SJUNKNA SKEPP OCH BÄRGADE BÅTAR

I två artiklar har UEForum försökt belysa några av de stora frågor som föremålsbevarare bör ställa sig i vår tid. Först var det Kerstin Smeds som tog avstamp i Holmöns båtmuseum när hon pläderade för ett nytänkande i förhållande till föremålen. Därefter byggde Adriana Muños vidare på temat med hjälp av två konkreta båtexempel. Både Smeds och Muños varnar för en framtid där vi inte längre hanterar kulturhistoriska föremål utan bara passivt tittar på dem, okunniga om deras historia, ointresserade av deras ursprungliga funktion och oengagerade inför det mänskliga liv som de kunde vara vittnesbörd om.

På Östersjöns botten vilar vraken av kanske 100 000 båtar, förlista från 1500-talet och framåt. För fyrahundra år sedan var Östersjön världens viktigaste innanhav. Spåren av intensiv handel, våldsamma sjöslag och tragiska olyckor döljer sig i det bräckta vattnets djup. Vi lever intill världens förnämsta vrakkyrkogård. Bara här är förhållandena sådana att fartygsskrov bevaras i stället för att snabbt bli mat för skeppsmaskar. Innebär denna ovanliga rikedom på vrak,"en marinarkeologisk skattkammare", ett särskilt ansvar att vårda och bevara skeppens historier för framtiden? Till vilka kostnader som helst?

När Sveriges politiker på 1950-talet först ställdes inför möjligheten att bärga regalskeppet Vasa var det få som förstod poängen med det. Vem vill betala för att titta på ett gammalt vrak? undrade en riksdagsman. I dag har vi facit. Vasamuseet har blivit en succé av stora mått, en turistmagnet och nationell klenod, något varje svensk kan känna sig stolt över och delaktig i. Samtidigt som besökarna strömmar till (en miljon om året!) kämpar experterna med att bevara Vasa. Häromåret upptäckte man till exempel att varenda järnbult i skrovet behövde bytas ut eftersom de reagerade med svavlet i träet. Ironiskt nog mådde Vasa mycket bättre därnere i mörkret, glömskan och dyn.

Den gångna sommaren var den 31:a dyksäsongen på regalskeppet Kronans viloplats utanför södra Öland. Normalt brukar man räkna med sex veckors dykning, där en av fyra dagar går bort när vinden ligger på från fel håll, och en föremålsskörd kring 1 500 objekt. I år blev det två veckor och ett magrare resultat. Vädret var sämre, sikten dålig, dykförhållandena svårbemästrade. Man beräknar att 85 % av vrakplatsen redan är utforskad. En dag kommer dykningarna att upphöra helt. Några statliga pengar har marinarkeologerna fortfarande inte fått. Och det är dyrt att dyka.

Kronan exploderade och sjönk med 800 man (40 män överlevde) i ett sjöslag 1676. På Kalmar läns museum visar man hur fyndplatsen på 27 meters djup ser ut.

Kronan går inte att bärga som Vasa men i gengäld är Kronan rikare på föremål. Drygt 30 000 objekt har hittills korsat vattenytan för att dokumenteras, konserveras och exponeras på Kalmar läns museum. Utställningen om Kronan är en av mina personliga favoriter. Inte nog med att man får komma i närkontakt med de bärgade kanonerna och alla de utsökta föremålen av många skilda slag (som Sveriges äldsta fiol eller exotiska kryddor och apoteksväxter eller Sveriges största guldmyntskatt med mynt från halva Europa eller ett helt skelett av en officer med 50 förgyllda guldknappar), man får också möta historien bakom.

Modellen visar det ståtliga linjeskeppet Kronan, 53 meter långt och byggt av 3 000 träd. Explosionen förvandlade detta flytande palats till en halv fotbollsplan av träsplitter och död på den ljusa sandbottnen.

Hjälp! Vi drunknar!

Säkert finns det en och annan besökare som rynkar på näsan åt vågor i plast och halvt drunknade figurer i naturlig storlek men jag behöver sådana sinnliga åskådligheter för att omsätta textskyltarnas information till inlevelse och insikt i min egen kropp. Utställningen vill berätta Kronans historia och då är alla medel tillåtna: autentiska yllestrumpor, läderskor, hattar och uniformer såväl som dockor i miniformat, iklädda sådana uniformer. Jag behöver både och.

I en monter sitter befälen kring sjökortet och diskuterar strategin inför det stundande slaget mot den dansk-holländska fiendeflottan.

De sjunkna skeppen i Östersjön har så mycket att berätta om krig och politik, mat och medicin, rik och fattig, vardag och katastrof. Varje skepp är ett litet samhälle i sig. Varje skepp är också en byggnadsteknisk pärla, en pusselbit till vår kunskapsbank. Förra sommaren lyckades marinarkeologer lokalisera ytterligare två ovärderliga skepp, Svärdet som förliste strax efter Kronan fast utanför norra Öland och Mars som är större och äldre än Vasa och sjönk redan 1554. Vad ska vi göra med dem? Och med alla de andra sjunkna fartygen fram till Estonia?

Foton och filmer kompletterar fynden från Kronan. Skeppsklockor, skulpturer och allehanda vardagsföremål har varsamt dammsugits upp ur dyn.

Hoten mot de marinarkeologiska utgrävningarna är så många. Ekonomin först och främst, för bara att hyra den utrustning som krävs är en synnerligen kostsam affär. Men också juridiken sätter krokben. Vem äger vraken? Hur hindrar man moderna vrakplundrare från att beställa fram de offentliga handlingar som exakt beskriver skeppens position? Sedan kommer det mödosamma bevarandet. Många bärgade båtar har fallit offer för mögel och fukt eller helt enkelt skrotats. Oräkneliga föremål har blivit spännande souvenirer i privatsamlingar. Till sist återstår också frågan om hur historien ska berättas, hur vraken ska exponeras med bibehållen respekt för dem som drunknat.

I skuggorna under däck skimrar vackra ting i montrar. Ångest från den nära förestående förlisningen anas i utställningsrummet. Det är en klaustrofobisk illusion men mina knarrande steg och doften från tjäran för mig närmare historien. Texter och filmer och foton från dykningarna hjälper till, liksom dioramor, modeller och rekonstruktioner. En utställning som Kronan är unik. Vasamuseet är unikt. De kan inte upprepas och därför måste vi hitta nya sätt att hantera arvet från sjöbotten. Kommer vi i framtiden att få åka ner till vraken i små ubåtar med starka strålkastare? Eller blir alla upplevelser virtuella? Dykningarna på Svärdets fyndplats håller på att bli en påkostad 3D-dokumentär, men räcker det?

Vem ska i framtiden förvalta kunskapen och dela med sig av den? Jag skulle gladeligen avstå från ett antal Jas-plan i luften om jag visste att historien på vår havsbotten var i gott för(s)var.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.