TREDJE GÅNGEN GILLT?

Vi vill ha jämställda museer!

År 2011 är 60 % av LO-anslutna kvinnor sämre betalda än männen men i det förindustriella gruvarbetet rådde likalönsprincip. De kvinnliga gruvarbetarnas ställning dokumenterades i utställningen 170 meter under jord.* Foto: Horst Tuuloskorpi

Med cykelhjälmen stramt under hakan trampade jag frenetiskt mot Östermalm. Jag vill inte komma alltför sent till JÄMUS hearing och workshop Vi vill ha jämställda museer! Att jag var försenad från början berodde på att jag inte hade kunnat bestämma mig: skulle jag verkligen avsätta en hel dag åt genusfrågor i museer? Som pensionär och med genusdiskussionen i kroppen efter 30 års utställningsliv borde jag vara befriad! Men min nyfikenhet segrade. Och jag ångrar inte dagen.

Det var ett ovanligt tätt, välorganiserat och välbesökt seminarium som Statens historiska museer kallat till för att fånga upp idéer till sitt arbete gällande regeringsuppdraget "mer jämställd representation i samlingar och utställningar". Tre miljoner kronor under två år (2011-2012) disponerar arbetsgruppen JÄMUS med Katty Hauptman Wahlgren som projektledare för att "ta fram underlag och utveckla metoder för att på nya sätt arbeta för hur jämställdhetsaspekter kan få större genomslagskraft i museernas verksamhet".

Veteranen Wera Grahn höll seminariets linjetal, Genus och museivetenskap. Det var en medryckande inledning till dagens ämne. Allt var glasklart när jag lyssnade till henne, men nu minns jag nästan inte ett ord. Lyckligtvis har jag hennes detaljerade genomgång Genuskonstruktioner och museer. Handbok för genusintegrering i min bokhylla. Jag slår upp avsnittet Utställningens poetik, som är den centrala aspekten för mig som utställningsproducent. Fast jag talar hellre om utställningens estetik eftersom poetiken snarare förknippas med den litterära texten.

Den estetiska kritiken inriktar sig på utställningens fysiska framträdande i rummet. Dess olika element, föremål, text, bilder, ljud, fondmåleri, etcetera analyseras utifrån hur de samverkar för att föra fram ett önskat budskap. Föremålens inbördes relation – om de bejakar eller motsäger varandra – är en särskilt viktig del av utställningsestetiken. Liksom deras rumsliga placering, vad som framhävs, vad som kommer i bakgrunden - och faktiskt också vad som saknas.

Det här hade jag aldrig reflekterat över! Jag ska slipa mina som jag trodde alltid lika genusmedvetna glasögon inför nästa besök på ett naturhistoriskt museum. Pälssälen är utställd på Göteborgs naturhistoriska museum, de övriga på Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Anna Samuelsson

Detta förtydligade och konkretiserade Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap i Uppsala, i sina korta men intensiva reflektioner över utställningspraktik på naturhistoriska museer. Även om dessa museer producerar tillfälliga utställningar inspirerade av genustänkande, t ex Riksmuseets Regnbågsdjur, är den normgivande patriarkala samhällssynen allenarådande i basutställningarna. Hon uppmanade oss att nästa gång vi beundrar en djurtablå fundera över följande: Vilket kön står på vilken plats, vilket är gömt eller skymt och vilket är upphöjt? Vilket kön beskrivs i aktiva termer och vilket i passiva? Och – kanske förgäves men ändock – ställa frågor om "kärnfamiljen och vilka icke-reproduktiva former av sexualitet, som även många djur föredrar".

Jaktgudinnan Diana – en lesbisk idol. Här med nymfer på en kopia av en målning av Hans von Achen från ca 1660. Foto: Nationalmuseum

Ett personligt och mycket lärorikt föredrag hölls av forskaren vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet, Patrik Steorn. Titeln var Queerperspektiv och museiverksamhet och han utgick från sitt arbete som extern curator för Nationalmuseums Queer: begär, makt, identitet. I den utställningen, som gjordes 2008, försökte man med konsthistoriska exempel visa på könsnormernas föränderlighet. Som manlig homosexuell konsthistoriker hade han inga svårigheter att finna bilder av konstverk som var viktiga för bögar, men vilka verk i konsthistorien var förebildliga för lesbiska kvinnor? Han frågade runt i bekantskapskretsen och fann att bilder av konstverk med jaktgudinnan Diana, som levde i ett kvinnligt kollektiv utan män, är oerhört vanliga som väggprydnad, bokmärke och ikon bland flator.

I den diskussion som uppstod efteråt avrådde Patrik Steorn vänligt men bestämt från tanken att en ny genus- eller sexualitetsorienterad klassificering av museernas föremål och stora bildarkiv skulle lösa problemen med jämställd representation i samlingar och utställningar. Jag hoppas att JÄMUS lyssnade till honom och redan har avskrivit dylika orimliga förslag som jag hört förordas av medlemmar i Genus i museer och som inte heller tycktes främmande för många av hearingens deltagare.

