VELLAMO – MINNET AV HAVET

Som en väldig svallvåg lutar maritimcentret Vellamos fasader från hamnen i finländska Kotka mot stadens hjärta. Byggnaden är stor, så stor att ingen skulle tro att det är fråga om ett hus som är byggt som museum. Pertti Mustonen berättar här för UEForums läsare om ett museum som inte liknar något annat.

Vellamos arkitekt har verkligen lyckats med sin målsättning. Besökarna upplever byggnaden som ett sinnesstillstånd som pulserar av känslor och symboler, med sina budskap hämtade från havet. Det är en glittrande, stigande våg, som kulminerar mot havet på 30 meters höjd. Dess gungande sätter också fantasin i rörelse. Det är minnet av havet.

Om vår samlade upplevelse av havet kunde renodlas och fångas i arkitektur skulle det kanske se ut så här. Foto: Timo Vesterinen

Det är dock en byggnad. Sidorna på byggnaden utgörs dels av plåtkassetter i olika färger, dels av glasskivor med sidentryck. Ytan tolkar naturens känslor: lugnet och stormen. Glasskivorna och dekorationerna inne i museet berättar om människoöden i havets krets, om sjöbornas liv på de en gång svenska, sedan finska och numera ryska utöarna Seitskär (Seiskari på finska) och Lövskär (Lavansaari på finska), om det som kännetecknade livet långt ut i Finska viken, om båtarnas lasttecken och om en kustlinje med master sträckande sig mot himlen.

Mot kvällen tänds ljusen bakom glasytan och dessa underliga, halvt försvunna världar stiger fram mot museibesökarna. Det är en genomtänkt mystik.
- Vår marknadsföring går också ut på att skapa hemligheter. Vi avslöjar inte allt som väntar besökaren. På så sätt väcker vi nyfikenhet, berättar Vellamos informationssekreterare Marja Puukka.

Vellamo by night ger ett magiskt intryck. Foto: Juha Kärkkäinen

Alla bilder på glasytan kommer från museets eget arkiv. Byggnadens formspråk tolkar på alla sätt museets uppgift, dess budskap och den upplevelse som erbjuds. Interiörens vackra beklädnad av trä utgör en fortsättning på havssymboliken. Träslaget är naturligtvis ek, båtarnas hårda stoff.

Och huset är stort. Byggnaden mäter 300 meter längs långsidan. Som högst är den 30 meter, och att gå ett varv runt huset innebär en kilometerlång promenad. Byggnadens inre består av 15 000 kvadratmeter, varav 5 000 kvadratmeter är utställningsytor. Man kan för en gångs skull säga att det finska samhället har gett kulturen ordentligt med resurser. Bravo Finland!

Maritimcentret Vellamo är nog ett slags underverk i den finska museivärlden. Det här är något exceptionellt. Vanligen stoppas museerna in i gamla, utslitna och utrymda byggnader. I Finlands sjöhistoriska museums tidigare hem på Vrakholmen i Helsingfors fanns det inte ens hiss. Men här i Vellamo kan man köra med bil in i byggnaden, till och med flygmaskiner och stora båtar får rum här.
- Äntligen har vi goda verktyg! utbrister Marja Puukka.

Säkert kan en och annan museiman känna ett styng av avundsjuka inför dessa generöst tilltagna utställningslokaler. Foto: Jussi Tiainen

Allt började när Sjöhistoriska museet höll på att kvävas i sina trånga lokaler. Samtidigt letade Kymmenedalens landskapsmuseum efter nya utrymmen. Behovet av ett nytt sjöfartsmuseum blev uppenbart, men var skulle det ligga? Kampen stod först mellan Helsingfors och Åbo. Den mindre orten Kotka dök upp som någon sorts dark horse. Tävlingen blev hård och bitter men till slut stod Kotka där som vinnare.

Hamnstaden Kotkas styrka var framför allt det vattennära läget och den genuina, karga havsandan. Dessutom satsade Kotka på samarbete. Staden var beredd att bygga museet och hyra ut de nödvändiga utrymmena till staten, alltså till Finlands sjöhistoriska museum, men också till Kymmenedalens museum och till Vellamo informationscenter.

Informationscentret bildades av Sjöhistoriska museet, Kymmenedalens museum och yrkeshögskola och Helsingfors universitets utbildnings- och utvecklingscenter Palmenia. Vellamo informationscenter är en verklig skattkammare, inte bara för forskare och studerande utan också för allmänheten, med andra ord skattebetalarna. Här kan vem som helst söka bland böcker, tidningar, AV-material, elektroniska data, fotografier, teckningar, gamla och nya kartor och arkivmaterial.

Kotka stad arrangerade år 2004 en arkitekttävling för det nya sjömuseet. Första pris gick till arkitektkontoret Lahdelma & Mahlamäki, samma arkitekter som hade kammat hem uppdraget att rita skogsmuseet Lusto. Huvudarkitekt för projektet blev professor Ilmari Lahdelma. Tävlingsdomarna var förtjusta över det vinnande bidragets jättevåg. Där fanns dynamik och kraft. Det gav en mäktig illusion av havet. Den glittrande fasaden visade en farled till romantikens öppna hav.

De luftiga utrymmena och den estetiska omsorgen om detaljerna imponerar.
Foto: David Borland

Vellamo öppnades för allmänheten i juli 2008 och togs varmt emot av publiken. Byggnaden var stilig både till det inre och det yttre och en stor seger för synergin. Både det sjöhistoriska museet och landskapsmuseet hade fått sina egna utrymmen. De är helt självständiga men samarbetar alltid när det är möjligt. Museerna har gemensam servicepersonal för sina besökare. Med samma biljett kommer man in till byggnadens alla verksamheter. Också restaurangen är gemensam. Restauratören har hyreskontrakt med båda museerna. Även verkstäderna för måleri, snickeri och metall är gemensamma. Samarbetet minskar kostnaderna.

