Uddevalla

HELA BOHUSLÄN FÖR EN HÄST

Häst – säg mig vem du är!
Bohusläns museum, Uddevalla 140524–141109

Producent: Sofie Henryson Rudvall
Formgivare: Pia Hansson
Texter: Titti Knutsson

Forntiden, medeltiden, staden brinner ner och byggs upp, nya industrier byggs upp och läggs ner, och så lite konst på det. Pia Cederholm trodde att hon började kunna det här med stora regionmuseer. Tills hon kom till Uddevalla.

Bohusläns museum är en del av Västarvet som samlar en lång rad museer, kulturmiljöer och utflyktsmål under sitt paraply. Till de storslaget luftiga lokalerna intill Bäveån mitt i Uddevalla (museet har den perfekta adressen Museigatan 1) strömmar året runt ett stort antal besökare, fler än till de flesta andra länsmuseer. Det beror inte bara på att läget är fint och orten turistvänlig, det handlar också om hur mycket utställningarna på Bohusläns museum lyckas krama ur den lokala kultur- och naturhistorien. Basutställningarna är så mättade med berättelser som snyggt infogats i en stödjande estetik att var och en av dem ensamma är värda ett besök.

I Bohushallen på museets övre plan känns det nästan som utomhus, med hög himmel och klar luft. Här presenteras ett urval av västkustens djur- och naturliv på ett stilrent och lekfullt sätt, fjärran från de dammiga montrar med likadana föremål i prydliga rader som vi måhända förväntade oss. Därför tar det en stund innan ögat vänjer sig och börjar upptäcka enskildheterna. Hav och moln och klippor, krabbor och sjöstjärnor och musselskal, sjöfåglar och fiskar av alla slag. Vågljud sveper rogivande mot stranden. Insprängt mellan torkade växter och uppstoppade fiskar hittar man – konst. Målningarna återuppväcker samma hav, samma klippor och samma ljus som omgav objekten medan de levde, en atmosfär som fanns långt före dem och som ska finnas efter oss. Det blir ett evigt nu.

Johnsonhallen rymmer inte bara en förnämlig samling äldre konst utan också helt moderna verk som Annika Ströms ”Detta verk refererar till all manlig konst” från 2005 och Catti Brandelius ”Jag är Evert Taube” från 2007. Tillsammans med dyrgripar från 1600-talet och framåt bildar de en tät helhet av läckert hängd och uppställd konst. Här på övre plan ryms också flera andra basutställningar, som Möt resandefolket! (Sveriges första permanenta utställning om resande), Gränsland, en närmast filmisk berättelse om människoöden ända från det medeltida Kungahälla (till exempel de ryktbara kvinnorna Sigrid Storråda och hertiginnan Ingeborg) och en mycket ambitiös utställning om Bohusläns skärgård, Kustland. Den sistnämnda är organiserad runt stora vågskärmar som var och en ger sin utsikt mot horisonten: havet och kärleken, havet och skammen, havet och friheten, havet och kroppen, havet och mödan, havet och glädjen och så vidare.

Ortens historia gestaltas i utställningen Kôrpe Hôla – Uddevalla genom tiderna. Besökaren får lära sig att Uddevalla är den svenska stad som bytt nationalitet flest gånger, nämligen sju. Bakom detta faktum anar man inte bara många krig och dramatiska omvälvningar utan också ett behov av en identitet som inte självklart är svensk, dansk eller norsk utan något eget och mer beständigt än kungariken. Sådant bäddar för en intressant kulturhistoria, där museet måste välja bland många tänkbara vinklar.

På 1700-talet erbjöd surbrunnen utanför Uddevalla förutsättningarna för Nordens första havskurort och på 1800-talet blev Gustafsberg, som kurorten kom att kallas efter Gustaf IV Adolf, den mest fashionabla kurorten i landet. Minnena av Uddevallas glansdagar men också katastroferna – när sillen tvärt tog slut, när staden brann, när Trollhätte kanal lämnade Uddevalla i bakvattnet – förvaltas på ett elegant sätt i utställningen. Trots att den är faktatät och textbaserad är den samtidigt sinnlig och lite mystisk. Det doftar tjära, det sprakar av elden, man vill gå nära och kika in hos de gåtfulla syskonen Krok: Alida, Emma, Elin och Axel.

Det är gratis inträde på Bohusläns museum men för att se den tillfälliga hästutställningen får man betala 80 kronor (om man är över 25 år). Jag förstår att det på sätt och vis är befogat, för Häst – säg mig vem du är! är en mycket påkostad utställning, den största satsningen någonsin på museet. Ett speciellt inträde markerar att det här är något utöver det vanliga, något så exklusivt att man får betala för upplevelsen. Men om inträdesavgiften skulle skrämma bort någon besökare vore det verkligen synd, för den här utställningen liknar inget annat man kan se på svenska museer just nu.

