CLARAS LONDONBREV: JUNI
Hommage till den väl tänkta utställningen
I dag talar vi på museerna mycket om inkludering och delaktighet. Museerna genomgår en förändring för att bli mer angelägna för allt fler i samhället. Under min tid i London har jag fått anledningar att fundera kring vad vi egentligen menar när vi pratar om den inkluderande utställningen. Vad krävs av en utställning för att den ska omfamnas och uppskattas av många olika grupper i samhället?
Förenklat uttryckt så utgår många museers utställningar från att besökarna, genom sin utbildning och uppfostran, redan är intresserade av att lära sig mer om museets specifika ämnesområde. Museerna lutar sig helt enkelt tillbaka på det klassiska bildningsidealet och har inte lagt alltför mycket möda på att skapa intresse och nyfikenhet kring verksamheten. Man har vänt sig till de redan frälsta. Men om museerna nu vänder på kuttingen och utgår från att alla inte inser betydelsen av stenåldersyxor, fartygsmodeller och 1700-talstextilier – vad krävs då av en utställning för att den ska intressera fler än de redan frälsta? Svaren är många, vissa pekar mer fler event och upplevelsebaserade utställningar, andra mot mer av övertydlig didaktik, en tredje typ av svar strävar mot ökad delaktighet och interaktivitet osv.
Men kanske kan det vara värt att låta nyfikenhet fungera som en inkluderande faktor? Wellcome Collection har satt nyfikenheten i fokus för hela verksamhetsidén: The free destination for the incurably curious. Det har fått mig att fundera kring vad det är som väcker nyfikenhet hos oss. Enligt vissa forskare är det gärna något visuellt som triggar nyfikenheten. Det bör vara något som man inte kan avläsa direkt, men som samtidigt ligger nära vår inre värld. Det får dock inte ligga för nära, då upplevs det inte som spännande, och inte heller för långt bort, för då förmår det inte locka oss. Så för utställningsmakarna gäller det att hitta den hårfina balansen mellan det invanda och det tillräckligt främmande.
Sett utifrån det perspektivet kanske den inkluderande utställningen är den väl tänkta och tankeväckande utställningen? En utställning som skapar intresse och som ger utrymme för egna reflektioner? En utställning som får mig att känna att jag verkligen får ta del av en kunskapsresa, oberoende av temat och inriktningen? En utställning som berör mig, som rör vid mig och som får mig att reflektera över min egen tillvaro? Kort sagt, en engagerande utställning?
Brian Duffy fotograferade en dramatiskt sminkad David Bowie inför lanseringen av albumet Aladdin Sane 1973. © Duffy Archive
I London pågår just nu tre kioskvältare som berörde mig och förmådde väcka min nyfikenhet. David Bowie is på Victoria and Albert Museum och Life and Death Pompeii and Herculaneum samt Ice Age Art arrival of the modern mind på British Museum. Bowie-utställningen är den ojämförbart mest påkostade, scenografiskt genombearbetade och tekniskt avancerade utställningen. De två övriga är ganska enkelt utformade och bygger främst på föremål.
Man behöver inte alls vara något stort fan av Bowie för att uppskatta David Bowie is. Utställningen handlar visserligen om Bowie men lika mycket om en ung person som har modet att våga testa gränser, prova olika uttrycksformer och identiteter. Bowie framträder som den föregångare han var till vår tids queerkultur. Som besökare bjuds jag på en tidsresa genom popkulturen och modet under 1970- och 1980-talet. För mig blir det tydligt hur mycket hans musik och symbolik är en del av mitt liv, min ungdomstid och mina minnen.
Life and Death Pompeii and Herculaneum inleds med en kort introduktionsfilm, som ger bakgrunden till det vulkanutbrott som utplånade två romerska städer. Här ges också en förklaring till hur de döda kropparna bildat ett hålrum i den stelnande lavan, ett hålrum som fungerar som en gjutform. Därefter tar utställningen sin början rent konkret från en fiktiv romersk villa. Man tar avstamp från den livliga gatan, med handel och folkliv, går därifrån in i själva huset, genom det öppna atriet, vidare in i sovrummen, i köket, till avträdet. Genom den direkta och mycket påtagliga utställningsformen får jag en känsla av att komma lite närmre den romerska familjen. Jag ges möjligheten att skapa en inre bild av deras vardagsliv, deras umgängesliv, sexliv, mathållning och toalettbestyr. I sista rummet får jag därför en nästan chockartad upplevelse, då jag möter en familj, vars förvridna kroppar ligger utkastade på marken, det lilla barnet fortfarande i famnen på mamman. Det går rätt in i hjärtat.
Till vänster en väggmålning från Pompeji föreställande bagaren Terentius Neo med fru. Till höger en avgjutning av hålrummet efter en hundkropp. Foto: British Museum
Slutligen Ice Age Art arrival of the modern mind, en liten juvel till utställning som visar ett antal mästerverk från istiden. De små, små skulpturerna och ristningarna ackompanjeras av konstverk av bland annat Henry Moore, Mondrian och Matisse. I fint formulerade texter diskuterar utställningen människans behov av att skapa, något som förenar genom tid och rum. Därmed handlar utställningen i lika hög grad om människan, om mig och dig, och om hur vi förhåller oss i världen.
Till vänster en ca 20 000 år gammal bisonoxe av mammutelfenben, till höger den kvinnostatyett som är världens äldsta keramikföremål. Foto: British Museum
En riktigt bra utställning utgår ofta från detta att vara människa, med allt det motsägelsefulla, märkliga, förvirrande och fantastiska som det innebär – helt oavsett tematik och ämnesval. En bra utställning föreläser inte och försöker inte övertyga utan skapar en generös och tillåtande atmosfär. Den bjuder snarare in till samtal så att jag som besökare känner att det finns utrymme för min egen tolkning. Kanske är det just detta som kännetecknar den inkluderande utställningen – vilket ju köerna till biljettluckan på V&A och British Museum tyder på.
 |
Text: Clara Åhlvik CÅ är utställningsproducent. |
David Bowie is
Life and Death Pompeii and Herculaneum
Ice Age Art: arrival of the modern mind