ETT MUSEUM FÖR OCH MOT KRIG
I andra världskrigets slutskede bombades den vackra staden Dresden sönder och samman. Man kan begrunda detta och förlora tron på mänskligheten, eller också kan man inrätta ett museum. Och var skulle det passa bättre att reflektera över krigets teori, praktik och vansinneslogik än just i Dresden? Hanna Sjöberg har besökt Militärhistoriska museet.
När jag var barn på sextiotalet smygtittade jag med spänning och skräck i ett häfte som låg i mina morföräldrars källare. Här fanns teckningar som visade hur man skulle bete sig om Sverige kom i krig. ”Varje angrepp mot rikets frihet och självständighet skall mötas med vapen” stod det att läsa. Häftet hette Om kriget kommer och delades ut till alla hushåll i folkhemmets Sverige. Även om jag växte upp i ett land som inte varit i krig på hundrafemtio år så var kriget närvarande.
Om kriget heter en bok som rönte stort intresse bland militärer under sent artonhundratal. Författaren Carl von Clausewitz var en preussisk militärteoretiker. Han ställde frågan vad kriget är och fann svaret att kriget är fortsättningen på politiken fast med andra medel. Inte bara de preussiska generalerna läste och beundrade Clausewitz, det gjorde även Marx och Engels och han läses än idag, till exempel av tyska arméns officerare.
År 2011 återinvigdes Militärhistorisches Museum i Dresden efter en omfattande ombyggnad för 60 miljoner euro.
Militärhistorisches Museum i Dresden är den tyska försvarsmaktens museum. I dess storslagna entré löper ett långt LED-band med citat ur Clausewitz bok. Citaten som matas fram ord för ord talar för kriget, det medvetna kriget som är något annat än ett rent våldsutbrott. ”Vi ser att det i kriget finns flera vägar mot målet och att inte alla innebär att motståndaren nedgörs.” Tittar man upp ser man ytterligare ett LED-band, där motargument matas fram: ”Kriget är politikens yttersta misslyckande.”
Tysk militärhistoria är brutal och når sitt avgrundsdjup i Holocaust. Samtidigt finns det en stark – och stridbar! – pacifistisk tradition; världens första antikrigsmuseum grundades 1925 i Berlin av författaren till boken Krieg dem Kriege!, Ernst Friedrich. Militära insatser även i FN:s regi är ett omstritt tema i dagens tyska debatt. Militärhistorisches Museum var därför i nyhetsfokus när det återinvigdes 2011 och Gorsch Pieken, museets vetenskapliga ledare, hördes ofta i media. Museet vill ingjuta mod att visa att man är rädd för kriget, sa han i en radiointervju. Det ska vara en plats där det militära, krig och våld tematiseras och debatteras. Museet vänder sig både till soldater och officerare och till oss vanliga civila.
Bil med raket från en demonterad karusell.
Förberedd med bra skor för att orka marschera genom den trettontusen kvadratmeter stora utställningen tar jag mig till museet i Dresden. Bara arkitekturen är värd resan. Den pampiga artonhundratalsfasaden i ljus sandsten har brutits upp av en enorm kil av aluminium, ett verk av den amerikanske arkitekten Daniel Libeskind som ju också ritat Judiska museet i Berlin. I Dresden tycker jag att hans taggiga formspråk fungerar starkare, den vassa kilen har slagit sig in i en klassisk arsenalsbyggnad i en intakt wilhelminsk militäranläggning; en arkitektonisk krock mellan två krafter, en totalsmäll som man är utsatt för både utanför och inne i museet. Den klassiska byggnadens rumsfiler bryts upp, plötsligt finns inga räta vinklar mer. Öppningar mellan våningsplanen gör helt konkreta perspektivväxlingar möjliga när historiens brottytor gestaltas.
Uppdraget att bygga om museet gick till arkitekten Daniel Libeskind och det lär vara hans favoritbyggnad.
Utställningskonceptet följer arkitekturen med två olika berättaringångar. Den första berättarlinjen är kronologiskt upplagd, den andra strukturerar militärhistorien i kategorier i ett tematiskt hinderlopp som man kallar Themenparcours. Det går uppifrån och ner i den fyra våningar höga kilen. Den kronologiska utställningen berättas nerifrån och upp på två våningar i den gamla klassiska byggnadens flyglar. Man berättar om krig och våld som ett historiskt, kulturellt och antropologiskt fenomen och belyser skärningsområden mellan militärhistoria och politik-, kultur- och socialhistoria.
Arsenalsbyggnadens klassiska trapphus krockar med Libeskinds kil.
