KRITIKERNS DUBBLA UPPDRAG

Vem lyssnar på kritikern? Det förefaller som om kulturkritik oavsett område är alldeles bortkastad om den inte träffar något slags mål och bidrar till utvecklingen någonstans i samhället. Frågan blir då inte bara om någon lyssnar utan också om något angeläget sägs.

Visst finns det något hoppfullt i tanken att kritiken syftar till mänskliga eller åtminstone konstnärliga framsteg! Men den motsatta bilden är nog förhärskande: kritikern som en surmulen och ogin, fruktad och avskydd kulturkofta vars krokiga pekfinger envetet påtalar brister och sprider dålig stämning. I onödan liksom. Kan inte alla vara snälla och trevliga i stället?

Om vi utgår från att utställningen är en form av konstnärlig gestaltning (någon däremot?) bör också vi som utövar utställningskritik kunna använda idéer ur samma diskurs och en liknande vokabulär som den som recenserar till exempel litteratur eller film. För att visa vad jag menar har jag hämtat två exempel från olika tider. Först ett färskt stycke kritik, av filmkritikern Helena Lindblad (DN 140121): ”Självklart var det rätt att utse ’Återträffen’ till årets bästa film. Den är inte bara avancerad på alla bärande nivåer, den lyckas dessutom med konststycket att verkligen, på ett djupt plan, kommunicera med publiken.”

Ser ni hur Helena Lindblad i en mening sammanfattar sitt kvalitetsbegrepp? Filmen är bra därför att den är ”avancerad på alla bärande nivåer” och därför att den på allvar lyckas ”kommunicera med publiken”. Precis samma krav kan man ställa på utställningar. Också de ska vara avancerade, med ett genomtänkt och genomarbetat innehåll och en kongenial form som på alla punkter korresponderar med innehållets komplexitet. Också de ska nå fram till publiken, det vill säga kommunicera. Misslyckas utställningen med detta så faller den helt.

Var tid kräver sin kritik. Bilder från Jamtli historieland.

Kritikern utövar sitt värv på uppdrag av två parter: publiken och upphovsmännen. Vi har alltså ett dubbelt ansvar samtidigt som uppdragsgivarna kan vara rätt motvilliga och inte i egentlig mening efterfråga någon kritik. Publiken vill på sin höjd veta något om de utställningar de tänker gå på, alternativt i efterhand läsa en artikel om den utställning de besökt. Men om det inte skrevs någon utställningskritik alls så skulle inte museibesökarnas värld rasa samman. Inte heller skulle det bli något ramaskri från utställningsmakarnas sida ifall vi lät bli att komma med synpunkter på deras skapelser. Så man kanske är ute i ogjort väder när man säger något om utställningskritikens nödvändighet. Eller?

Nu kommer mitt andra exempel. Författaren och litteraturkritikern Eva Adolfsson skrev 1998 så här i Tidskrift för litteraturvetenskap: ”Som kritiker är mitt uppdrag att skapa ett samtal med denna litteratur. Att åt läsaren vidga det läsbaras område – att föra ett samtal med den av litteratur och litteraturkritik intresserade läsekretsen, den faktiska och den möjliga […] Ett uppdrag som också innebär att åt författaren indirekt skapa en beställning – en som är mycket mer diffus än den som exempelvis forskaren får, men som ändå är väsentlig för litteraturens fortbestånd: någon sorts artikulerad utmaning.”

En ”utmaning” med en indirekt ”beställning” på framtida verk, det är vad kritikern kan erbjuda upphovsmannen, enligt Eva Adolfsson. Och för publiken ska kritikern fylla rollen som kunnig samtalspartner, den som öppnar verket så att vi tillsammans ser mer. Betraktar vi utställningskritiken ur det perspektivet blir den med ens alldeles nödvändig, eftersom den då ofelbart leder till både bättre utställningar och mer givande utställningsbesök.

Återstår kravet på kritikern att bidra med något fruktbart i dessa två processer, den skapande och den avnjutande. Där kan vi nog bli mycket bättre, tänker denna kritiker självkritiskt.

Text: Pia Cederholm
Foto: Karl-Erik Ljung
PC är UEForums chefredaktör.