I stället behövs förstås kunskap för att i museernas magasin och arkiv finna de bilder och föremål som talar till de sexuellt, socialt och politiskt aktiva grupper som idag osynliggörs på museerna. Också Wera Grahn återkom till behovet av ny kunskap i museerna. Hennes önskan är obligatoriska kurser i genusteori på alla nivåer i alla museer. Jag tror att Patrik Steorns kunskapsdefinition också bygger på annat innehåll, andra källor. Att han hoppas att museerna öppnar sig för interdisciplinära erfarenheter och aktivt samverkar med personer och kollektiv som majoritetssamhället idag marginaliserar.

I två snabba inlägg av Hans Öjmyr, ordförande i Föreningen Genus i museer, och Arbetets museums nyblivne museidirektör Niklas Cserhalmi belystes den något nedslående historiken över museernas ovilja eller museiarbetarnas svårigheter att vidmakthålla en levande genusdiskussion.

När jag påhejad av Lilian Hultin, rektor och därefter lärare vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, startade NÄTET kvinnor och museer under ett seminarium på Arbetets museum 1996, trodde vi på snar seger. Två ytterligare stora och välbesökta seminarier ordnades av Arbetets museum och Riksutställningar och vid den årliga Museiveckan inbjöd vi bildkonstnärer, författare och museiarbetare att debattera "kvinnofrågor" i ett uttalat maktperspektiv. Nätverket attraherade dock inte många aktiva medlemmar från museerna och dagens avläggare Föreningen Genus i museer har inte särskilt många aktiva medlemmar.

Jag undrar varför? Måste det till statliga utredningar och extra pengar för att museifolk skall fatta att det här är något oerhört roligt och viktigt där museerna kan profilera (ursäkta ordet) sig som en rik och kreativ kunskapskälla?!

Men inte heller kunnigt och tidsödande arbete nedlagt i den av förra kulturministern Marita Ulvskog tillsatta utredningen Genus på museer 2001 fick någon effekt. Med Arbetets museums dåvarande forskningschef Ann Christin Carlström reste jag landet runt och intervjuade museichefer och utställningsproducenter om deras intresse för frågan och vad för slags stöd de önskade för att kunna göra genusperspektivet mer slagkraftigt i den utåtriktade verksamheten. Till betänkandet skrev jag ett förslag på en kurs för utställningsmakare med genusintresse och förordade samarbete med bildkonstnärer som ju tidigt konkretiserade de akademiska teorierna med obarmhärtiga och humoristiska analyser av könsfördomar i samhället.

1980 gjorde ett gäng kvinnliga konstnärer utställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs konsthall i Stockholm. En succé som fortsatte under de två år som utställningen turnerade runt landet i Riksutställningars regi. Foto: Riksutställningar

När förslaget på en särskild Resursenhet för genusfrågor vid museerna med placering på Arbetets museum publicerades 2006 var det dags för en borgerlig regering att ta över frågan. Som sedan dess varit helt död, enligt Wera Grahn. Tills idag alltså – en bra bit in på alliansregeringens andra mandatperiod.

"Mer jämställd representation" står det i rubriken på direktiven från Kulturdepartementet, men JÄMUS säger jämställdhet kort och gott. Genusperspektivet som nogsamt undviks i Lena Adelsohn-Liljeroths uppdrag genomsyrade samtliga föredrag på Historiska museet. Det verkar lovande.

Genusbegreppet – en teori om det konstruerade könet, är ett stridsredskap och museerna måste vänja sig vid att, med genusforskaren Anna Samuelssons ord, "det finns ett flertal teorier som står mer eller mindre i motsättning till varann". Samarbetet med forskare och konstnärer kommer att visa att kunskap är föränderlig och utan djärva hypoteser, risktaganden och konflikter når museerna inte ut med sina budskap. Utställningen är ingen tebjudning!

Text: Eva Persson

Eva Persson är UEForums chefredaktör.

* Utställningen 170 meter under jord, död och överlevnad i ett gruvsamhälle 1836, som jag producerade 1995, handlade om en gruvolycka 1836 och om den enda överlevande kvinnans liv från 1800-1880. Utställningen var inrymd i en nedlagd reparationsverkstad i Surahammar. I det vi kallade museisalen fanns två låga podier i rostfritt stål, båda med exakt samma redskap och förnödenheter som krävdes vid arbetet i gruvan. På den ena låg en huvudduk, på den andra en vidbrättad hatt. Lönelistor som dokumenterade att kvinnliga och manliga gruvarbetare också hade lika lön satt uppklistrade på väggen.

Se recension i UEForum av Anna Samuelssons avhandling I naturens teater.