NYTT PRONOMEN PÅ NYTT MUSEUM

Vem är Hen? Om språk och identitet
Norrtälje museum i samarbete med RFSL Roslagen och Södertörns högskola
Norrtälje museum 150328-160207

Utställningsproducent: Emeli Holmström
Fotograf: Tomas Gunnarsson

Nyinvigda Norrtälje museum har öppnat sin första stora utställning, ett angeläget inlägg i samtiden med både mänskliga och politiska dimensioner. Men var finns föremålen och den historiska kontexten? Pia Cederholm bevittnar ett paradigmskifte i en svensk småstad.

Från 1920-talet och framåt har det gamla gevärsfaktoriet varit liktydigt med Roslagsmuseet. Foto: Anette Jansson-Bougt

Roslagsmuseet var under många år inhyst i gevärsfaktoriet på Hantverkaregatan i Norrtälje, en 1700-talsbyggnad i ett tämligen välbevarat historiskt kvarter invid Norrtäljeån. Platsen valdes redan 1622 då Gustav II Adolf grundade Norrtälje och beslöt att ett ”Gevärsfactorie” skulle anläggas här, en vapenindustri som kom att bli stadens viktigaste arbetsplats. Ryssen brände ner hela Norrtälje 1719 men bland de byggnader som då genast byggdes upp igen är gevärsfaktoriet en av få som ännu står kvar.

Eftersom bussterminalen ligger ett stenkast bort var Roslagsmuseet ett givet utflyktsmål för kulturhistoriskt intresserade Stockholms- och Uppsalabor. Och om man förlängde utflykten med en timme hann man även med ett besök i konsthallen i den före detta brandstationen fem minuters promenad därifrån. Verksamheten där var på 1990-talet av anmärkningsvärt hög klass och 1997 utsågs Norrtälje konsthall till Årets museum. Men det var förr.

I dag står gevärsfaktoriet tomt och väntar på en kostsam renovering medan förhandlingarna om Roslagsmuseets framtid har fastnat i en havererad långbänk (den som vill kan googla och häpna över turerna i denna sorgliga såpa, där huvudrollerna innehas av kommunledningen och stiftelsen Roslagsmuseets styrelse). Museets samlingar ligger magasinerade i en byggnad som sålts för att få in pengar till renoveringen. I stället hyr man lokalen av den nya ägaren. För tillfället finns inte ens någon som har tillsynsansvar och ryktet säger att föremålen riskerar att fara illa.

Den nya byggnaden sticker fram som en kil ur berget. Uppe till höger syns Pythagoras.

Under tiden har kommunen byggt ett nytt ”kulturhus” insprängt i berget under Pythagoras industrimuseum. Tidigare i år invigdes byggnaden som numera rymmer dels Norrtälje konsthall, dels Norrtälje museum. Och nu har alltså den första utställningen öppnat. Jag var där på vernissagen och blev positivt överraskad, ja faktiskt varm i hjärtat av utställningen, atmosfären och människorna. Vem är Hen? porträtterar ”sju personer som benämner sig själva som hen” för att citera pressmaterialet.

Upprinnelsen är hen-debatten för ett par år sedan, då etnologen och producenten Emeli Holmström fick idén att utforska vårt nyaste pronomen och de identiteter detta hen kan fånga in. Hur kom det sig att ett oskyldigt pronomen väckte sådana känslor av motstånd, till och med raseri? Till en början ville hon intervjua både han och hon och hen för att få alla olika åsikter att brytas mot varandra, men snart insåg hon att det var hen-personernas röster och ansikten som saknades. En person som motsätter sig den snävt binära könsordningen är undantagslöst osynliggjord i vårt samhälle. Fortfarande. Och hen tvingas ständigt hantera kränkande frågor som ”Men vad föddes du som egentligen?”

Störst utrymme i utställningen får några av dem som annars sällan hörs eller syns.

En av kvaliteterna med utställningen är att inga kränkande frågor eller kommentarer syns till. Det här är en respektfull undersökning av ett okänt språkligt territorium. Besökaren ledsagas varsamt genom begreppen – transgender är inte detsamma som transperson eller transsexuell – och får ompröva sin världsbild i mötet med de sju personer som porträtteras. Och tro mig, efter det mötet har man inget som helst behov av att få veta vad någon av dessa sju är eller vill vara ”egentligen”.

Theo, Puck, Jon, Immanuel, Del, Matt och Leo har det gemensamt att de känner sig mer bekväma med hen-ordet än med något annat pronomen. Utställningen ger i väggtexter och ljudinspelningar glimtar av deras berättelser och dessa ledsagas av vackra fotografier i förstoringar och bildspel. Genusfotografen Tomas Gunnarsson har fångat deras skönhet och sårbarhet bortom gängse könskategorisering.

Utställningen bygger på fotografier och långa texter som kräver att besökaren tar sig tid att läsa. Här är det Puck som möter vår blick och berättar sin historia.

För betraktaren utlöser det en känsla av existentiell befrielse. Jag slipper avgöra om det är en kvinna eller en man utan uppfattar bara en människa, en människa med mascara OCH mustasch, platt bröstkorg OCH platåskor, välvårdat skägg OCH snyggt nagellack. Attributen är medvetet valda av någon som uppammat allt sitt mod för att undgå könstvångströjan. Nog blir man imponerad och berörd över hur de vågat söka sin sannare identitet trots omvärldens kompakta brist på förståelse och erkännande – och ord.

Under sitt invigningstal förklarade Adrian Forssander från RFSL Roslagen hur avsaknaden av ett begrepp för någon som varken är kvinna eller man kan få förfärande konsekvenser, inte minst medicinskt. Vården klarar inte att hantera den som inte kan placeras i det ena eller det andra facket. Om det fanns ett tredje juridiskt kön skulle hen slippa ljuga för att få rätt vård – eller självmedicinera. I utställningens inledande oktogon rullar en film där ett antal personer intervjuas om sin syn på hen-ordet. Mest anmärkningsvärt med det inslaget är att ingen av dem känner en hen. Då inser man hur den lucka i språket som hen ska fylla motsvaras av en lucka i verkligheten där vi inte vill se.

Theo är så snygg i sin klänning – och varför skulle hen då inte bära den?

Vill man vara elak kan man hävda att kommunen nästan lyckats med tricket att trolla bort Roslagsmuseet (och trolla fram Norrtälje museum i dess ställe). Eller man kan, som några kritiker gör, kalla den nya byggnaden för en ovanligt dyr passage till det likaledes nybyggda men betydligt mer välbesökta badhuset uppe på berget ovanför. Men vi behöver inte vara elaka, för Norrtälje museum visar med sin första utställning att det fyller en viktig funktion. Museet behövs, i synnerhet som arena för ett samtal om den värld vi lever i.

Låt oss bara påminna oss om varför vi samlar, vårdar och bevarar föremål från den tid som drar förbi: för att minnas det förflutna och kunna överräcka minnena till framtiden. I den processen behöver vi även tolka och tolka om de föremål som samlats in. Då kan historien bli en värdefull kunskapsform med bäring på vår verklighet. Norrtälje museum griper förtjänstfullt in i samtiden men varken den nya byggnaden eller den nya organisationen har utrymme för samlingarna. Det kan väl ändå inte vara så illa att en liten grupp lokalpolitiker har omintetgjort förutsättningarna för nya historiska utställningar i Norrtälje?

Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm
PC är medarbetare i UEForums redaktion.