HYVÄ HELSINKI SOMMAREN 2015

Robert Mapplethorpe
Kiasma, Helsingfors 150313-150913
Finnskogar
Finlands nationalmuseum, Helsingfors 141128-150816
Sagornas värld
Päivälehtimuseet, Helsingfors 150218-150820

Robert Mapplethorpe, de finska bosättningarna i Mellansverige och Zacharias Topelius sagovärld presenteras av Kristoffer Soldal, som gjort ett svep på några av de utställningar som visas under sommaren 2015 i Helsingfors.

Mapplethorpe
Kiasma

På morgonen den 9 mars 1989 somnade den amerikanske fotografen Robert Mapplethorpe in, bara 42 år gammal. Kring honom, och andra konstnärer, musiker och skådespelare som dör allt för tidigt finns ett särskilt skimmer. Livet togs från dem. Och vad de hade kunnat göra, togs från oss. ”Bara de goda dör unga”, sjunger Billy Joel på skivan The Stranger från 1977. Men är det verkligen så? De som dör unga blir kanske goda. De undantas från kändisskapets dramaturgi. Jämför John Lennon med Paul McCartney, Tupac Shakur med Jay-Z och kanske också Björn Afzelius med Mikael Wiehe. Enbart total avhållsamhet från offentligheten, som författaren J.D. Salinger utövade, verkar vara ett alternativ.

Hur behandlar då konstmuseet Kiasma Robert Mapplethorpes eftermäle?

Ett urval av de porträtt på vänner och kända personer som Mapplethorpe fotograferade. Bland annat Keith Haring, Deborah Harry och en ung Arnold Schwarzenegger. Foto: Pirje Mykkänen, Finnish National Gallery

Utställningen presenterar ungefär 250 bilder; svartvita fotografier, polaroidbilder och några enstaka bilder i färg, uppdelade i tematiska enheter.

Uppdelningen är väldigt skarp: manliga kroppar, kända personer, kvinnliga kroppar, religionen, erotiken och polaroidbilder. Genom utställningen, som en röd tråd, följer Mapplethorpes olika självporträtt och bilder på hans vän och partner Patti Smith.

Mapplethorpes vän och partner, Patti Smith. Det är svårt att tänka sig Mapplethorpes konstnärskap utan henne. Foto: Pirje Mykkänen, Finnish National Gallery

Självporträtten fungerar som referenspunkter för varje tema. I rummet med bilder som berör det religiösa, Mapplethorpes uppgörelse med katolicismen, hänger ett självporträtt av Mapplethorpe med djävulshorn. Samma dialog sker i rummet med kvinnliga kroppar. På några självporträtt är Mapplethorpe utklädd till kvinna. Det är en tydlig tematik som inte är särskilt ambivalent. Jag ser det som en svaghet, här gör museet det lite enkelt för sig.

Mapplethorpe var i högsta grad intresserad av former: blommor, kroppar och mestadels manliga könsorgan. Hans porträttbilder, av vänner och kända personer är allvarliga och bestämda. Det är få leenden på bilderna. Män och kvinnor porträtteras på ungefär samma sätt, i atletiska och muskulösa positioner. Det är lika betydelsefullt idag som det var när Mapplethorpe tog bilderna.

Mapplethorpe tog också erotiska bilder, pornografiska enligt honom själv, som museet gömt bakom några mörka skynken i ett avskilt rum. Jag förstår deras beslut, men det är en uppdelning som påverkar helhetsintrycket.

Annars är intrycket positivt. Mapplethorpes tidigare polaroidbilder är ibland ointressanta, kanske har det med bildernas storlek att göra, men utställningen är på det hela engagerande och underhållande. Mapplethorpe tog många fantastiska porträtt som här kommer till sin rätt.

Det är med respekt som Kiasma har tagit sig an hans korta men fascinerande liv.

Finnskogar
Finlands nationalmuseum

Arbetet var hårt. Insatsen stor. Att driva svedjebruk var ett slitsamt jobb.Först skulle skogen fällas under tidig vår, sedan brändes träden ett år senare. De träd som inte brann upp brändes på bål året därefter. Först då kunde sådden göras.

Johan Olssoni Röjdfors framför sin bastu. Bastun saknar skorsten. Röken tränger ut från dörröppningen. Foto: Astrid Reponen 1930, Museiverkets bildsamlingar SUK334 70

Mellan 1580 och 1640 flyttade ”skogsfinnar” från distriktet Savolax i södra Finland till anvisade områden i mellersta Sverige och sydöstra Norge. Svält och brist på mark i Finland och skattelättnader från den svenska staten fick tusentals finnar att migrera till barrskogsområdena i Värmland, Dalarna och Västmanland.

