EN DJEFLA BRA UTSTÄLLNING

För sin fantasifulla och djärva exponering av Strindbergs texter i August. En djefla utställning på Liljevalchs valdes scenografen Ulla Kassius till mottagare av UEForums pris Årets guldtext. Priset delades ut under Museernas vårmöte i Stockholm i maj. Inger Hammer har intervjuat henne.

Exempel på Ulla Kassius sätt att variera utställningstexterna. Stort, smått, handskrift, satt text, på golvet.
Foto: Pia Cederholm

Veckan före prisutdelningen träffar jag Ulla Kassius, en solig eftermiddag på ett kafé i Kungsträdgården under körsbärsträdens rosa blommor. Hon kommer från en provuppställning för pjäsen The mental states of Sweden, som har premiär 14 november på Dramaten.
– Nu har jag verkligt flyt, säger hon strålande.

Och Ulla får erkännande för det hon gör. Förra året Publicistklubben Västras stora pris tillsammans med Mattias Andersson för arbetet på Backa teater och så har hon just fått reda på att hon kommer att få UEForums guldpris. Dessutom har Forum för utställare nominerat August. En djefla utställning till Årets utställning 2012.

Ulla är etablerad scenograf, men så har hon också frilansat i yrket i 40 år med regissörer som Åsa Meldahl, Linus Tunström och sedan 2006 med Mattias Andersson. Genom åren har uppdragen gällt såväl teater som opera och film men även lite mer udda projekt som nobelfesten. Och nu alltså utställning.

Ulla blev tillsammans med Olle Granath, Marie Lundquist och Benny Fredriksson tillfrågad av Mårten Castenfors på Liljevalchs konsthall om hon ville vara med och planera en Strindbergsutställning på konsthallen. Gruppen träffades och spånade och utökades med tonsättaren Eva Sidén och dramaturgen Mia Törnqvist. Tiden gick. Det var trevliga sammankomster och många idéer som bollades, men det blev aldrig något riktigt konkret förrän Ulla började skissa på en modell till en utställning.

När Ulla jobbar som scenograf skapas rummet i samarbete med en regissör.
– Jag måste tänka drama i rummet för att kunna skapa platsen och föremålens berättelse. Men här fanns ingen regissör. Då fick det bli jag och Strindberg, säger Ulla. Men vi är väl bekanta. Jag har känt honom i femtio år. Han hjälpte mig att våga.

Utgångspunkten var att Strindberg själv skulle delta. Ulla var noga med att poängtera att det inte var fråga om en museal utställning om honom. Det här skulle bli en utställning med Strindberg påtagligt närvarande med sina egna texter, bilder och foton. Det var också viktigt att inte lyfta fram honom som nationalhelgon.
– Jag var angelägen att få bort allt heligt omkring Strindberg. Det gjorde jag genom att sänka takhöjden, bygga nya rum i rummen och göra fototapeter och mattor av målningarna.

För att bygga rummen krävdes en kopiös mängd mdf-board. Det är ett tungt material, något som blev uppenbart när Djurgårdsbron skulle passeras. Då fick skivorna delas upp i tre separata transporter!

Nio rum i utställningen fick bli scener för ett urval pjäser i Strindbergs produktioner. Ulla hade gjort urvalet och skapat spelplatsen för de nio pjäserna, när regissörer från Stadsteatern kopplades in. Det var inte helt enkelt. Ulla hade ju redan gjort deras jobb, menade några. Som regissör gör man i allmänhet konceptet. Här var idén redan färdig.

Det är inte lika självklart med rollfördelning i ett utställningsarbete som på teatern. Jag frågar Ulla om hon tror att utställningsvärlden har något att lära av teaterns organisation.
– Jag tycker inte att jag kan säga så mycket om det. Det här var ju mitt första riktiga utställningsarbete. Förutsättningarna var så speciella med det totala förtroende Mårten Castenfors gav mig och ett så fantastiskt team, säger hon.

