MELLAN TRO OCH VETANDE
 |
|
Om du råkar befinna dig i Neuchâtel i Schweiz så har det naturhistoriska museet, Muséum d’histoire naturelle, en ny utställning. Redan titeln Sacrée science ! croire ou savoir (som kan översättas med Den heliga vetenskapen – att tro eller att veta) slår an tonen för utställningen: antingen tror man eller också vet man. För övrigt kan sacrée i titeln även vara ett kraftuttryck: den sabla vetenskapen!
I utställningsentrén möts jag av Foucaults pendel som svänger mot mig och sedan viker undan. Till vänster om pendeln finns ett draperi, varifrån mystisk musik strömmar ut. Draperiet leder till ett mörkt rum. Jag befinner mig plötsligt i en bambuskog, där trädens grenar är det som lyser upp rummet med ett fluorescerande sken. Jag följer vägen, den lysande linjen i mörkret som leder mig till ett rum som växlar mellan ljus och mörker. Ett fyrverkeri av ljus bildar olika formationer. Det är vackert och lockande. Ljuset både följer och leder mig vidare till ännu ett rum, där det är min kontur som lyser upp rummet, där jag är den som ger ljus i mörkret. Det är inbjudande, lekfullt och genialiskt.
Sedan är det dock slut på ljusleken och jag kommer ut i ett rum där vetenskapen råder, med en mycket torr och monoton röst som läser upp fakta. Här får jag pröva på att dela upp min värld, mäta och sortera den så att den blir begriplig. Jag mäter till exempel tiden med olika mått; hur annorlunda ser inte ett barn på tiden till exempel, i en tillvaro då inga timmar existerar? Och hur mycket väger jag på jorden jämfört med på månen? Föremålen som finns i rummet är gömda i en monter, de spelar en mycket tillbakadragen roll och kommer också att fortsätta så utställningen igenom. Rösten tvingar mig vidare, det är svårt att stanna en längre tid här med denna trista röst och jag märker också att få av de andra besökarna stannar längre än nödvändigt i detta rum.
En skolsal fylld med bänkar med olika fysiska experiment är nästa mål på vägen. I rummet finns också ett litet auditorium, där det strax annonseras att man kan få se en uppvisning. En ung tjej kommer bärande på en bur med möss och öppnar ett stort skåp som innehåller diverse fack målade i rött, gult och blått. Denna gång visas bara hur mössen rör sig mellan gult och blått, men hon förklarar att de röda facken används i experiment där man vill placera ut illaluktande saker. I det gula facket placeras en för mössen tilltalande luktpasta och en djärv mus som heter Caramelle tar sig trots att stegen är genomskinlig snabbt till nästa rum. En mushanne, som ej presenteras vid namn, är till skillnad från Caramelle rädd. Han tycker att den genomskinliga stegen är otäck och kryper flera gånger tillbaks i ett rör som han förknippar med hemmet. Till slut får han lyftas tillbaka in i buren. Museiguiden förklarar att man ville ge även biologin ett ansikte i detta rum med fysikaliska experiment samt visa mössens framträdande roll i forskningen.
Jag återgår till att titta på magnetiska fält, undersöker hur ljus reflekteras på olika ytor och skapar en luftström som blåser upp en handske, alltsammans enkla demonstrationer av olika fysikaliska företeelser. Jag passerar en barliknande lokal, där ett program visas på en teveskärm. Alla roller innehas av samma skådespelare, som intervjuas av sig själv om olika vetenskapliga tvister. Därifrån kommer jag in ett rum fyllt av vita staket. Varje staket döljer ett begrepp, antingen från trons domän eller från vetenskapens. Här kan man göra experiment med telepati, lyssna på personliga åsikter om homeopati eller om utomjordiskt liv från astronauter, läkare eller företrädare för kyrkan, och bakom varje staket finns en bänk med ett block och en penna där man kan fylla i egna åsikter om det man just läst, prövat eller lyssnat på. Rummet är genomtänkt och här möter äntligen tro och vetande varandra. Jag hade gärna sett mera av detta och någon slags slutsats från museets sida, som ändå tar ställning för vetenskapen och passar på att punktera två tankeläsningstricks.
Viker jag sedan till höger kommer jag till en stege med en uggla på och jag befinner mig mitt i ett rum med skolbänkar där varje skolbänk innehåller vardagliga situationer. Här kan man fylla i ett formulär där man får olika svarsalternativ till hur jag skulle bete mig i diverse situationer. Sedan ska man kunna jämföra sina svar med övriga besökares. Resultatet säger att jag är lite vidskeplig, att jag hellre använder klassisk medicin än alternativa metoder och att jag inte oroar mig för att vara utsatt för elektrisk strålning. Dock vill inte formuläret göra anspråk på vetenskaplighet och en bristande franska kan göra resultatet osäkert. Jag vänder tillbaka och svänger istället till vänster och kommer till ett rum som visar på hur beroende vi är av mönster för att skapa mening i tillvaron och därefter är utställningen abrupt slut.
Utställningen påstås vara tvåspråkig och tillgänglig både för fransktalande och tysktalande, men jag vill hävda att den i första hand vänder sig till fransktalande då jag inte såg några förklaringar på tyska. Dessutom tog museiguiden för givet att alla i gruppen talade franska. Som jag tidigare nämnde är utställningen inte föremålstät, och när föremålen förekommer är de inte lätta att se. Det är konceptet som står i fokus. Dialogen uppstår mellan text, form och besökare, jag skulle vilja säga den enskilde besökaren, för det här är inte en utställning man ser tillsammans. Jag hade dock önskat ett lite större djup och att man utförligare hade behandlat frågan om religion kontra vetenskap, då vidskepelse inte är ett lika brännande ämne i mitt tycke. Jag går ut i sommarsolen med en känsla av mersmak i munnen. Jag hoppas att det kommer en uppföljare, en Sacrée science 2.
 |
Text: Marie Chen Cucchiani Foto: Alain Germond |
Marie Chen Cucchiani har en Master i musei- och kulturarvsvetenskap och arbetar som pedagog på Tekniska museet i Stockholm.
 |