VEM ÄR RÄDD FÖR POMPEJANSK STÅT?

Det är fullt möjligt att alla resor med Stockholms lokaltrafik förr eller senare bär om inte till Rom så åtminstone till Pompeji. Cecilia Jacobsson tog bussen till antiken.

Millesgården är ett ställe som jag skulle försöka besöka även om det låg i ett annat land. Det är så exklusivt att det definitivt är värt en omväg.

Vilket det oftast blir, när man ska dit. Nu senast hade jag konsulterat SL:s egen, utomordentliga app ”Res i Stockholm”, som föreslog att jag efter tunnelbanan till Ropsten skulle ta buss 203. Tror ni inte att jag åkte på en tjugo minuters rundtur på Lidingö innan jag nådde målet?

Det var i och för sig en vacker höstdag med hög och klar luft, men kan någon förklara varför man ska behöva passera Näset och Lidingövallen innan man får komma till den fantastiska Millesgården – och Pompeji?

SL och Pompeji är förstås ett sorglustigt kapitel för sig. Ni minns kanske att Millesgården hade valt ut en bild av en satyr och en menad (där den förstnämnde kramar om ett naket bröst på den sistnämnda) som reklam för sin nya utställning, men att SL tyckte den var för snuskig och sade nej. Först sedan man fått påpekat för sig att bilden var tvåtusen år gammal gavs klartecken.

Var det någon högre chef som grep in? Eller – hemska tanke – var alltsammans ett reklamjippo, avsett att skapa uppståndelse? Inte vet jag. Men utställningen pågår ända till i maj nästa år, så ni hinner dit. Den handlar inte om den oerhörda tragedin med vulkanutbrottet som begravde en hel stad i lava och aska utan försöker ge en bild av livet i ett av stadens hus, tillhörigt affärsmannen Caecilius Iucundus. Kvarteret råkar grävas ut av en svensk projektgrupp.

Caecilius hälsar välkommen från en så kallad herm, och man kan se att han hade ett vänligt smil och en stor vårta på hakan. Hans könsorgan – ta det lugnt nu på SL – är också avbildat.

”Fallosar användes i Pompeji ungefär som vi använder hästskor”, meddelar guiden, alltså som något man spikar upp för att det ska ge tur. Prydhet var något okänt i Pompeji, men att visa upp det egna organet är väl ändå lite ”over the top”?

I en liten biosalong återskapas inredningen och färgerna i Caecilius hem, liksom växtligheten och vattnet i hans atrium, väldigt anslående. Det bör man se, men man måste ha 3D-glasögon på sig, annars blir man sjösjuk.

Ett bildspel på en annan skärm visar nypompejanska miljöer i Sverige. Det finns faktiskt flera stycken. Tullgarns slott har mosaiker som ”Cave Canem” (”Varning för hunden”) och annan inredning som hämtat inspiration från Pompeji. Skandia-Teatern på Drottninggatan som ritades av Gunnar Asplund är ett annat exempel. Men varför gå över ån efter vatten? Millesgården ligger ju alldeles intill!

Olga och Carl Milles besökte Pompeji och tog många idéer med sig hem. Paret lade själva mosaiken i det eleganta galleriet som användes som matsal.

Millesgården är minst en halvdagsupplevelse, ofta en hel. Hemmet, växtligheten, skulpturparken och Annes hus – allt är en njutning och måste ses. Restaurangen ståtar med ett andrapris i någon tävling för museirestauranger och shoppen går åtminstone jag aldrig tomhänt ifrån.

På vägen hem funderar jag på hur jag ska kunna ge mitt vardagsrum något som påminner om en nypompejansk prägel. Utan herm.

Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.
Foto: Katarina Lindahl