstånd. Stämningen på museet är stillsam och värdig, de svårbegripliga brotten frammanar en sorts högtidlighet, besökarna rör sig sakta runt de många skärmarna och montrarna, det surrar av samtal på många språk som liksom svävar i den stilla luftkonditioneringen; jag känner mig som en av änglarna i filmen Himmel över Berlin där de osynliga går runt och lyssnar till människors inre.
Annorlunda är det på det system av gårdar som kallas Scheunen Höfe, dit vi kommer när fredagen börjat övergå i kväll. Vi är nu i det gamla judiska Berlin som i dag blivit hippt och fullt av restauranger och gallerier. Det är nära till den stora synagogan på Oranienburger Strasse, här omkring bodde före kriget många judiska familjer – bland annat min pappa och mina farföräldrar – och den uppmärksamme vandraren kan se små minnesplaketter inlagda i trottoaren, kallade Stolpersteine, snubbelstenar, som markering av var mördade judar bott. Mitt i flödet av festande människor går det att böja sig ner och läsa ett öde i tre stationer: här bodde …, född …, död i Auschwitz …
Inne på gården till Rosenthaler Strasse 39, parallellt med ingången till gårdarna, finns två stillsamma museer som påminner om det motstånd mot nazisterna som utövades av tyskar med fara för eget liv. Av Tysklands 500 000 judar fanns vid krigets början 1939, då möjligheten att utresa definitivt stängdes, kanske 200 000 kvar, medan resten, som min familj, lyckats fly. Av dessa olyckliga kvarvarande lyckades ett fåtal, uppskattningsvis tio, tolv tusen, gå under jorden, men endast 5 000 klarade sig ända till krigsslutet.
Detta hade inte varit möjligt utan stöd av tyska motståndskvinnor och män, och det är dem museerna inne på gården till trettionian hyllar. Längst in ligger Otto Weidts verkstad för blinda där judiska kvinnor och män anställdes för att tillverka kvastar och sopborstar, ting som ansågs av värde för Tysklands krigsmakt, vilket förklarar varför verksamheten fick fortsätta. Under DDR-tiden tilläts huset förfalla och vid Tysklands enande fanns bara ett tomt skal kvar, allt hade försvunnit som kunde påminna om det hjältemod Weidt och hans icke-judiska anställda utfört när de tog emot och gömde judiska kvinnor och män, alla inte heller synskadade. Även sedan detta blivit omöjligt och transporterna börjat gå till koncentrationslägret Theresienstadt fortsatte Weidt och hans vänner att skicka mat och nödvändighetsvaror till sina före detta kolleger.
Foto: Quelle MBOW/Thomas Bruns
Museet invigdes i de gamla fabrikslokalerna 2006. Numera finns det inte så mycket som påminner om tillverkningen, ett par maskiner står uppställda i ett rum där borstar bands, det är mest fotografier och brev. Men längst in i lokalerna finns ett hemligt gömställe, bakom en falsk garderob beredde Weidt en fristad en kortare tid för judar som riskerade att sändas österut, här fanns varken vatten eller avlopp, ett enda rum med fönstret förseglat.
Foto: Museum Blindenwerkstatt Otto Weidt
Det får mig att tänka på Anne Frank-museet i Amsterdam, och som av en händelse pågår det även där just nu en utställning – The helpers of the Secret Annexe, till april 2015 – om de tysta hjältar som under flera år hjälpte de familjer som gömt sig på vinden på Prinsengracht att överleva, ända tills de förråddes. Det var tack vare hjälparna som Anne Franks dagbok räddats till eftervärlden, den låg utspridd på golvet när Anne och hennes familj förts bort; endast fadern överlevde kriget.
Foto: Cris Toala Olivares, Anne Frank House
Det är nog ingen tillfällighet att uppmärksamheten på de tysta hjältarna vuxit, ju mer vi lär oss om hur människor levde under nazismen och under ockupation, desto mer visar det sig att de kunde göra och gjorde val, i alla fall mer än vad vi kanske föreställer oss var möjligt under förtryck och terror. Utan hjälpare inga gömda och knappast några överlevande heller.
Därför är det befriande att den gamla tredelningen av Förintelsens aktörer – utövare, offer och vittne – som forskaren Raul Hilberg gjort berömd och allmänt vedertagen, nu kan utökas med en fjärde kategori: hjälparna. För varje gömd jude behövdes det tio hjälpare som ordnade med bostad, mat, kläder, som kom förbi med nyheter och höll hoppet uppe. Ett litet urval porträtteras på museet Stille Helden, tysta hjältar, i huset bredvid Otto Weidts museum: med 10-12 000 gömda judar fanns det hundratusentals tysta hjältar bara i Tyskland.
Det tysta hjältemodet har ett eget museum, Stille Helden. Foto: Gedenkstätte Deutscher Widerstand/Thoms Bruns
På det lilla museet får vi möta en del av dem i korta berättelser. Här finns den kände Oskar Schindler – berömd från filmen Schindlers list – men jag fastnar för hemmansägarparet Elise och Georg Steffen. Han var borgmästare i byn Kagar och medlem i nazistpartiet men de tog ändå emot och gömde judiska Susanne Meyer fram till krigsslutet. Vid befrielsen arresteras Georg Steffen av den sovjetiska ockupationsmakten, sätts i läger och dör 1946 av svält, 57 år gammal.
Foto: Gedenkstätte Deutscher Widerstand/Thoms Bruns
Medan Schindler i dag är en firad hjälte, är de flesta av de andra hjältarna anonyma. Men Hedwig Porschütz förtjänar ett bättre öde. Hon arbetade som stenograf på Weidts borstfabrik och gömde judar i sin lägenhet; när det blev för farligt och de gömda tvingades flytta på sig, fortsatte Porschütz att förse dem med mat och låter dem också tidvis bo hos sin mor. Det går illa för Porschütz, hon åker fast för häleri – delvis ett sätt att förse hennes judiska skyddslingar med mat – och hamnar på tukthus från oktober 1944 till krigsslutet.
Efter kriget går det inte bättre för henne, det visar sig att hon varit prostituerad och det föranleder de västtyska myndigheterna att förvägra henne erkännande för hennes hjältemodiga insatser under kriget. Hon får inte den ersättning hon som motståndskämpe var berättigad till, hennes moral ansågs för låg, och att gömma judar räknades vid den tiden inte heller som en motståndshandling.
Först 2011 återupprättas Hedwig Porschütz genom ett domstolsbeslut i Berlin; då har hon varit död i 34 år. Det är sådana tysta hjältar vi möter på Rosenthaler Strasse 39.
 |
Text: Kenneth Hermele KH är ekonom och doktor i humanekologi. |
 |
Lars Bergwall om ett besök i Auschwitz Hanna Sjöbergs besök på Militärhistoriska museet i Dresden |