GUGGENHEIM OCH STANDARDISERINGEN
AV KULTUR
Guggenheim, New York
Guggenheimstiftelsen och dess museikedjor är ett välkänt koncept vid det här laget. Varumärket Guggenheims framgångssaga antyder att kulturinstitutioners verksamhetsstruktur kan vara på väg att förändras till någonting som mera påminner om kommersiella företag än ideella organisationer. Alexandra Meincke frågar sig varför det inte har förekommit en mer öppen diskussion om museikedjornas inflytande på kulturens utveckling. Nog kan man väl även ana faror med en sådan här kulturell standardiseringsprocess?
Överst Peggy Guggenheim Collection i Venedig. Nedanför syns det välkända Guggenheimmuseet i Bilbao.
Det finns för tillfället tre officiella Guggenheimmuseer, i New York, Venedig och Bilbao; ett fjärde byggs i Abu Dhabi. Guggenheimstiftelsen har också varit i kontakt med ett flertal andra städer runtom i världen med förfrågan om att öppna ett Guggenheimmuseum. Den mest aktuella Guggenheimdiskussionen är sannolikt den som kretsar kring ett eventuellt Guggenheimmuseum i Helsingfors.
Planeringsarbetet har gått så långt att en tomt nu har reserverats under två år i Helsingfors södra hamn för ett eventuellt Guggenheimmuseum och den Svenska Kulturfonden finansierar med 500 000 euro den globala arkitekturtävling som ska resultera i ett byggnadsförslag. Utöver det har ingenting närmare bestämts utan frågan ska tas upp igen så fort arkitekturtävlingen är avgjord. Om ni frågar mig så handlar detta om taktisk diplomati och strategiskt agerande.
Den planerade platsen för Guggenheim, Helsingfors.
Hur som helst är det ett faktum att ett Guggenheimmuseum är ett dyrt projekt, åtminstone i början då hoppet om vinst och framgång ännu är en hypotes. Licensavgiften ligger kring 30 miljoner euro för tjugo års användarrättigheter till namnet ”Guggenheim” och tillträde till Guggenheims museinätverk. Byggnadskostnaderna har uppskattats till 130 miljoner euro, med risk för ökade utgifter. Ifall Helsingfors stad skulle bestämma sig för att investera i ett ”Guggenheim Helsinki museum” så är det ingen garanti för att fler arbetstillfällen skapas i förhållande till hur de pengarna annars skulle ha kunnat investeras.
Poängen med detta inlägg är dock inte att diskutera för- och nackdelar med ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Det här är snarare ett exempel på en av många Guggenheimdiskussioner som ofta kretsar kring pengar, nationella identiteter och värderingar. Guggenheimstiftelsen och dess museiverksamhet kan tolkas som undantag inom kulturbranschen eftersom de berör områden utöver kulturen i sig, såsom politiken och ekonomin i landet ifråga. Det faktum att denna kulturella organisation agerar som en privat stiftelse, en ideell organisation och samtidigt delvis som ett företag, tyder på en ny utveckling inom kulturbranschen med nya utmaningar som följd.
En utmaning för ett kulturellt varumärke som Guggenheim är att identifiera och förstå dess roll och funktion i samhället. Är Guggenheims museikedjor något som berikar det globala kulturutbudet och den allmänna kulturella och konstrelaterade utbildningen, eller agerar Guggenheimstiftelsen som vilket kommersiellt varumärke som helst som främst är ute efter ökad global synlighet? Inkorporationen av Guggenheims varumärke i lokala kulturer kan inte alltid påstås vara en konsekvensfri och smidig process. Guggenheimmuseet i Abu Dhabi har till exempel väckt frågor gällande censur, arbetarrättigheter och säkerhet.
Guggenheim, Abu Dhabi, planeras stå klart 2017. Datorgenererad bild.
Det är svårt att undgå intrycket av att någon nivå av standardisering av kultur är på gång med hjälp av Guggenheimstiftelsens museikedjor. När varunamnet väl har betalats och planeringen kring det potentiella museet fortskrider, beaktas och integreras lokala värderingar så långt som Guggenheims museivision tillåter, knappast längre. För nog verkar det som om Guggenheims varumärke och dess utbud i sin helhet är sig likt oberoende av var i världen ett Guggenheimmuseum öppnas.