Ulla drar sig till minnes att hon redan som nittonåring medverkade i några mindre utställningsproduktioner under sin tid som praktikant på Form Design Center i Malmö. Sedan följde en termin med konstvetenskap i Stockholm och ett år på Beckmans. Skolans lokaler låg granne med Dramaten och hon slank ofta in på Lilla scenen och blev mer och mer övertygad om att det var teater hon ville ägna sig åt. Hon kom in på DI:s scenografutbildning och gick där ett år, men kände sig inte hemma. Hon hade inte som de andra på utbildningen erfarenhet av livet bakom scenen. Men scenograf ville hon bli!

Med ett stipendium från Svenska institutet reste hon ut i Europa för att söka upp någon lämplig utbildning. Hon började i Budapest, som hon var bekant med genom sin ungerska mamma. Men ingenting tilltalade henne, där fanns inte alls den teater hon ville se. Allt kändes fel. Men så kom en teatergrupp från Berlin under ledning av den schweiziske regissören Benno Besson på gästspel. Äntligen fann hon vad hon sökte!

Benno Besson hade valt att arbeta i Östeuropa, där han fann de bästa resurserna för den teater han ville göra. Ulla åkte till Östberlin, men hittade ingen skola där för att studera scenografi och fick rådet att återvända till Sverige för att göra teater i sin egen samtid. Hon började med att jobba på Uppsala stadsteater och lärde sig mycket om scenografi och kostym av Gunnar Steneby. Efter det har hon arbetat som frilansande scenograf på scener över hela landet och blir allt mer efterfrågad.
– Jag fyller 62 år i år och kunde kanske trappa ner, men som ensamstående med två döttrar är det egentligen först nu, när barnen är utflugna, som jag riktigt kan satsa fullt ut på mitt arbete. Jag tror det finns många kvinnor som kan känna igen sig i det.

Och Ulla utstrålar en smittande kraft och energi. Hon skyndar vidare till en filmvisning på Unga Klara. Hon ska också hinna med en resa till Ungern före prisutdelningen.

Från prisutdelningen på Nordiska museet: Ulla Kassius assistent Moa Möller, Liljevalchs chef Mårten Castenfors, Ulla Kassius själv och UEForums chefredaktör Pia Cederholm. I bakgrunden syns en bild från den prisade utställningen.

På Museernas vårmöte blev det storslam för Ulla Kassius. Utställningen om Strindberg blev också vald till 2012 års bästa utställning av Forum för utställare.

Överväldigad går Ulla upp på scenen tillsammans med Mårten Castenfors och Moa Möller, som varit hennes assistent i utställningsarbetet. Pia Cederholm överlämnar ett konstverk signerat Karl-Erik Ljung – en mdf-platta med en utsågad förgylld Strindbergsgestalt – och motiverar valet av UEForums pristagare med följande ord:

Ulla Kassius med guldpriset, en Strindbergssiluett tillverkad i mdf-board och guld.

Efter prisceremonin, dit Ulla anländer i sista stund, talar hon lyriskt om arbetet med utställningen. Det har varit något alldeles speciellt, nästan magiskt med den. Och många lovord har hon fått. Men det är mycket som ska stämma för att resultatet ska bli så bra! Hon förklarar:
– Om inte Mårten Castenfors hade frågat mig, om inte utställningen skulle ha handlat om just Strindberg, om vi inte haft två års planeringstid, om inte hantverksutställningen sommaren innan gett ett sådant ekonomiskt överskott, om inte alla dessa fantastiska medarbetare bidragit med sin kunskap, om jag varit yngre och räddare eller äldre och tröttare, då hade det inte blivit just en sådan här djefla utställning!

Man kan bara hoppas att förutsättningarna ska finnas för Ulla Kassius att även i framtiden göra lyckade kombinationer av utställning och teater. Men för närvarande väntar henne andra jobb inom film- och teatervärlden. Nu är hon mer efterfrågad än någonsin. Och prisregnet fortsätter. För sitt arbete, bland annat med den pjäs hon och Mattias Andersson förbereder inför hösten på Dramaten, tilldelades hon och Mattias Andersson några veckor senare Svenska Dagbladets Thaliapris.

Text och foto (där ej annat anges): Inger Hammer
IH är frilansskribent med ett förflutet som utställningsproducent på Riksutställningar.