Museerna är också besläktade med varandra. Kymmenedalens museum är havs- och hamnstaden Kotkas eget museum. Det omfattar stadens och hela landskapets materiella och immateriella kulturarv. Sjöfarten, fisket och skärgården utgör Kymmenedalens vardagsliv. Sålunda strömmar havet starkt i båda museernas ådror.

Snart hittade den stora allmänheten till museerna. Den svallvågsliknande, glittrande byggnaden med riktning mot stadens torg, lockar människor från torget och även från längre håll, från Ryssland, från Sankt Petersburg, från de baltiska länderna och till och med från Sverige. Under det första året, från juli till årsslutet, hade maritimcentret mer än 70 000 besökare. År 2009 var antalet över 100 000 och förra året ungefär 90 000. Marja Puukka tycker att 100 000 besökande per år är ett bra mål.

Är vi ute på det blåsiga havet eller inne i arkens väldiga skrov? Både och kanske!
Foto: Timo Vesterinen

Vintern är naturligtvis en hård motståndare. När den kalla havsvinden tjuter och snön piskar mot museets glänsande fasader uppvisar besöksstatistiken inte särskilt goda siffror. På våren och sommaren och ett stycke in på hösten går det bättre. Då kommer skolklasserna och grupperna. Mitt i sommaren ser man turister och semesterfirare. De är nyfikna, de vill se och uppleva.

Olika grupper kan hyra in sig i lokalerna för möten och seminarier. Det ger nya kontakter och fler potentiella besökare. Programmen blir mångsidigare. Museet lever, det finns musik, dans, sång, teater, utställningar och andra aktiviteter.

Den årliga megahändelsen är Kotkas sjödagar i slutet av juli, från torsdag till söndag. Hela hamnen myllrar då av människor, av liv, ljud och rörelse alldeles intill museet. Alla går naturligtvis inte in. Största delen stannar utomhus men museet är med som något slags kompis. Några av firarna hamnar dock i museets utställningar och minnet av detta sätter spår i deras framtida liv.

Vellamos fasad skiftar uttryck med årstiderna och vädret. Foto: Jussi Tiainen

Marknadsföringens vision är ett modernt, lockande museum som inbjuder till besök. Museet försöker lära människor att inse, att begripa. Det försöker få tanken att flyga. Det är ett frö till medveten kunskap. Vellamo väcker besökaren. Här måste man göra något själv. Man måste själv förstå. Man måste tänka själv utifrån sin upplevelse.

Museets basutställning, Nordstjärnan, Södra korset, är inte kronologiskt uppbyggd. Från utställningen kan man i stället plocka delar som man själv är intresserad av. Den är som ett kunskapens smörgåsbord, man kan välja vad som helst. Basutställningen berättar om sjöfartens historia, om sjömanslivet, om fartyg, handel och resande. Där får man se hur navigationstekniken har utvecklats genom historien men också möta vrakfynd och andra lämningar från gångna tider, såsom föremål från den under 1700-talet sjunkna båten St Mikael. Sina egna minnen kan man fördjupa genom att dra in doften av tjära, erinra sig hur man bygger barkbåtar eller anstränga sig med tunga ankare.

Utställd är också en sju och halv meter lång modell av S/S Arcturus, en väl använd ångbåt med byggåret 1899, som under storfurstendömets tid (när Finland lydde under den ryske tsaren) seglade från Helsingfors till Köpenhamn och Hull. Under första världskriget låg den vid Stockholms kaj. År 1918 transporterade den tyskutbildade jägarförband från Tyskland till Vasa när den i Kattegatts täta dimma stötte emot S/S Oberon. Den sistnämnda förliste med 43 passagerare medan Arcturus bara fick några små stötar. Under vinterkriget fick den litet större smällar av ryssarnas bomber. Efter reparation förde den ännu krigsbarn från Åbo till Stockholm. Den finska olympiatruppen for med Arcturus till London 1948 och under OS i Helsingfors 1952 fraktade den åskådare mellan Stockholm och Åbo. År 1957 såldes den som skrot till Lybeck och vidare till Holland.

En av de nya utställningarna kretsar kring fartyget Wrouw Maria som sjönk utanför Finlands kust på 1700-talet. Foto: Pertti Mustonen

Hösten 2011 öppnar en konstutställning med den store ryske 1800-talsmålaren Ilja Repin och hans efterföljare och i den närmaste framtiden blir också utställningen om Wrouw Marias vrak färdig. Detta tvåmastade handelsfartyg sjönk i Nagu (Nauvo på finska) skärgård 1771. I lasten fanns dyrbara konstverk inköpta av Rysslands kejsarinna, Katarina den stora.

I Finlands kustvatten slumrar många sjunkna skepp med skatter som väcker svindlande tankar och drömmar. Kanske Vellamo någon gång med stolthet kommer att kunna visa upp de gamla vrakens dyrbarheter. Men även utan sådana skatter är denna fantastiska byggnad med sitt fantasieggande innehåll väl värt ett besök.

Text: Pertti Mustonen

Pertti Mustonen är journalist, författare och tidigare informationschef för staden Helsingfors (dessutom en av världens mest tålmodiga och skickliga förstagångschaufförer i Stockholms rusningstrafik ). I nästa nummer skriver han om Vellamos lika spännande motpol: skogsmuseet Lusto.

Läs mer om Vellamo och se fler bilder på museets hemsida.