KONST TAR SKYDD I BERLIN

SAMMLUNG BOROS #2 2012
Urval: Christian and Karen Boros
Arkitekt: Albert Speer 1941, transformation Jens Casper 2003-2008
Medverkande konstnärer: Weiwei, Awst & Walther, Bell, von Bonin, Chirulescu, Djordjadze, Eliasson, Kwade, Lidén, Meisenberg, Ondák, Rhodes, Ruff, Sailstorfer, Saraceno, Scheibitz, Tillmans, Tiravanija, Vo, Wyn Evans och Zipp
Enbart förbokade besök, kontakt www.sammlung-boros.de

Karen och Christian Boros.
Foto: © Wolfgang Stahr

Den 17 september 2012 öppnade Christian och Karen Boros sin andra utställning med verk från sin privata samling av modern konst. I Friedrichstrasse Imperial Railway Bunker visas 130 av de 700 verken i bunkerns 80 rum, totalt 3 000 kvadratmeter med konst från tidigt 1990-tal fram till i dag. Målningar, skulpturer, installationer, teckningar, film och foto finns representerade. Men lika mycket också platsens påtagliga historia. Christian Boros är noga med att påpeka att "this is not museum, not an institution; rather, it is our hobby-cellar", därför finner man heller inga titlar eller någon information någonstans, ingen kurator har använts utan besökare guidas i grupper om tolv. Tove Alderin hade turen att få ingå i en sådan grupp.

Foto: © NOS

Mitt i det trendiga Berlin-Mitte ligger den massiva fängelseliknande bunkern som en påminnelse om det forna Östberlin. En labyrint av korridorer, trapphus och två meter tjocka betongväggar utan fönster. Nu ett privatboende med penthouse på taket och konstsamling i bunkerns rum. Kontrasterna är slående och genomsyrar hela besöket. Entrén döljer sig bakom en tung järndörr, en tvär sväng, över ett hinder, som visar sig vara Olafur Eliassons verk, och vi är inne i själva bunkern dit telefonen inte längre når.

Olafur Eliasson

Bunkern som 1941 planerades av Karl Bonatz och Hitlers chefsarkitekt Albert Speer för att rymma 2 000 personer under bombattacker, är en monumental relik från andra världskriget men har efter först nazitiden och därefter kommunisttiden använts till mycket annat. År 1945 var det fängelse, 1957 fruktlager (därav smeknamnet 'the banana bunker'), 1992 hard core fetisch technoclub (’the hardest club in the world’), 1995 Sexperimenta, för att 2003 köpas av paret Boros.

Detta får vi berättat för oss under de blinkande lysrören. På väggarna ser vi rester från tiden som skyddsrum med tydliga exitpilar. Det är lågt i tak och doften är lätt fuktig. Vi ser också arkitektur som bearbetats för att fungera för dagens ändamål: 120 rum har blivit 80. Den vita kuben har konstruerats här men med historien som prioritet. Dåtid och nutid möts och nyfikenheten är väckt.

Alicja Kwade

Det första vi möter är Alicja Kwades kurvade stålväggar medan högtalare med ljudet från Big Bang för oss längre in i bunkern. Ljudet studsar mellan de hårda väggarna och förstärker den labyrintiska upplevelsen. Ett yxlod vaktar utställningens enda platsspecifika verk, ett tonårsrum av Klara Lidén, och dunkar aggressivt mot väggen varje gång dörren öppnas eller stängs. Rummet doftar konstlat av heltäckningsmattan och stämningen är mättad av tystnad. I hörnet finns en svart våningssäng. För att komma ut står valet mellan att forcera den bevakade dörren eller att krypa genom ett hål i betongväggen.

Klara Lidén

Thomas Ruff

På varje plan konfronteras vi med överlappande ljudlandskap och fysiska upplevelser. Sinnena är skärpta. Awst & Walthers installation spänner över sex rum, där blanka metallrör, vissa så långa som 8 meter, hindrar vår väg. Här undviks varken ljud, rumsliga hinder eller farliga föremål – tilliten till besökaren är stor.

Manon Awst och Benjamin Walther

Genom planlösningen återbesöker vi verken från nya betraktelsevinklar och oväntade teman uppstår. Den involverande berättarstrukturen medverkar till fler ingångar, lager och nivåer i upplevelsen. Jag tänker att i utställningar där berättelsen låter publiken utmanas och genom delaktighet finna ingångar, oavsett ålder, etnicitet, kön eller andra individuella förutsättningar, ges mångfaldiga perspektiv och kunskapsupplevelser utöver alla gränser.

Wolfgang Tillmans och Thomas Scheibitz

Så känner jag en doft av mat och blir nästan besviken vid tanken på ett kafé här. Men det visar sig vara Sailstorfers verk från det dagliga livet, en popcornmaskin poppar, bildäck sliter gummi – expanderande skulpturer som transformerar sig över tid.

Michael Sailstorfer

En vacker installation av Dirk Bell upplöser känslan av instängdhet som krupit sig på. Han har gjort en 35 kvadratmeter stor teckning i taket med mytologiska figurer, svanar, kroppar och natur som liksom öppnar fönstret till en annan värld genom en spegling i golvet.

Dirk Bell

Jag följer pilarna mot utgången och funderar över Berlins tillåtande utställningsklimat där platsen inviterar i stället för dikterar och därmed skapar en större plats för den personliga upplevelsen. I Danmark utforskas det alternativa rummet främst på performance-, film-, teater- och konstscener men även i kulturhistoriska utställningar. Ett exempel är Robert Wilsons utställning Anna didn’t come home that night på Kunstindustrimuseet där 16 rumsliga tablåer iscensatta med dramatisk scenografi bröt med etablerade regler för hur föremål brukar vara utställda. Den korrekta berättelsen om föremålen sattes på "stand-by" och gav besökaren möjlighet till egna associationer, minnen och föreställningar, i dialog med samlingen.

Här i paret Boros bunker finns ett engagemang för innehåll, mångfald och tillgänglighet, som kollegor i Berlin, Danmark och Sverige kunde inspireras av. Åtminstone inspireras jag att "omtänka" gestaltningens förutsättningar så museer fortsätter att vara angelägna platser, att nytänka förhållningssättet till rum och innehåll och ifrågasätta besökarens och föremålens roll. Allt för att skapa historiskt trygga men omtumlande upplevelser i museirummet.

Text och foto (där ej annat anges): Tove Alderin
TA arbetar med utställningsdesign i Stockholm och Köpenhamn.
Hon har en MA i konst och scenografi och en BA i konsthistoria.