JÜDISCHES MUSEUM – RUMSLIGA REPRESENTATIONER AV FÖRINTELSEN

Foto: Günter Schneider © Jüdisches Museum Berlin

Jüdisches Museum i Berlin består av en äldre byggnad och en nyare. Den nya delen av museet är designad av den polsk-amerikanske arkitekten Daniel Libeskind och öppnades 2001. Museet innehåller dels en fast utställning som ägnas specifikt åt judisk historia i allmänhet och dels rumsinstallationer, samt ett pedagogiskt centrum.

Uppifrån sett har byggnaden formen av en uppbruten Davidsstjärna med många tvära vinklar, vilket också präglar utrymmenas utformningar. Två av de mest symboliskt laddade utrymmena i museet är Memory Void och Holocaust Tower. De är båda utformade mer eller mindre som tomrum helt utan utställningar och föremål men kanske just därför är de ändå en väsentlig del av museiupplevelsen.

Vid ingången till Memory Void.

Memory Void utgörs av ett högt rum som spänner över flera våningsplan. Det ligger avskilt från andra rum och nås genom en ingång som sedan öppnar sig till en liten plats under tak, varifrån besökare kan iaktta rummet utan att faktiskt gå in i det. Rummet innehåller konstnären Menashe Kadishmans installation ”Shalekhet”, eller ”Fallen Leaves”, bestående av över 10 000 ansikten gjorda i järn, liknande teatermasker med förtvivlade ansiktsuttryck, som ligger utspridda på golvet. Besökaren har möjlighet att gå från den ena sidan av rummet till den andra och därmed kliva på ansiktena som när de slår mot varandra ger ifrån sig ett skarpt disharmoniskt ljud som förstärks av akustiken och ekar över en stor del av museets lokaler och korridorer. Symboliken är tydlig: vi trampar på människor som skriker ut sin smärta.

Här ställs vi alltså inför valet att gå tvärs över rummet och på så vis inta rollen som förtryckare. På samma gång inger utrymmets volym en känsla av utsatthet. Även om det är smalt så är takhöjden påfallande. Rummet tycks luta sig över en samtidigt som det starka ljudet av järn som slår mot järn stiger och det är uppenbart vem som framkallar denna förtvivlade klagan – du själv.

Längs med den bortre kortväggen kan besökare som befinner sig på de övre våningarna dessutom se in i utrymmet genom smala fönster. Man är med andra ord inte bara utsatt för blicken från de besökare som befinner sig vid ingången till Memory Void på samma våning och för sin egen medvetenhet, utan även sedd uppifrån. En rumslig iscensättning som symboliserar den sorts komplicerade ordning där förtryckaren har rollen som både översittare och underhuggare. Order utförs mer eller mindre frivilligt. Här kan vi dock välja att låta bli att förtrycka utan att det blir påföljder. Valet att stiga ut i rummet är inte självklart och många avstår, även om det innebär att själva känslan av iscensättningen och det obehag som den medför går förlorad för den enskilde besökaren.

I en annan del av museet ligger det över tjugo meter höga tornet Holocaust Tower, som utifrån sett påminner om en krematorieskorsten. Holocaust Axis, som leder upp mot tornet, utgörs av ett slags korridor med vita väggar och mörkt, svagt lutande golv. På den ena väggen står skrivet namn på koncentrationsläger med ljusblå versaler. Den motsatta väggen innehåller inbyggda montrar med föremål såsom en menora, handskrivna böcker och identifikationskort. I en av montrarna finns även ett senapsgult tyg med tryckta Davidsstjärnor och ordet ”Jude”. Detta tar vi med oss i våra medvetanden när vi går in i tornet.

För att komma in måste man passera en dörr, eller snarare en ganska tung port, som öppnas och stängs av en museivakt som står utanför. Antalet besökare måste nämligen regleras eftersom utrymmet inte är så stort till golvytan sett. Inuti tornet är det helt tomt på föremål. Det är över tjugo meter högt, är varken upplyst eller uppvärmt och dess enda ljuskälla är en smal öppning som släpper in dagsljus längst upp under taket. Väggar, golv och tak är gjorda av betong och rummet präglas av gråkall råhet och samtidigt orubblig stabilitet. Även om det är ett flertal besökare i rummet samtidigt så sänker sig ändå en tryckt stämning och en tystnad som inte störs av annat än eventuella dova ljud från staden utanför, men även de känns avlägsna.

Också här anar man hur de höga väggarna lutar sig över en och förminskar en, trots att det tar en stund för ögonen att vänja sig vid mörkret. Dörren är alltid stängd så länge ingen slussas in eller ut och även om man är medveten om att den är möjlig att öppna så ger rummet intrycket av restriktioner, av att vara fängslad både fysiskt och mentalt. Upplevelsen är dubbel: en klaustrofobisk känsla kryper sig på samtidigt som stillheten i rummet uttrycker lugn och närmast sorgsenhet.

Ljusinsläpp under taket i Holocaust Tower.

Känslor är centrala delar av upplevelser i museer. De gör att besökare kan förstå, tolka och knyta an till det som visas i utställningarna. I de två rummen Memory Void och Holocaust Tower finns det dock inga utställningar. Vilket slags utrymmen utgör de då? Är de museirum, monument eller kanske sakrala platser?

En sak är säker: de är rum för åminnelse och kontemplation över den fasa och sorg som förintelsen orsakade. Vad Libeskinds arkitektur gör är att den framkallar liknande känslor som man kan tänka sig att de utsatta och förföljda kände under 1930- och 1940-talet, såsom skräck, sorg, förvirring, oro och stort obehag. Rummen framkallar tryckta sinnesstämningar enbart genom sin utformning. Libeskind har här använt sig av rumsliga koder och strategier, såsom hårda, kalla och gråa material och tvära, asymmetriska och obekväma vinklar, som gör att den känsla som uppstår när man befinner sig i rummet är tillräcklig i sig för att framkalla en viss upplevelse och beröra. Men även om de två rummen antagligen skulle inge känslor av kyla och brutalitet också i ett helt annat sammanhang, på grund av den hårda och kalla betongen och de grå färgskalorna, så är det museets profil och dess kontext som framkallar känslor specifikt kopplade till förintelsen.

Vägg i Holocaust Tower.

Det finns med andra ord ett tydligt tema att följa här: museikontexten sätter tonen för vad reflektionerna bör röra sig kring, till vilka människor tankarna går och vilka beteenden som är passande i miljön. Rumsutformningen bidrar genom obekväma former, tomhet, gråa och kalla toner samt hårda material. Här är det inte museiobjekt eller en utställning som upplevs: det är upplevelsen i sig som upplevs, det vill säga känslor och fysiska sensationer som genereras av rumsutformning och atmosfär. Känslorna blir på så vis en del av museibesöket.

Text och foto: Märit Simonsson
MS är doktorand i museologi vid Umeå universitet och forskar om rumsutformning i museer.