AV KÄRLEK TILL LITTERATUREN

I Sastamala i Finland finns ett museum helt ägnat åt böcker, boktryckarkonst och läsning. Det heter rätt och slätt ”Bokstav”: Pukstaavi. Just Sastamala är också en plats som känns laddad med sagans magi. För UEForums läsare berättar Maria Laukka här om ett museum som lekfullt och ömsint vårdar den tryckta bokens historia.

Sastamala, också kallat Vammala och Tyrvää, är en ort i sydvästra Finland som är känd för sina litteraturdagar med fokus på gamla böcker. Varje sommar samlas där under ett veckoslut mer än 10 000 finländare för att leta efter antikvariska böcker och lyssna på intressanta föredrag om äldre litteratur.

Sastamala är ett medeltida namn som har tagits i bruk igen för att påminna om traktens forna tider. Där ligger två vackra medeltida kyrkor och där finns också en gammal tradition med boktryckeri.

Trakten har varit hemvist för flera betydande finska illustratörer. Axel Gallén, som ändrade namnet till Akseli Gallen-Kallela, bodde där i unga år. Han skulle bli känd för sina Kalevala-inspirerade motiv och 1925 påbörjade han arbetet med den praktfullt illustrerade utgåvan av Finlands nationalepos. En 13-årig Rudolf Koivu, senare Finlands främsta sagoillustratör, kom i början av 1900-talet till Sastamala från Sankt Petersburg, efter att där ha förlorat sina finska föräldrar. Han bodde ett par år hos sin farmor i en liten stuga, ville inte gå till skolan utan vandrade hellre i skogarna. När farmodern dog flyttade pojken till Helsingfors och blev springpojke åt skämttidningen Tuulispää.

Mauri Kunnas väckte uppmärksamhet när han gjorde om Kalevala till ett nationalepos för hundar.
Foto: Pia Cederholm

Från Sastamala kommer också en rad nutida illustratörer. Pekka Vuori har en lång karriär som tidningstecknare och är berömd särskilt i Japan för sina bilderböcker. Mauri Kunnas är känd bland annat för Hundarnas Kalevala. Sami Toivonen och Aino Havukainen bor i Sastamala och gör bilderböcker som är ytterst populära bland finländska barn i dag.

Inte konstigt alltså, att ett museum kring boken och dess historia har blivit nästan en nödvändighet i Sastamala. Apotekarens gamla villa har renoverats med pietet och heter nu Pukstaavi (bokstav). Där kan man följa bokens historia från medeltiden till i dag. De mest älskade nationalskatterna, som Pessi ja Illusia (Jorden och vingarna) av Yrjö Kokko, Tuntematon sotilas (Okänd soldat) av Väinö Linna och Sinuhe, egyptiläinen (Sinuhe, egyptiern) av Mika Waltari är utmärkt presenterade liksom de medeltida Bibelutgåvorna. Hela museet andas kärlek till litteraturen.

I den permanenta utställningen har bokens historia åskådliggjorts kronologiskt med flera miljöer från olika tider. Bokens roll i hem och skola blir påtagligt synlig. En del av miljöerna är byggda i modell. För en äldre besökare kan det se övertydligt ut, men för dagens barn tillhör ju folkskolan historien. Klassiska finska författare som Minna Canth, Eino Leino och Juhani Aho presenteras kort och slagfärdigt på en bildskärm med dokumentära foton, porträtt och filmsekvenser, kompletterat med utdrag från teaterföreställningar. Det väcker nyfikenhet också hos den vuxna publiken.

Den här höstens specialutställning heter Mikä tyyppi! (”Vilken typ!”) och behandlar typografi. Utställningen är sammansatt av Markus Itkonen, som är prisbelönt för sina fina böcker om just typografi. För barnen i utställningen blir det intressant att notera hur många olika typografiska märken och stilar de själva bär på sina t-shirts, byxor och overaller. De utmanas att analysera de bilder och loggor man ser överallt i omgivningen varje dag, på reklamskyltar och affischer.

Foto: Pama Alavilo

Efter de typografiska övningarna förflyttar besökarna sig till sätteriet, där de manuellt får sätta ihop sina namn med gamla bokstavstyper av metall och trycka med svart färg. För barnen är ju detta något helt nytt. För äldre är det en tradition som man känner till mer eller mindre.

Hos mig väckte visningen i museet ett minne: den stora tidningen Helsingin Sanomat sattes ännu på 1960-talet för hand. Under min studietid jobbade jag på kvällarna som korrekturläsare och fick se hur tidningen plockades ihop i sätteriet varje kväll, ofta sent framåt småtimmarna.

Sätteriet och tryckeriet iscensätts bokstavligen (!) under skolelevernas runda i Pukstaavi med hjälp av en kunnig pensionerad lärare som demonstrerar tryckpressen. Det går lätt att dramatisera en scen med verkstadschefen och ett par lärjungar under arbetsprocessen. Den lugna takten och ostörda ron i museet som hos barnen skapar koncentration och intresse för bokens hemligheter känns mycket sympatisk.

Text: Maria Laukka
ML är barnkulturforskare och bilderbokskritiker, bosatt i Helsingfors.
Foto (där ej annat anges): Jari Kuusenaho