Själva konceptet med globala museikedjor sätter ett mått för en kulturell standard och ett kulturellt utbud som bör nås för att en aktör ska fortsätta att upprätthålla en viss synlighet på den globala spelplanen. Länder med varierande kulturell eller religiös bakgrund verkar vara intresserade av att få bli medlemmar i Guggenheims museinätverk för att med hjälp av Guggenheimnamnet främja det egna landet och höja dess globala framtoning.
Man måste ändå fundera över vilka riskerna med globala museikedjor är och vart de kulturella organisationerna är på väg när konsten i allmänhet och museiverksamheten i synnerhet tycks smälta ihop med företagsstrukturer som i huvudsak baserar sig på marknadsföring, företagssamarbete, turism och vinsttänkande.
Foto: McDonald’s
Jag ser likheter mellan restaurangkedjor och museikedjor eftersom båda strävar efter standardiserade produkter och processer. Jag tycker det är skrämmande att se hur många lokala kulturer runtom i världen som är villiga, ja till och med ivriga, att integrera en multinationell kedja i sin egen infrastruktur, oavsett om det handlar om matindustrin eller kulturindustrin. Är en stad mer civiliserad eller på något sätt mer etablerad ifall den kan uppvisa ett globalt igenkännbart varumärke? Vissa instanser tycks uppfatta det så, eller också är det turismen med dess möjligheter till intäkter som spelar en avgörande roll.
Man bör kanske också reflektera över globala strukturella förändringar och en ekonomi som alltmer baserar sig på information, global synlighet och mervärde. Det faktum att ett kulturellt namn som Guggenheim har kunnat etablera sig som ett varumärke med överlag positiva implikationer både på ett socialt, kulturellt och finansiellt plan, tyder på att förändringar har skett som har sammanfört tidigare åtskilda områden. Denna process bygger i själva verket på en globalisering som har krävt att processer och informationsutbyten förenklats. Tanken på att införa ett amerikanskt varumärke som Guggenheim med dess uppfattade mervärde till en väsensskild kultur som Förenade Arabemiraten återspeglar globala uppfattningar om vad en framgångsrik, internationell utveckling innebär.
Vilka kompromisser måste göras när alltmer standardiserade processer introduceras inom kulturindustrin? Man kunde påstå att den lokala kulturen långsamt förträngs medan allt fler storstäder börjar likna varandra: det sker helt enkelt en kulturell homogenisering. Hur länge kan Guggenheimbubblan bära frukt? En möjlighet är att fortsätta att integrera lokala konstnärer i de olika Guggenheimmuseerna, vilket i någon mån har gjorts hittills.
För att komma till ett slut i en potentiellt oändlig diskussion om vart vår globala kultur är på väg, återstår några sista konstateranden. Jag påstår inte att Guggenheimstiftelsens verksamhet är varken bra eller dålig för samhället. Tvärtom kan man påstå att stiftelsen och dess museiverksamhet framgångsrikt har använt sig av alla medel och möjligheter som den moderna globaliseringen har burit med sig.
Att en stiftelse har skapat en museiverksamhet som uppträder som en hybridform mellan en kulturell organisation och ett företag säger i sig mycket om den homogeniserande tid vi lever i, men det påståendet framhäver också framför allt att kultur som samhällsangelägenhet inte längre är ett enskilt område utan en tvärvetenskaplig fråga som bör tematiseras på ett socialt, kulturellt och ekonomiskt plan. Slutligen kan man konstatera att diskussionen om Guggenheimstiftelsens museikedjor och standardiseringen av kultur är fenomen som framhäver de komplexa globala frågor vår moderna kulturpolitik är tvungen att befatta sig med, nu och i framtiden.
 |
Text: Alexandra Meincke Foto (där ej annat anges): © Guggenheim Foundation AM har en magisterexamen i ’Art Theory, Criticism and Management’ från Helsingfors universitet, jobbar i museibranschen och med digital marknadsföring. |
Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV