HEMMA HOS DE FRAMGÅNGSRIKA OCH FÖRFÖLJDA

En svensk framgångssaga ...
Judiska museet, Stockholm 141007–150831

Utställningsansvarig: Yvonne Jacobsson
Projektledare: Yael Fried
Kulturproducent: Anne Kalmering
Formgivare och scenograf: Lina Sporrong

För att slå hål på historiskt envisa myter öppnade nyligen Judiska museet i Stockholm utställningen En svensk framgångssaga ... Ewa Wadell har besökt en utställning med en förhöjd nivå av angelägenhet i en tid då antisemitiska vindar tycks blåsa upp och systermuseet i Bryssel utsatts för attentat med dödlig utgång.

Utgångspunkten för utställningen är att visa hur integreringen av de första judarna, ”västjudarna” som kom från Tyskland och Danmark före första världskriget, genomförts och det lyckade resultat detta medförde. I kassan får jag veta att utställningen från början hade namnet "Judarna och pengarna". Den titeln visade sig väcka för många frågor och byttes ut.

Det är en speciell upplevelse att gå in på Judiska museet i Stockholm. Det ligger lite halvt dolt vid Odenplan i en byggnad i typisk nyklassicistisk stil, uppförd 1929-1931 för Vasa högre flickskola. Man inser snabbt att det här museet inte är riktigt som alla andra. Porten är anonym. Där finns portkod och sedan även en ringklocka vid dörren i trapphuset. Innanför dörren finns heltäckningsmattor och klädställningar men inga låsbara skåp. Doften som möter en påminner mer om besöken hemma hos en äldre släkting än ett museum. Foajén är gemytligt inredd och kassadisken liknar ett sideboard belamrat med böcker. Över huvud taget får man känslan av att befinna sig i en bostad snarare än på en institution. Dessutom blir jag vänligt bemött och får information redan i kassan utan att fråga om det.

Det här är ett litet museum, men man har ändå lyckats göra en intressant och innehållsrik presentation av ämnet. Man stiger in i ett rum och möts i den inledande avgränsningen av en ljud- och filminstallation. Pengar som flödar och klirrar. Sagovärldens skattkista står också här, innehållande reproducerade verk av den judiske konstnären Ernst Josephson (1851-1906) och ett antal guldmynt. Han är bara en av flera betydande konstaktörer som återfinns i utställningen.

Stora, murrigt tapetserade spelkort ger mer utställningsyta samtidigt som rummet bli intimt men inte instängt. En guldfärgad tidslinje löper som ett rött band uppe på väggarna längs med hela utställningen.

Rummet har klätts med murriga tapeter som för tanken till inredningsideal anno 1900 och ovanför dessa illustrerar en tidslinje årtal för viktiga händelser. För att skapa mer yta och djup har man delat upp rummet med tillfälliga väggar som på ena sidan ser ut som spelkort och på andra har tapeter. Först förstår jag inte alls de återkommande spelkorten, men snart inser jag att de måste anspela på korthus – svåra att bygga upp och lätta för minsta vindpust att rasera. Historiskt sett, framgår det, har mattan många gånger ryckts bort under fötterna på judarna. Med tanke på de antisemitiska brott som pågår i Malmö och dödskjutningarna vid judiska museet i Bryssel i maj i år är det tydligt att marken under deras fötter fortfarande inte är stabil.

Eftersom man valt att hålla ett slags hemmets estetik i utställningen kommer man lite lättare in under skinnet på människorna och deras historia. Det blir aldrig institutionellt kliniskt och det är lättare att hålla i minnet att det handlar om riktiga människor. Nackdelen är dock att det relativt begränsade utrymmet gör att man inte har möjlighet att gå in mer på djupet i historieskildringen och i stället skummar lite på ytan. Men trots det lyckas man slå hål på en del myter och ge trovärdiga förklaringar till varför de uppkommit, och man lyfter fram flera exempel på judar som bidragit till det svenska samhällets utveckling.

Genom att maximera antalet speglar på en liten yta framhäver museet på ett effektfullt sätt spelet mellan nutid och dåtid. Samtidigt som man ser sig själv, nutiden och historien i ett, påminns man om sin egen roll vid skapandet och ifrågasättandet av myter och fördomar.

Rent estetiskt är utställningen liten men naggande god och innehåller många fina effekter. Tapeterna och frånvaron av dagsljus inger en känsla av att resa hundra år tillbaka i tiden. De uppbyggda sektionerna ger mer utställningsyta men också en känsla av labyrint och hemlighetsfullhet. Här återfinns inte några äkta konstverk, förutom en bronsstatyett är allt reproduktioner, men det stör inte känslan. Den lilla ytan till trots har man valt att experimentera produktionsmässigt. I ett litet prång har väggarna fyllts från golv till tak med speglar, vissa med påklistrade citat från kända judar som konstnären Isaac Grünewald (1889-1946) och bankiren Ernst Thiel (1859-1947). Det är effektfullt. Det går inte att värja sig från känslan av att det kunde varit jag och att vi alla bär med oss historien bakom oss. Att det är svårt att läsa citaten på själva speglarna understryker känslan av det flyktiga förflutna, som funnits där och fortfarande finns, men som inte låter sig fångas fullständigt. Speglar förknippar åtminstone jag med välstånd snarare än alldaglighet och fattigdom.

Känslan av rikedom och välstånd återkommer i en interaktiv del av utställningen där utformade frågeställningar presenteras på guldfärgade cirklar, eller guldmynt, på väggen. Frågorna på ena sidan, svaret på baksidan. En fördom ställs mot en sanning. Två sidor av samma mynt. Det är fint gjort, men samtidigt lite svårläst. Vid speglarna har man valt att lösa det genom att ha en diskret informationsskylt som återger citaten, men här får man vicka mynten lite fram och tillbaka för att inte bli bländad av reflektioner från spotlights i taket.

Mynten till vänster avslöjar myter om judar genom att illustrera fördomar kontra verklighet som två sidor av samma mynt.

Alla bidrag som komplicerar och belyser den annars ofta förenklade historieskrivningen är nödvändiga och bra. Utställningen behandlar en bit av historien som tidigare inte har lyfts fram om de judiska invandrade familjernas bidrag till moderniseringen av det svenska samhället. Det är ett angeläget ämne i dag, när invandringspolitiken är föremål för en polemiserad debatt. Asylsökande och flyktingar reduceras lätt till offer som måste tas om hand med hjälp av bidrag och som inte klarar sig eller bidrar med någonting själva. Judiska museet utmanar den föreställningen genom att lyfta fram den judiska diasporans historia och framgångar i Sverige. Att släppa in nya grupper i landet, snarare än stänga gränserna, kan vara en väg till vidareutveckling och ytterligare modernisering. Det insåg redan Gustav III, den där gången på 1700-talet, och Judiska museet visar att han hade rätt.

Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
Foto: Karl Gabor