KYRKORUMMETS UTMANINGAR OCH MÖJLIGHETER

Tove Alderin ansvarar för den konstnärliga gestaltningen av utställningen Himlen är här som visas i Uppsala domkyrka fram till 16 november. Projektet har hämtat inspiration bland annat från den spanska utställningsserien Las Edades del Hombre och kan sägas representera ett nytt sätt att se på kyrkorummet. För UEForums läsare berättar Tove Alderin om de speciella villkor som gäller när man får förtroendet att utforma en utställning i det allra heligaste av svenska rum.

Utställningen i Uppsala domkyrka har fått titeln Himlen är här – människan och kyrkokonsten under tusen år eftersom den ska sätta ljuset på vårt gemensamma kulturarv. I utställningen, som tar plats i hela den östra delen av domkyrkan, låter man ett femtiotal konstföremål från kyrkor och museer i Uppsala stift möta samtidskonst i kyrkorummet. Kyrkokonst skapad av människor som velat uttrycka sin tro och sin längtan. Samtidskonst som arbetats fram i dialog med den historiska kyrkokonsten. Medverkande samtidskonstnärer är Mats Hjelm, Helena Byström, Christian Partos och Anders Widoff.

Jagellonska koret: Gemenskapen. Samling kring kyrkklocka från Norrbo kyrka.

I år firar Uppsala ärkestift att det är 850 år sedan man fick sin förste ärkebiskop, Stefan. Utställningens öppnande sammanföll med installationen av den första kvinnliga ärkebiskopen Antje Jackelén. Utställningen berättar historien om den svenska kyrkan genom tusen år, i ting och i de för kyrkan bärande handlingar som är förbundna med dessa ting, men också om några för kyrkan särskilt betydelsefulla människor. I ett nära samarbete med utställningsproducent Helene Warpe Nymansson och kurator Eva Asp skapades ramen runt den konceptuella berättelsen som tar plats i det magnifika och krävande kyrkorummet.

Sturekoret. Dopet. Helena Byströms platsspecifika verk Vodici. Dopfunt, Kulla kyrka.

Utställningen Himlen är här handlar om möten – mellan dåtid och nutid, mellan människa och Gud, mellan jordiskt och himmelskt. Vandringen genom utställningen är en resa, en slags pilgrimsresa genom stationer på en livsväg – ur ett kristet men också ur ett historiskt, allmänmänskligt och existentiellt perspektiv. Vad innebär det att vara människa? Att vara förälder? Kan man peka på Guds närvaro?

Finstakoret. Heliga Birgitta, en förebild. Mässingsbaldakin.

Finstakoret. Birgitta träskulptur, Bollnäs kyrka.

I korsningen mellan kyrkorummets laddning och historiska tyngd, artefakter, samtidskonst och besökare uppstår möten som ger uttryck för att all tid är nu. Möten för alla oavsett ålder, kön, etnicitet, religion eller läggning. Att kyrkorummet är ett levande, aktivt rum, där daglig verksamhet som en gudstjänst eller ett barndop ska kunna hållas, var något vi behövde ta speciell hänsyn till i utformningen av gestaltningen. Liksom att verken som visas är bruksföremål som använts av människor i generationer och fortfarande används.

Uppsala domkyrka, Nordens största katedral, mäter imponerande 118,7 meter i både höjd och längd och är byggd av tunga beständiga material som tegel, granit, betong och glas, ett unikt rum på flera sätt. Ett rum som huvudsakligen lever med det naturliga ljuset och där tillförda ljussättningsmöjligheter är begränsade. Där ljudupplevelser utöver det vanliga uppstår men där också akustikverkan till sin karaktär konkurrerar om utrymmet. Rumsligheter som är krävande och bjuder på motstånd men som också ger unika möjligheter.

Vårfrukoret. Som en fader och en moder. Anders Widoffs Maria (Återkomsten) i mötet med det heligaste koret och andra madonnor.

Gestaltningen har tagit intryck av kyrkorummets särskilda atmosfär. I ett rum laddat med andra förväntningar än det omedelbara profana rummet har vi valt att skapa upplevelser i en mer eftertänksam takt och ton. I gestaltningen används solida material som mässing och varmvalsad plåt, material med en tyngd som överensstämmer med kyrkans men som också bidrar med en vidare innebörd. Kontrasterna i materialen, mässingen med sin guldgula varma lyster och den mörkgrå grövre stålplåten, symboliserar det profana och sakrala, människa och Gud. Med mässingen speglas och reflekteras det naturliga ljuset och den omkringliggande arkitekturen. Den tillförda belysningen koncentreras på att skulptera och förhöja de utställda verken. Formspråket utgår från de teologiska symbolerna: triangeln (för andlighet), cirkeln (för det universella) och kvadraten (som det världsliga). Med material, form och ljus söker vi möta den magi och associationsverkan som kyrkorummet erbjuder.

Vårfrukoret. Mässingstakets entré visar på den heligaste platsen i kyrkan. Trekantsformen pekar på korets tre madonnor.

Genom sju kor, koromgången, högkoret och högaltaret tar vandringen plats och gestaltningen form. Utställningen är starkt upplevelsebaserad, och genom koren går besökaren den mänskliga och kristna vandringen genom olika teman på vår livsväg. Teman medurs med start i den norra entrén är Ordet, Gemenskapen, Dopet, Heliga Birgitta, Som en fader och en moder, Ljusets barn, Helgonkungen, Enhet och mångfald, Livets skådespel, Föreställningen om det himmelska och Inkarnationen.

