TILL MINNE AV EN PERSONS KAMP
Gandhi Smriti (Minnesplats över Gandhi) och
Eternal Gandhi, Birla House, New Delhi
Några minuter över fem på eftermiddagen den 30 januari 1948 lämnade Mahatma Gandhi sitt gästrum i Birla House i New Delhi. Han gick ett par hundra meter genom trädgården för att tillsammans med några hundra personer be sin kvällsbön, på samma sätt som han gjort varje kväll under den drygt 4 månader långa vistelsen i huvudstaden. Den här kvällen möttes han inte bara av anhängare. När han nådde fram till böneplatsen trängde sig en man fram och avlossade tre skott från nära håll som dödade den 78-årige Gandhi. Den nya självständiga nationen Indien fick en martyr och ett helgon som de flesta människor har ett förhållande till.
På platsen där Gandhi mördades ligger idag ett minnesmonument och ett museum. Det är en gripande och vacker plats som till skillnad mot den omgivande intensiva staden erbjuder en lugn oas. De så typiska indiska gladorna kretsar över den stora gräsmattan och det är lätt att förstå varför Gandhi så ofta valde att bo hos sina vänner i Birla House.
Hans sista vandring är markerad med upphöjda steg från hans rum till attentatsplatsen. För att få beträda den sista delen av hans vandring ombeds besökaren ta av sig sina skor och barfota gå över gräset där ett litet tempel rests. Utmed vägen finns citat av Gandhi, på hindi och engelska. Det är texter man lätt fastnar för. ”It is good to die for religion, but for religious fanaticism one must neither live nor die”. Gandhis budskap känns väldigt aktuellt – ja, i många stycken odödligt. Den enkla vackra parken med sin gräsmatta, sina cypresser och palmer och fåglarna som flaxar mot en blå indisk himmel är kanske den mest effektiva utställningsestetik man kan tänka sig och enbart i sig värd hela besöket.
När vi går in i huset möter några andra utställningar – och estetiska grepp. Den ursprungliga utställningen är en väggtidning. Texter och bilder fyller rummens väggar. Jag fastnar ändå och blir stående och läser. Det kanske inte är texternas litterära kvalitet som fångar, men Gandhis livshistoria är oupphörligt fascinerande. Bilderna likaså – flera av dem tagna av tidens ledande fotografer som Cartier Bresson.
Så kommer jag in i ett rum fyllt av små dioramor, där vi kan följa Gandhis liv i vad som ser ut som gamla tömda TV-apparater där bildrören fått ge plats för en liten ljussatt scen. Jag har sett det här på andra håll i Asien, där modellen, eller minidioramat, används flitigt för att berätta en historia. I länder där läskunnigheten inte är självklar är detta ett tacksamt berättargrepp. Starkast är förstås det rum i Birla House där Gandhi bodde och tog emot besök. En enkel säng, en pall, en liten skrivpulpet och bomullsspinnhjulet. På väggen finns alla hans personliga tillhörigheter – en klocka, några bestick, en kniv och en vandringsstav. Genom de franska fönsterdörrarna i rummet påbörjade han sin sista promenad.
En trappa upp finns en betydligt modernare utställning, "Eternal Gandhi". Den invigdes av landets dåvarande president år 2005 och har senare också byggts i en vandringsutställningsversion som man vill visa globalt. Att Indien är en IT-nation att räkna med framgår med all önskvärd tydlighet i utställningen. Här har konstnärer och tekniker samarbetat och skapat ett antal tekniskt avancerade installationer som berättar om olika aspekter av Gandhis liv och verk.
Genom att ta i gallerstängerna i en fiktiv cell startar besökaren filmer som berättar om de olika fängelsestraff som Gandhi avtjänat. Genom att sprida en näve salt över ett bord startar man en beskrivning av begrepp och principer i Gandhis filosofi. Spelar man på vissa strängar på en indisk harpa startar man i stället olika animationer och ljudspår. Elegantast är kanske modellen av Gandhis hus där man genom att beröra olika delar av huset sätter igång filmer som beskriver olika aspekter av Gandhis arbete. Enkelt och lite lagom kul.
En brist är den ibland alltför stora teknikglädjen. Konsten finns där för att ge en rad möjligheter till tekniskt kluriga sätt att presentera film, bild och ljudmaterial. Man kunde gott ha låtit fler av konstverken vara lite mindre tekniska. Nu blir det många gubbar som projiceras på olika ytor och som prisar alla olika aspekter av Gandhis gärning. På några få ställen finns konstverk utan digitalt innehåll. Det är välgörande och behövligt eftersom man inte alltid lyckats gifta ihop den ambitiöst formgivna inramningen med det filmade eller animerade innehållet.
Aldrig förr (eller senare) har väl en så stor nation nått sin självständighet genom en enda persons stoiska kamp mot en kolonialmakt. Gandhi förtjänar verkligen att uppmärksammas med ett stort museum och många är de som framhållit Gandhi som inspirationskälla i sitt eget arbete för fred och frihet. I det moderna Indien behövs han som en referenspunkt för möjligheten att hålla samman ett jätteland med mängder av språk, kulturer och religioner. Att han lyckades få ihop det är fascinerande. Museet är en värdig hyllning till en av historiens mest beundransvärda frihetskämpar.
På vägen hem från New Delhi strosar jag runt i taxfree-shopen på flygplatsen. Plötsligt står jag framför en monter med Gandhi-souvenirer. Pennor, pappersställ, kristallkuber med Gandhis huvud, små skulpturer, anteckningsblock m m, m m.
Det känns i sanning märkligt att en man som så tydligt tog avstånd från en materialistisk livsstil själv förvandlats till ett varumärke, men det blixtbelyser samtidigt det extremt affärsinriktade moderna Indien som trots att man har lång väg kvar givit miljontals människor drägliga livsvillkor. Jag funderar också över våra egna politiker som fallit offer för galningar. Gärna ett Olof Palme-museum, men snälla, vänta med pennorna och blocken.
 |
Text och foto: Olov Amelin |
Olov Amelin är museichef på Nobelmuseet i Stockholm.
Läs mer Gandhi Smitri and Darshan Smtri och Eternal Gandhi
 |
Andra museer i New Dehli recenserade i UEForum: Textilministeriets nationella hantverksmuseum Museum of Toilets |