ETT PALATS FÖR DE ROTLÖSA

Den avgörande skillnaden mellan invandrarmuseet i Paris och andra invandrarmuseer jag sett i New York och Buenos Aires är själva museibyggnaden. Medan både New York och Buenos Aires placerat sina museer på de platser där miljoner invandrare passerade, på flykt eller bara på jakt efter ett bättre liv, har Frankrike valt att förlägga sitt invandrarmuseum till det gamla kolonialmuseet i Porte Dorée.

Palais Porte Dorée grundades i slutet av 1920-talet när den franska kolonialismen stod på sin höjdpunkt. Kolonialmuseet var ett skamlöst förhärligande av Frankrikes imperium där fredlig samexistens till ömsesidig nytta och nöje skulle råda. Efter 70 år lades institutionen ner, och då berodde det inte på det otidsenliga namnet, det hade man försökt åtgärda genom att från 1960 kalla de koloniala samlingarna för Museet för konst från Afrika och Stilla havet, utan på själva museibyggnaden.

Den är helt enkelt omöjlig, en smaklös hyllning till Frankrikes ära, huggen in i stenfasaden och avbildad i stora al fresco-målningar där inget kolonialt kitsch saknas: här finns dansande nakna afrikaner som visar upp sig som "ädla vildar", Frankrike avbildas som en liggande kvinna som håller Europa i handen, medan övriga kontinenter står runt omkring och erkännsamt lovordar hennes bidrag till moral i hela världen. Så beskriver faktiskt en icke-ironisk broschyr – utgiven av invandrarmuseet – den monumentala fresken i museets centralhall, där ceremonier för att fira franska insatser på andra sidan haven hölls. Mitt emot museet, på andra sidan en fyrfilig gata, ligger ett monument till namngivna franska koloniala militärers ära – medan de deltagande infödda soldaterna från kolonierna förblir anonyma. 2003 stängdes äntligen kolonialmuseet och samlingarna fördes över till det centrala och snofsiga Quay Branly, Paris nya men helt traditionella etnografiska museum som UEForum tidigare skrivit om.

Vad skulle man då ha det gamla palatset till, hur fylla den koloniala inramningen med nytt innehåll? Jag kan föreställa mig hur någon – på kulturministeriet? – kom på en genial idé: ett museum om invandringen till Frankrike under de senaste tvåhundra åren, den icke-avsedda följden av kolonialismen.

Den permanenta utställningen heter Repères, ung. "Orienteringspunkter". Foto: Nathalie Darbellay

Och det börjar bra. Den första jag möter innan jag går in till den permanenta utställningen om invandringen till Frankrike är en beslöjad kvinna som står och stirrar på en varuautomat där allt är halal-märkt. Hon står onaturligt stilla, som fastfrusen i marken, och verkar inte kunna bestämma sig för vad det är hon ska ha av den ovanliga halal-blandning som erbjuds, från mat och godis till kondomer och musik.

Hennes orörlighet har en enkel förklaring: den beslöjade är en docka, klädd i träningsoverall och gympaskor, den enda kommentaren till en av de mest kontroversiella frågorna i det sekulära Frankrikes förhållande till de uppskattningsvis tvåtusen kvinnor som bär heltäckande slöja idag och som nu förbjudits vistas på offentlig plats. Om detta anslag följts upp på utställningen hade jag kanske kunnat överse med själva byggnaden och dess dystra skugga.

Den omfattande utställningen är helt konventionellt uppställd: tidig invandring, arbetskraftsinvandring, framför allt från Nordafrika och de fascistiska grannarna Spanien och Portugal, och så politiska flyktingar . Och så det ofrånkomliga, som det verkar, inslaget av invandrare som gjort avtryck i Frankrike, framför allt inom kultur och underhållning och – förstås – sport. Men medan Quai Branly närmast maniskt fokuserar föremål efter föremål, på gammalt manér, är invandrarmuseet upptaget av människors berättelser. Det är välgörande.

Estetiken på Invandrarmuseet är elegant och påkostad. Foto: Saphinaz Amal Naguib

Frankrike framstår här som ett invandrarvänligt och invandrarvant land, vilket det till stor del också är, men de mörka dragen ges allt för litet utrymme. Det skamliga samarbetet med nazisterna under ockupationen – som bland annat ledde till att judar skickades från Frankrike till döden i Förintelsen – förbigås med tystnad. Visserligen var de flesta judar som dödades franska medborgare, men även judar som sökt skydd i Frankrike undan förföljelse i östra Europa, liksom i Tyskland och Österrike, skickades i döden. (Den som vill veta mer om detta mörka kapitel i Frankrikes närhistoria ska uppsöka Förintelsemuseet Memorial de la Shoah i centrala Paris).

Det som gör störst intryck på mig är de konstinstallationer – av konstnärer med utlandsklingande namn – som finns på utställningen, en överlastad bil med invandrarnas tillhörigheter staplade på taket som en katedral, en sovsal på en förläggning där våningssängarna sträcker sig upp till himlen och där sängarna befolkas av de typiska sydda plastväskorna som ambulerande försäljare kan ses med i turisttäta delar av Paris och som döljer deras sortiment av kopierade märkesvaror och väskor.

Men trots dessa rörande bilder av invandrarens och migrantens vardag saknar jag närvarokänslan från New York och Buenos Aires, att beträda de platser där miljoner människor passerat, här skedde läkarundersökningen, här kontrollerades identitetshandlingar, här förvarades de lungsjuka och svaga, här de som skulle skickas tillbaka. I Porte Dorée tar däremot en historia över, det koloniala hyckleriet sitter bokstavligen i väggarna, det är det första jag ser när jag närmar mig museet, och det sista när jag lämnar det.

Sedan är det den där kvinnan framför automaten som jag inte kan glömma. Slöjförbudet, säger de som förstår sig på fransk politik, är Sarkozys sätt att mota extremhögern i grind, att avväpna den. Men samtidigt innebär ju förbudet att Sarkozy gått främlingsfientliga krafter till mötes, ett farligt steg om det är sin egen politik man vill säkra och inte bara makten. Sådana frågor borde Invandrarmuseet gjort mycket mer av.

Text: Kenneth Hermele

Kenneth Hermele är ekonom och doktorand i humanekologi, Lunds universitet.
KH hemsida