Mot korgrindarna är textskyltar av rå aluminium monterade. Där samlas text om temat, föremål och samtidskonst, inför den mer fysiskt direkta, poetiska och textlösa upplevelsen inne i koret. Ytterligare information hittar man på hemsidan eller i den omfattande utställningskatalogen med texter av bland andra Niklas Rådström, Ebba Witt-Brattström och Maja Hagerman.

Till vänster: Vårfrukoret. Lilla Madonnan, Bollnäs kyrka.
Till höger: S:t Eriks kor. Audiensgolv till helgonkungen S:t Erik.

Textskyltarna är utformade för att knyta an till utställningens övergripande tematik. Som fond för grafiken används skyar, himlar fotograferade av den grafiska formgivaren Sophia Wood på hennes många resor i luften. Med olika skyar för varje skylt antyds olika himmelska tillstånd. Texten, utsparad i aluminiumet, skapar en skimrande yta som förändrar sig med kyrkans ljus. Det ska skimra när man är i kyrkan! säger projektledaren Helene Warpe Nymansson.

Det levande kyrkorummet och verken som fortfarande brukas har inspirerat till en gestaltning där besökaren inbjuds att ta en aktiv, närvarande roll i mötet med det utställda. För varje kor finns ett rumsligt fokus kring vilket övriga verk roterar. Rumsliga installationer och platser där vi bjuds in till att komma nära, sitta ner, dröja oss kvar vid föremålen eller medverka och ingå i olika former genom aktiva handlingar. Under utställningstiden brukas även rummet som ett liturgiskt experiment där formerna för gudstjänst utforskas. Tre gånger per dag förrättas bön i Sturekoret, Vårfrukoret och på högaltaret på ett nytt sätt. För utställningen har man även inrättat en utställningspräst.

Högkoret. Föreställningen om det himmelska. Reflektor. Kors, träskulpturer.

I det första koret, Jagellonska koret (”Gemenskapen”), välkomnas man att sitta ner, mötas två eller tre i gemenskap runt Norrala klocka och höra maningen, ringningen till kyrkan. Utanför koret kan man läsa vad Jesus sade: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Nästa kor, Sturekoret, är en inbjudan till en livsväg. Vid dopfunten från Kulla kyrka omsluts man av Helena Byströms verk ”Vodici”, en filmupptagning från en helig makedonsk sjö, projicerad i valvbågarnas fönsternischer. Där kan dop förrättas för den som önskar.

Högaltaret. Inkarnationen. Mats Hjelms unika platsspecifika verk The Other som associerar till nattvarden och vår direkta och kroppsliga förening med Kristus. Ett verk som ställer en mångfald av etiska och filosofiska frågor utifrån teologin. Nattvardskärl från Mo, Njutånger, Norrsunda och Bred. Triumfkrucifix, Bollnäs kyrka.

I koromgången utanför Finstakoret kan du sätta dig ner på huk vid bilden av Birgittas uppenbarelse med det nyfödda barnet på marken. Utanför Vårfrukoret (”Som en fader och en moder”) blickar Anders Widoffs verk ”Maria (Återkomsten)” mot kyrkans allra heligaste kor. Korets entré är smyckat till fest, ett hängande mässingstak pekar med sina tre sidor mot de tre madonnorna och bjuder in till koret. Graderade Mariablå väggar accentuerar altarskåpet från Årsunda kyrka på den östligaste platsen i koret, framför vilket två pallar bjuder in till att stanna upp i betraktelse eller bön. Vidare i Horns kor visas Christian Partos verk ”Niño”, bilden av ett barn skapat av det närvarande ljuset genom fiberoptiska kablar. Utanför koret ges plats för en hoppfull handling: tänd ett ljus för barnet, det inkarnerade ordet, det universella barnet.

Högkoret och högaltaret. Predellaskulpturer ur Vaksala altarskåp, Vaksala kyrka. Triumfkrucifix Illso, Västra Ryds kyrka. Träskulptur Katarina från Alexandria, S:t Olof från Hälsinglands museum.

I mitten av kyrkan på högkoret och högaltaret når man så utställningens klimax. På högkoret (”Föreställningen om det himmelska”) och högaltaret (”Inkarnationen”) fullbordas utställningen och kyrkans arkitektoniska och symboliska relation mellan människa och Gud, himlen och jorden. Runtom den cirkelformade mässingsreflektorn, bildad av sex trianglar, skapas en särskild yta för samling av grupper. Ställ dig på den lediga platsen bland de himmelska härskarorna (träskulpturerna), fullborda cirkeln och upplev det himmelska ljuset.

Med bruket av kyrkorummet som utställningsarena inviterar vi tillbaka den bredd av kommunikativa rum, platser och arenor som använts för att sända ut budskap och skapa möten, genom tiderna.

Domkyrkokaplan Lars Åstrand förrättar bön i Sturekoret. Foto: Helene Warpe Nymansson

I tillblivelseprocessen med kyrkan som beställare noterar jag att man tydligare funderar på vem och hur man vill vara som avsändare än på hur man skall tillmötesgå olika målgrupper. Det är frågor som är befriande för den kreativa processen och relevanta att ta ställning till för alla utställare i en tid när konkurrensen om de fysiska besöksmålen hårdnar och besökare frågar sig varför det är värt att besöka en viss plats.

Text och foto (där ej annat anges): Tove Alderin
TA är scenograf, konstnär och designer.

Läs mer på projektets hemsida.