ETT KIKHÅL IN TILL SYNDENS SVERIGE

FOTO: KLUBB SUPER 8

Den svenska synden
Spritmuseum, Stockholm 140522–150118

Utställningen är ett samarbete mellan Spritmuseum och
konstnären Peter Johansson

På Spritmuseum i Stockholm får besökarna komma riktigt nära den svenska synden. Johannes Soldal noterar att pornografin förlorat en hel del av sin forna laddning men också att det svenskar verkar vara mest upptagna av är hur omvärlden ser på oss. Frigjorda och lyckliga eller hämmade och deprimerade?

Den labyrintiska arkitekturen har antagligen inte tillkommit av en slump. I de trånga gångarna på Spritmuseum, mellan planscherna av nakna människor som sträcker sig från golv till tak, blir man snart medveten om det korta avstånd och de tunna klädesplagg som skiljer en själv från de andra besökarnas kroppar. I gångarna står människor med ryggarna krökta eller på knä för att titta in i de ”peepholes” som är placerade i väggarna och som – väldigt smart – anspelar på människors nyfikenhet att veta mer om den svenska synden. Genom hålen får man ta del av foton, texter eller lustiga filmklipp. Att hålen sitter på olika höjd är besvärligt för besökarna som måste inta obekväma ställningar för att kunna se, men det är samtidigt någonting som harmonierar med utställningens ekivoka tema. Som besökare känner man sig inte som en kylig iakttagare, utan snarare som någon som har fått glänta på dörren till något förbjudet och spännande.

I utställningen Den svenska synden gör Spritmuseum några nedslag i den svenska syndens historia, från gemensamhetsbaden i Mölle för hundra år sedan till den ökända falukorvscenen i Fäbodjäntan från 1978. Men varför väljer Spritmuseum att göra en utställning om den svenska synden?

Femtiotalet var årtiondet då ”den svenska synden” formulerades som bild och myt om Sverige efter kontroverser som dem kring Ulla Jacobssons nakna bröst i Arne Mattssons Hon dansade en sommar och Harriet Anderssons frigjordhet i Sommaren med Monika. Men femtiotalet var också årtiondet för Operation Vin, en kampanj lanserad av den svenska staten för att få svenskarna att börja dricka vin i stället för det hälsofarliga och ”syndiga” brännvinet. Om nakenheten och frigjordheten var det centrala i bilden av Sverige utomlands ansågs spriten vara den främsta synden på hemmaplan.

Ulla Jacobsson i Arne Mattssons film Hon dansade en sommar, en av nyckelfilmerna när ”den svenska synden” formulerades som bild och myt om Sverige.

Sex och sprit har antagligen en till stora delar gemensam historia i många länder och kulturer. Det som är intressant med Sverige är hur alkoholen och sexualiteten både blev en del av en nationell självbild och en del av det välfärdsprojekt som skulle fostra moderna rationella medborgare. Samma år som Systembolaget startade 1955 blev Sverige det första landet med sexualkunskap som en obligatorisk del av skolundervisningen. Måhända är det en överdrift, men ligger det inte nära till hands att säga att det som eftersträvades var en tyglad sexualitet och ett tyglat drickande?

I utställningen varvas texter om sexualitetens historia i Sverige med texter om alkoholens motsvarande historia. Utställningen gör ett bra jobb med att spåra ambivalensen i den svenska självbilden. Å ena sidan är vi ett frigjort folk som gärna slänger kläderna och dricker nubbe när det bjuds. Å andra sidan är vi instängda och stela människor som behöver spriten för att släppa loss. De spirituösa dryckerna är i museisammanhang en sällan uppmärksammad del av den svenska synden, och utställningen har ett piggt anslag. Men att klargöra sambandet mellan sexualiteten och dryckenskapen ligger också i linje med Spritmuseums ställningstagande mot den nuvarande alkoholpolitiken. Texterna är på många ställen tydligt värderande. Man får känslan av att Spritmuseum vill ha en frigörelse motsvarande den som har ägt rum på sexualitetens område. Visst, svenskarna har numera en mer avslappnad relation till sprit, men den svenska staten har inte hängt med. ”Fortfarande”, heter det på en bildtext, ”bedrivs en restriktiv alkoholpolitik i Sverige”.

Bilden av Sverige utomlands är ett genomgående tema i utställningen.

Ett genomgående tema i utställningen är hur Sverige uppfattas utomlands. Till viss del är temat befogat. När ”den svenska synden” formulerades som begrepp på femtiotalet så skedde det utanför Sverige. Här såg man en affärsmöjlighet. Den svenska nakenheten och frigjordheten gick på export. Samma sak hände en tid senare med spriten. Men jag tror att Spritmuseum hade gjort bäst i att strunta i att försöka ge en bild av hur Sverige uppfattas runtom i världen i dag. Exemplen ger ingen fullständig bild och de demonstreras med både ett överlägset löje (titta så tokigt!) och en ängslig nervositet (kanske har de en poäng ändå?). I en monter på slutet kan man som svensk eller turist mäta sina fördomar mot sanningen. (Nej, våra självmordssiffror är inte de högsta i världen.) Är inte det här det svenskaste som finns? Att vi skapar en utställning där andra länders uppfattning om oss är i fokus – och där vi rättar deras uppfattning om Sverige!

Det har knappt gjorts några försök att skyla över nakenheten i utställningen. Detta har antagligen att göra med att industripornografins glansdagar ligger bakom oss och att inte ens en uppförstorad porrbild från åttiotalet längre har förmåga att chockera oss. Museet och konstnären Peter Johansson har ansträngt sig för att hitta roliga och intressanta exempel ur den svenska syndens historia, men lika nära som man kommer andra besökare, lika obevekligt känner man att utställningen handlar om någonting flytt och förgånget. I slutet av utställningen frågar sig museet om inte det mest tabulagda i dag är att inte ha sex eller dricka alkohol över huvud taget. Som psykoanalytikern Slavoj Žižek har påpekat finns det i dagens samhälle en föreskrift att njuta. Skulden eller synden är inte längre knuten till en överträdelse av ett moraliskt förbud, utan till en oförmåga att njuta av de valalternativ som står till buds. Utställningen får därmed ett slags romantiskt skimmer över sig. Så här kul var det att överträda moraliska normer när det inte var någonting som förväntades av oss.

Text och foto: Johannes Soldal
JS är idéhistoriker och arbetar med humaniora och kultur i Humanioraverket.