Under ungefär 350 år levde skogsfinnarna i de här områdena innan minoriteten assimilerades in i den övriga befolkningen i mitten på 1900-talet. I Sverige är finnskogarna ett välkänt begrepp, men hur stor är kännedomen i Finland?

Utställningen Finnskogar, som ställs ut på Nationalmuseet, tar sin utgångspunkt i etnologen Astrid Reponen-Juvas samling. Under 1930-talet samlade hon in föremål från skogsfinnarna, som en del av sitt forskningsarbete. Föremålen övergick sedan till Nationalmuseet, som nu för första gången ställer ut dem.

Samligen rymmer en hel del föremål, ändå har museet lyckats med att skapa en luftig och vacker utställning. Urvalet kan dock diskuteras. Det är först och främst genom arbetet som skogsfinnarna definieras. Det mesta som visas är bruksföremål och redskap som använts vid svedjebruket, jakten, fisket och matlagningen. Bara en handfull föremål skiljer sig från detta; ett lås, en leksak och en kalenderstav. Det här kan förstås bero på vad Reponen-Juvas samlade in och vad som har bevarats, men det är ändå synd att inte fler vardagsföremål är utställda. Skogsfinnarnas kultur, tro och traditioner hamnar i skymundan, trots försök från museets sida att lyfta dessa perspektiv.

Föremålen, märkta av det hårda arbetet, lyfts fram i en elegant formgivning av den finska arkitektbyrån Amerikka Oy. Foto: Ulla Arnell

Användningen av ny teknik imponerar dock. Läsplattor på väggarna ger fördjupad information och är lätta att manövrera. På en stor skärm rullar ett bildspel med fotografier från svedjebruken och finnmarkerna. Bildkvalitén är enastående.

Utställningen är väl genomtänkt. I det stora inledande rummet presenterar museet föremålen och skogsfinnarnas tradition, kultur och historia. I ett avskilt, avslutande rum, ges utrymme för berättelser och skogsfinnarnas sånger och besvärjelser.

Fyra bås är uppställda mot ena väggen, på den motsatta hänger fotografier på skog från de vidsträckta Finnmarkerna. I varje bås ges en personlig inblick i skogsfinnarnas liv. Det är intimt, effektfullt och en utmärkt avslutning på en inte så stor, men välgjord utställning.

Sagornas hjältar
Päivälehtimuseet

Det intressanta med sagor är att de ofta uppfattas som lättviktiga och betydelselösa. De anses vara tidsfördriv, bagateller och inte minst, skrivna för barn.

Foto: Annika Johansson, Alexander Reichstein

Det är dock i själva verket tvärtom. Sagor är fängslande berättelser, eftersom de beskriver det djupt mänskliga och de bekymmer, frestelser, problem och prövningar vi alla står inför. Sagor må vara övernaturliga och överdrivna, men de är förtrollande och magiska eftersom de ger oss en bild av den värld som finns inom oss, som har lika stor betydelse som den värld vi lever i gemensamt.

Vi för sagor vidare. Från folksagor och sånger, till H.C. Andersen och Selma Lagerlöf till Astrid Lindgren, Disney och Pixar.

Foto: Annika Johansson, Alexander Reichstein

Det gäller inte minst för den finlandssvenske författren och redaktören Zacharias Topelius. Han var starkt påverkad av folksagor och H.C. Andersen när han i böcker som Hallonmasken, Lasse Liten och Trollens jul formade sin sagovärld. Det är fantasieggande platser som Topelius skapade: drömmen om fjärran länder, äventyr och strapatser i öknar, skogar, hav och fjäll. Världar bortom oss.

Dessa kan nu besökas på Päivälehtimuseet, ett museum om nyhetsarbetets och tryckteknikens historia, och som idag ägs av Helsingin Sanomat, Finlands största dagstidning. Museet har inbjudit konstnären Alexander Reichstein, välkänd i finska och även i svenska barnkulturkretsar att producera en utställning för att fira att det är 150 år sedan Topelius Sagor för barn gavs ut. Utställningen är riktad till barn och ungdom och uppbyggd av miljöer utifrån Topelius sagor och berättelser. Det går att krypa in i hemliga utrymmen och utställningens textila föremål, som barnen får leka med känns och ser verkliga ut; snöbollar, rågbröd, frukter och svamp. Ytorna är sträva och färgerna brokiga. Det är små detaljer som betyder mycket för helhetsintrycket.

Jag saknar dock en rörelse mellan de olika miljöerna i utställningen. Det hade varit spännande att upptäcka dem, steg för steg, genom att passera de hemliga utrymmena.

Jag hade också gärna velat veta mer om Topelius sagovärld och hans författarskap, hur hans berättelser tog form och hur han inspirerades av folksagor och samtida författare. Men ibland ska vissa sagor inte berättas, bara upplevas. Det lyckas Päivälehtimuseet med i utställningen om Topelius sagovärld.

Text: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.