VAD BARN SKA GÖRA PÅ MUSEET

Det var under vårt senaste redaktionsmöte, i trädgården hos Ulla Arnell där äpplena då och då dunsade i marken runtomkring oss, och vi pratade livligt som vi brukar om lyckade utställningar och mindre lyckade, och rätt som det var kom vi in på ämnet barn. Vi har alla sett hur museerna med olika medel försöker locka en ung publik, oftast med något lättsamt skojigt eller någon teknisk pryl av påstått senaste snitt. Som ändå inte riktigt går hem. Lika lite som den ansträngt ungdomliga tonen i tilltalet går hem hos kidsen ifråga. Och det var då min kollega Lasse Bergwall fällde kommentaren:
– Vad har barnen på museum att göra?

I tystnaden som följde begrundade vi denna djärva fråga. Vi vet ju att verksamhet riktad till barn och unga är en prioriterad punkt i snart sagt varje måldokument på varje kulturinstitution, och att inget museum i detta land kan tänka bort den publikgruppen i planeringen om man vill hålla sig väl med finansiärerna. För egen del tänkte jag på mina fyra barn som gärna följer med på utflykter – ”bara vi inte ska gå på något museum”. Kanske det har blivit för mycket av det goda?

Nej, jag tror faktiskt att det är tvärtom. När mina barn uttrycker skepsis mot museernas utbud beror det inte på att de har för många goda erfarenheter av utställningsbesök utan på att de har för få. Gång på gång har jag släpat med dem till museer som lovar runt och håller tunt, museer som fått för sig att de ska konkurrera med nöjesfält och dataspel. I den tävlingen är de dömda att förlora. Underhållning är inte museernas främsta gren.

Inför det här numret besökte jag Jamtli i Östersund i sällskap med min make och vårt yngsta barn, sexåriga Anna. Till min förvåning tog hon detta museum till sitt hjärta och sprang före till friluftsmuseets stationer för att stämpla rätt årtal på rätt sida i sitt röda pass. Koncentrerat jämförde hon stämpelns siffror med passets, en i taget. Och när vi vandrade fram där mellan de gamla byggnaderna i Jamtli historieland utbrast hon plötsligt:
– Om vi skulle komma hit varje dag så skulle vi nog veta allt om förr i tiden.

Av detta oväntade uttalande drog jag i mitt stilla sinne flera slutsatser. För det första att hon skulle kunna tänka sig att gå på museum varje dag. För det andra att hon inte riktigt har klart för sig hur långt det är till Östersund. Och för det tredje att hon ändå har slagit huvudet på spiken utan att använda ord som ”kunskap”, ”historia”, ”lärande” eller ”pedagogik”: museibesök borde ytterst syfta till att öka vår förståelse av tidens gång.

För barn liksom för alla andra är tidens gång en gåta. Hur var det förr? Hur blir det sedan? Hur passar mitt liv in i helheten? En känsla för historien ger perspektiv på allt i tillvaron. Det är en kunskap som skyddar mot intolerans, som skapar mening och kontinuitet, som gör individen nyfiken och ödmjuk på samma gång. Att reflektera över kulturarvet är en demokratisk och humanistisk aktivitet. Och ingen plats i samhället är bättre lämpad för sådana övningar än museet.

Så låt mig i all enkelhet föreslå fyra saker som barn (och vuxna) borde få möjlighet att ägna sig åt på museet.

1. Vi behöver det taktila och sinnliga, vi vill känna på tyngden av historien och dra in lukten i näsan.

2. Vi behöver få upptäcka saker på egen hand, drivna av genuin lust och nyfikenhet

Foto: Karl-Erik Ljung.

3. Vi behöver interagera med någon annan, någon som delar samma upplevelse av miljöer och föremål och samtidigt bidrar med en egen vinkel.

4. Vi behöver en konkret uppgift som leder oss genom utställningen mot ett mål och ger museibesöket en meningsfull inramning.

Däremot är det inte nödvändigt att vi har hysteriskt jättekul på museet, eller att vi blir ordentligt uppskrämda, eller att vi får våra sensationsnerver kittlade. Spektakulära jippon har en benägenhet att göra oss döva och blinda för hur tiden oavbrutet flyter genom världen, genom oss.

Text: Pia Cederholm
Foto (där ej annat anges): Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.