SAMLARE ÄR LITE GALNA

Nu är det strömlinjeformat som gäller. Inför sitt nya samlarprojekt Streamline besöker Torbjörn Lenskog en bildelsmässa i Köping.
Foto: Kenneth Eneroth Bärgslagsbladet/Arboga tidning

"Jag behövde aldrig slösa tid på att övertyga Armémuseum. Entusiasmen över att göra en utställning av min bokidé Föremål från soldater i fält var omedelbar." Det berättar Torbjörn Lenskog när Rebecka Tarschys intervjuar honom inför mottagandet av Årets guldmonter 2010 för hans utställning Saker och ting mellan liv och död, på Armémuseum hösten 2010.

Årets UEForumpris för bästa utställningsmonter går till den tidigare reklammannen Torbjörn Lenskog. Han har sedan han pensionerade sig från sitt mycket framgångsrika art director-liv inom reklambranschen i huvudstaden, parkerat sig och hustru Ulla i Kungsör. Utlösande för flykten från Stockholm var Kungsörs Bruno Mathssonvilla på direktörsnivå, som en dag 1997 var till salu. Vid den tiden var det just den nordiska modernismens möbelarv som hade samlaren Lenskog i ett järngrepp. Antikvitetshandlare i Europa och USA som gått in för de moderna 1930-40-50-talens efterlämningar på högsta designnivå fick återkommande besök. Allt signerat Alvar Aalto, Bruno Mathsson och mycket annat av funkisens brott mot traditionen, var värt långa resor och, om så krävdes, höga insatser.

– Som pensionär har jag övergått till att samla anonyma föremål utan hemhörighet i designdebatten. Utställningen Designer no name som jag gjorde på Form i Stockholm 2002 efter att boken med samma material kommit ut, lockade till en fortsättning.

Vattenflaskorna ligger som fallna soldater huller om buller i denna dramatiskt arrangerade monter.

Ingången till mitt intresse för soldatlivets föremål kom när jag fick syn på vattenflaskan, den som hänger på varje soldat i fält. Dess form är oval och platt, vikten så lätt som möjligt, materialet nästan alltid aluminium. Soldaten som avförs från sin tjänst har vattenflaskan kvar. Symbolen för kriget. Den fick ligga på en vind sedan dess, ramlade kanske ut ur ett skåp och hamnade i någon av butikerna med militaria.

– Först tänkte jag mig en jättestor installation byggd av dessa mycket lika vattenflaskor. Men soldaterna hade ju så mycket mer med sig – rakblad, metallspeglar, socker, kaffesurrogat, sprit, röka, snus.

Utställningens enda näreuropeiska eller svenska monter innehåller det 60-tal bruksföremål med direkt anknytning till beredskapsårens fältliv som fanns i huset i Dalarna där Torbjörn Lenskog växte upp. Så många soldatminnen finns annars inte i det krigsförskonade Sverige.

– Jag sökte via nätet, som har underlättat samlandet på ett nästan ofattbart sätt. Det mesta – till lågpris! – går sällan att hitta på normala antikmarknader. Men i Krimkrigets, Sydafrikas, Boerkrigets, Algeriets krigszoner.

Jobbet att få ihop samlingen i sina montrar, betonar utställaren, har varit en pensionärsanpassad sysselsättning.

– Den krävde att jag rörde på mig. Och att tvingas till rörlighet när man är ledig jämt är ju bra. Och läsandet/letandet för att få tag på de litterära citaten till varje föremålsmonter var mer stimulerande än jag föreställt mig. Varje föremål krävde sedan sin text, sin story.

Från början föreställde sig Torbjörn Lenskog 100 montrar; 66 fick plats. Deras placering linjärt i museirummet följer Arlingtonmodellen för soldatgravar. Föremålen som spettats upp ur jorden fick ligga i glasmontrar på kubiska podier.

Thorbjörn är särskilt nöjd med ljussättningen. På hans inrådan anlitade Armémuseum en utomstående ljussättare och skaffade nya armaturer. Utställningen fick en stämningsfull helhetsbelysning samtidigt som text och bild framträder med önskad tydlighet i montrarna.

– Jag blev förvånad själv över hur sakralt intrycket blev i detta rum med sina valv, tak och golv som samarbetar.

Montrarna tillverkades ekonomiskt fördelaktigt på kommunens utbildningssnickeri i Kungsör, som sorgligt men lite symboliskt las ner efter att beställningen fullföljts. Glaset kom från Emmaboda.

– Jag har alltid älskat museernas montrar och föremålen i montrarna. Det kunde ju vara allt från lappflickans kläder till bisonoxens tänder.

Armémuseum har skickat utställningen med soldaternas föremål vidare till Norge och i likhet med Designer no name verkar det bli europeisk turné. Väl tillbaka placeras Lenskogs donation kanske i någon av statens försvarshistoriska utställningar, tror donatorn.

Voilà! Glashuven är på och resultatet granskas av från vänster Martin Markelius, projektledaren Karin Tetteris, Michael Flinta, ansvarig för research och föremålstexter samt Torbjörn själv.

I skarven mellan ett avslutat projekt och nästa kan det kännas tomt, antyds. Samtidigt är det full rulle på nya planer. Mest aktuellt är samarbetet med möbelformgivaren Jonas Bohlin som ritat en läspall med hyllor för tio böcker under sitsen. Produktionen innefattar även böckerna med intervjuer av tjugo personer – nivå Lars Norén och Eva Löfdahl – som Gunilla Kindstrand arbetat med.

Streamline är också ett Lenskog-tema på gång. Inte de stora bilarna utan de små föremål vars utformning smittats av tidens smak för strömlinjeformat. Allt blixsnabbt, som ådrar sig löjet skimmer eftersom det inte rör på sig, får vara med. De främsta formgivarna är amerikaner, men började det verkligen där? Torbjörn Lenskog vet ännu inte, han har även europeiska exempel i sin samling.

– Samlare är lite galna, kommenterar han gärna sina förehavanden.

Det uttömmande resultatet av en tidigare samlarperiod med manisk jakt på Linnéania sålde Torbjörn Lenskog den dag samlingen var färdig.

– I mitt tävlingsinriktade yrkesliv var samlandet vilopunkten. Mitt i presterandet skapade jag mig utrymme för att få njuta av detaljer.

Hur det började? Kanske barndomens besök på Nordiska museet med morföräldrarna från Dalarna 1941-42? (Det lenskogska dalmålet förankrat!)

– I strumpfötterna, eftersom det var så hett den sommaren. Jag blev oerhört tagen av miljön. Den store kungen gjorde intryck.

– Första egna utställningen innehöll en abborre, en sopskyffel och en egenhändigt tillverkad cittra med två strängar.

Torbjörn Lenskogs tidräkning börjar annars den dag han kom in på Beckmans skola. Tipset att söka dit fick han av en lumparkompis på en tågresa hem till Köping. Konstnärstankarna hade funnits, men möjligheterna att ägna sig åt formgivning öppnade hans nya värld.

Text: Rebecka Tarschys
Foto där ej annat anges: Armémuseum

Rebecka Tarschys är journalist med inriktning på form och arkitektur