Det finns alltså två vägar att gå. Vilken ska man gå om man bara har en förmiddag på sig? frågar jag kapten Nagel som är pressansvarig på museet. Han är soldat, anställd i försvarsmakten och han sitter i kamouflageuniform mittemot mig på museikaféet Zeitlos. Börja högst upp, säger han, i Daniel Libeskinds kil. Därifrån ser man rakt över Dresden. Kilen är byggd i samma vinkel som Royal Air Force formerade sina flygplan när de flög in och bombade staden i februari 1945. Men häruppe visas inte bara bilder från den av kriget ödelagda staden Dresden, här finns också demolerade stenplattor från Wieluń – den polska staden som bombades sönder av tyska Luftwaffe under andra världskrigets första dag.
Den moderna kilen verkar såga sig tvärs igenom hela byggnaden.
Från kilens spets följer jag Themenparcours en trappa ner till ”Krig och minne”. Redan från våningen ovanför kunde man se installationen, tre arkivsystem med vardera sju mäktiga hyllelement. Det är en utställning i utställningen som frågar: vad minns vi av kriget och hur minns vi kriget? Här berättas, på samma sätt som vårt eget minne fungerar, utan kronologisk ordning men tematiskt associativt. En samling personliga minnesobjekt som brev och fotografier konfronteras med pamfletter mot krig, eller med medaljer och byster av fältherrar. Till begreppet minne hör också det bortträngda minnet och skulden. Filmaffischer för idylliserande västtyska femtiotalsfilmer, så kallade Heimatfilme, ställs mot en modell av rättssalen där den stora Auschwitzrättegången ägde rum 1963. Arkivsystemet var från början skjutbart, besökaren skulle själv kunna välja vilka minnen man ville ta del av – återigen en bild av hur vårt minne fungerar. Men det måste ha varit för riskabelt för nu är de tunga hyllorna fastsatta och det är trångt, lite obehagligt trångt, mellan dem.
Inne i Libeskinds kil rör man sig i nya, ovana rum.
Ytterligare en våning ner genom Libeskinds skeva trapphus kommer man till historiska porträtt av olika makthavare och objekt som till exempel ett exemplar av den tyska vapenlagen från 1928 som begränsade medborgarnas rätt att inneha vapen. Temat är ”Politik und Gewalt” och för att förstå bör man veta att det tyska ordet ”Gewalt” betyder både våld och makt. Makten över våldet har under historien centraliserats och stater har bildats. Runt denna installation finns montrar som tar upp teman där det civila och det militära infiltrerat varandra, som i mode, musik eller språk. Här berättas europeisk militärhistoria på metanivå med objekt och konst och det ställer ganska höga anspråk på besökaren för att kunna hänga med.
En mer spektakulär installation är ”Djur i krig”. Som i en Noaks ark står uppstoppade djur i rad. Längst fram en cirkuselefant som kommenderades ut i kriget 1914, sedan kommer en häst med gasmask, en get, ett får som skickats ut på minfälten efter Falklandskriget och nu bara har tre ben. Bredvid varje uppstoppat djur finns en videoskärm som berättar om hur får eller hundar eller mulor använts i krig, för militära ändamål.
Hund med självutlösande bomb, användes för att bekämpa pansarvagnar.
Varför ett vildsvin? Jo, under antikens krig användes vildsvin för att skapa panik bland elefanterna som motståndaren hade i sin här. Man beströk svinen med tjära och satte eld på dem och när de skrikande svinen sedan drevs mot motståndarens elefanter uppstod kaos i fiendeleden. Bredvid en liten uppstoppad katt visas en hemsk film från 1943 där tyska Wehrmacht låter en katt dö en plågsam död i en glaslåda som fylls med senapsgas. Filmen visas i knähöjd med varningstext för småbarn som förstås skockas kring denna djurparad.
Leksakspansarvagn som brändes sönder under bombningen av Dresden 13 februari 1945.
”Krig och lek” är ett tio meter långt monterbord med otaliga leksaker på marsch – likt leksaksmarschen i Disneytomtens verkstad. Längst fram en liten utbränd leksaksstridsvagn. Montern slutar abrupt vid en balustrad där man kan se igenom kilens alla våningar. 23 raketer och bomber av olika storlekar ser ut att störta ner mot bottenvåningen. Där nedanför, under rubriken ”Skydd och förstörelse”, är en samling enmansbunkrar uppställda. Av tjock betong, stora som telefonkiosker och runda och spetsiga som cigarrer. Står man därnere och tittar upp är alla 23 raketerna riktade mot en.
De 23 missilerna kan upplevas ur olika perspektiv, ovanifrån eller underifrån.