Hästutställningen överraskar genom att förena många till synes oförenliga egenskaper. Det är förvisso en kulturhistorisk utställning men också i högsta grad en konstutställning – och en naturhistorisk dito. Den vänder sig delvis till barn men den är inte idylliserande utan bitvis ganska skrämmande – fast också svidande vacker. En vuxen besökare kan knappast vandra igenom utställningens fjorton delar utan att känna skuld över det lidande människosläktet har åsamkat hästsläktet. Säkert uppfattar även barnen ett sådant budskap. Outtalat men oavvisligt borrar utställningen i relationen mellan hästen och människan, som individer och som flockar. Här finns ett bråddjup mellan arterna som utställningen både öppnar och överbryggar.

Även många av de personer som skymtar i utställningen verkar ge uttryck åt en kollektiv skuldkänsla gentemot alla dessa hästar som tvingats in i människans tjänst. Utställningen vänder på de invanda perspektiven. Här är det människorna som är bifigurer där de döljer sina ansikten djupt ner i manen på de hästar som har huvudrollen. En stum huvudroll förvisso, för alla de hundratals hästar som finns i utställningen deltar med sin ordlösa närvaro, men tillsammans bildar de en mäktig kör och den ackompanjeras av ljudet från galopperande hovar, gnäggningar, pisksnärtar. Platon skulle ha sagt att det är hästens själva idé vi utforskar här, med hjälp av målningar, skulpturer, fotografier, installationer, filmer, föremål och poetiska texter som tycks hämtade ur hästens huvud.

I förgrunden står Ivar Lindekrantz jättehäst på pinniga ben.

Vi följer hästen genom evolutionen, från rävstor i urtiden till stäppens fria galopp, vidare genom första världskrigets lidande och till våra dagars ridstall och travbana. Här finns hästtjejernas gemenskap såväl som ridande poliser, ranchägare och det sista ryttarfolket i Mongoliet. Vi får begrunda riktiga fotanglar från kriget, betsel och hästskor, plogar och slädar, selbågar och färggranna sadeltäcken inlånade från Islands nationalmuseum. För den som glömt hur många hästar som befolkar Astrid Lindgrens böcker så finns chansen att återknyta bekanskapen med Pippis Lilla gubben, Emils Lukas, Mios Miramis, Guldhov och Silverhov i Allra käraste syster, Ronjas och Birks egenhändigt tämjda rövarhästar och alla de andra.

Jag följer med på producenten Sofie Henryson Rudvalls barnvisning där hon förklarar att hästen till sitt väsen är på samma gång stark och skör, oändligt tålig och utsökt känslig. Den dubbelheten skär som en röd tråd tvärs igenom utställningens många delmoment och det gör att besökaren får känna sig intelligent: jag klarar att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt, att samtidigt beundra och beklaga. En sådan balansakt är ett fint förtroende till besökarna, unga och äldre, hästtokiga och hästallergiker, kulturmänniskor och naturbarn.

Till höger syns Christine Lundströms installation där två hästar av sammanfogade trästycken betar på ett lapptäcke.

Runt trettio olika konstnärer medverkar, en del med flera verk. Det gör utställningen så rik på guldkorn att vilken besökare som helst kan hitta egna favoriter. Bland mina finns förstås den fantastiska filmen av Mikel Cee Karlsson med suggestiv musik av Hans Appelquist. En liten kulturhistorisk utställning i utställningen är montern om Linde Klinckowström von Rosen som ensam red runt i Europa, totalt 12 751 km, mellan 1926 och 1932. Vi får se en fullstor kopia av den älskade hästen Castor tillsammans med pistol och kläder (ett nattlinne och en aftonklänning räckte långt som ombyte) som packades i de nätta sadelväskorna.

När man lämnar utställningen har man möjlighet att avge sitt omdöme om den genom att fylla i en enkel enkät på en läsplatta. Det är ett sätt att utvärdera besöket, även om det kanske inte säger så mycket om vad man lärt sig. Ett annat sätt att mäta effekten på besökarna är att studera de små konstverk i lera som barnen får göra efter visningen och som läggs upp på Instagram. Åtminstone tycker jag mig se hur min egen sjuåring tagit till sig skönheten och sorgen i hästutställningen, kanske särskilt uttrycken hos skulptören Asmund Arle och målaren Nils Kreuger. Eller är det bara som jag inbillar mig?

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör

Se ett filmklipp från hästutställningen.