På bottenvåningen i den gamla arsenalsbyggnaden börjar den kronologiska utställningen i tre avdelningar, 1300-1914, 1914-1945, 1945 till i dag. I en lysande röd monter syns en av rustning och uniform uppbyggd soldat. Med lans, gevär och gasmask sitter han som red han på en häst. Montern är inledningen till epoken 1914-1945, de två världskrigen berättas som om det vore ett enda – ett nytt trettioårigt krig. Epoken avslutas med en monter som bara innehåller en soldathjälm omgjord till kokkärl. Utställningen berättar nästan uteslutande med objekt. Inga iscensättningar med storformatsbilder eller projektioner som bakgrund men iscensättningar med objekt.
Varje epok är uppbyggd som en labyrint av montrar. Man kan skaffa sig en överblick av epokens viktigaste händelser genom att gå runt labyrinten. Vill man veta mer går man in de kabinettliknande rum som labyrinten bildar, in i fördjupningsrummen. Överallt hänger parallellställda biografier där två liv från en viss tid placerats bredvid varandra eller mot varandra, till exempel General von Trotha i Tyska Östafrika och hererohövdingen Samuel Maharero. Maharero var en av få överlevande från Trothas utrotning av hererofolket. Biografierna beskriver kortfattat olika livsöden och är det viktigaste greppet utställningen använder sig av för att få in människan, både den militära och den civila, i berättelsen.
Geisterreiter, spökryttare. Installationen inleder utställningen om tiden 1914 – 1945. Foto: MHM
I labyrintens inre montrar visas objekten så som utställningar presenterades förr: bredvid objekten en kort text i ganska liten stil. Det gäller att titta noga. I montern som handlar om den tyska arméns misslyckande i Sovjetunionen under andra världskrigets sista år samsas bl.a. en luftvärnskanon, ett bröstpansar, ett maskingevär, en eldkastare, en medalj, ett par kängor, en tanig julgran, en trycksak som uppmanar den tyska befolkningen att samla in kläder till soldaterna på östfronten ... samt fem okommenterade fotografier. Fotografierna är vykortstora, antagligen tagna av tyska soldater vid fronten. Ett visar i förgrunden en krigsfånge, soldaten i bakgrunden håller ett gevär riktat mot honom. Vid närmare granskning ser man att maskingeväret är av samma modell som det som hänger i montern.
På nästa fotografi syns ruiner, säkert från hus man satt eld på med eldkastare, och på bilden därefter anar man framför flygplanet som störtar skuggan av två luftvärnskanoner. Ja, om man ger sig tid att titta noga berättar sammanställningen av objekten i montern konsekvent och övertygande om utövande av våld och om utsatthet och tröstlöshet. Och fotografierna skapar ytterligare en kontext till objekten. Men varför är de så små? Och det finns så många montrar! Efter fyra och en halv timme i Militärhistorisches Museum har jag bara har skaffat mig en ytlig överblick – och är helt utmattad.
En monter med hopträngda missiler som en gång riktades från väst mot öst och från öst mot väst.
Att som besökare ge sig i kast med detta museum är en utmaning och varför ska inte ett museibesök vara en utmaning? Det är ett av Tysklands tre största historiska museer och det handlar om det mest brännbara i landets historia: krigen. Med analytisk blick försöker museet bearbeta denna historia utan pekpinnar eller alltför tydliga didaktiska grepp. Man rör sig mellan stort och smått: den militära världen är full av tennsoldater och modeller av pansarvagnar och stridsplan men de riktiga missilerna är gigantiska. Iscensättningarna är inte känslomässigt medryckande som till exempel dioramorna i ett ryskt krigsmuseum. De kan vara storslagna som den tio meter breda monter där missiler från kalla kriget, från öst och väst, gyttras ihop med varandra som jättefiskar i ett för trångt akvarium – en symbolisk bild som vidgar blicken.
Metaperspektiv skapar en distans till det man berättar om och distansen ger plats åt mig, besökaren, att associera till mina egna minnen och erfarenheter, alltså att tänka själv. Men metaperspektivet undviker identifikation och det skapar ett tomrum kring människan som krigets offer. Utställningsdelen ”Lidande i krig” är museets svagaste, tycker jag. För att undgå den voyeuristiska blicken visas bilderna av den lidande människan, den till oigenkännlighet vanställde soldaten, den våldtagna judiska kvinnan, i en omständlig installation bakom svarta skärmar. Den för mig starkaste bilden av krigets offer såg jag på ett annat ställe i Dresden, i en amatörmässig fotoutställning i en kyrka. En bild av en liten polsk flicka, tagen strax efter krigsslutet. Hon tittar på oss med tomma ögon och ritar på en svart tavla sin bild av kriget. Tavlan är helt fullklottrad med ett enda virrvarr av kritstreck.
 |
Text och foto (där ej annat anges): Hanna Sjöberg HS är konstnär, verksam i Berlin. |
Se film om Daniel Libeskinds kil