BLAND BEGÄRLIGA REPTILSKINN OCH ELFENBEN

En souvenir för livet
Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm från 20140123

Projektledare: Christina Ritzl Vejlgaard och Charlotte Ek
Formgivare: Markku Turpeinen
Illustratör: Magnus Jonason Produktion AB
Textredigerare och pedagog: Charlotte Ek

Vad får man egentligen ta med sig hem som minne från en resa? Varför finns det restriktioner kring souvenirer? Vad händer med föremål som beslagtas i tullen? Ewa Wadell besökte Naturhistoriska riksmuseet och fick utförliga svar på de frågorna.

De flesta av oss har vid något tillfälle varit turist. Vissa åker till Thailand, andra till Flen. Någon kanske besöker Borlänge. Andra Sydafrika. Vi är många som vid ett sådant tillfälle köpt med en souvenir att ta hem. Eiffeltornet i miniatyr från Paris, en björktavla med motiv från Köping, eller varför inte en liten giftorm dränkt i alkohol. Det där senare är nog kanske inte så vanligt ändå, men tillräckligt vanligt för att det ska vara ett problem. För just på grund av försäljningen av souvenirer till turister hotas många djur och växter av utrotning och det finns även en stor risk att det förekommit djurplågeri vid själva tillverkningen. Därför är det helt enkelt också förbjudet att föra in den här typen av souvenirer till bland annat Sverige. Men vad som är tillåtet att föra hem eller kräver särskilt tillstånd, är inte alltid så uppenbart. För att upplysa om det här och skapa medvetenhet har man valt att sammanställa tillsvidareutställningen En souvenir för livet på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Själva utställningen tar inte upp mycket mer utrymme än ett litet hörn av det gigantiska museet, men är inte mindre viktigt för det. Utställningen är traditionell till sin form. Det är montrar med föremål, flankerade av några planscher med tryckt information samt ett antal pekskärmar och en videofilm med varningstext. Här finns även illustrationer som framför allt påminner om lite tråkiga serier med snusförnuftigt innehåll. Man tycks framför allt ha riktat sig till 7–12-åringarna, men samtidigt ibland glömt bort det. Det hela avslutas med ett litet kunskapstest som knyter ihop säcken.

Man går in i utställningen och följer sedan en förutbestämd bana. Visuellt för det hela tankarna till den tråkiga passagen på en flygplats, från själva flygplanet till tullen, via bagageuthämtningen. En torftig miljö rent rumsmässigt, men oftast desto mer intressant om man börjar titta på de olika detaljer som finns. Myllret, människorna, prylarna.

I montrarna myllrar det av detaljer, till skillnad från de relativt kala, vita väggarna i utställningshallen.

Utställningen börjar med lite information på planscher om utställningens innehåll och syfte, vilket sedan illustreras med hjälp av pekskärmarna och föremål ur samlingarna. Merparten av informationen finns på dessa tekniska apparater, så det gäller att museet har koll på att de fungerar. Vid mitt besök gör de det, även om de ibland är lite långsamma. Pekskärmarna innehåller små tecknade berättelser om familjen Liljekvists förvärv av souvenirer, hur de får tag på dem – köpta eller upphittade – samt vad som händer vid en rutinkontroll i tullen. Man får lära sig att beslagtagna föremål skickas vidare till Naturhistoriska riksmuseet för artbestämning. Förbjudna varor beslagtas och magasineras på museet, medan resten skickas tillbaka till ägaren.

En del av de utställda objekten kommer från dessa magasin. Som besökare får man dock inte veta vad som är beslagtagna föremål och vilka som inte är det. Detta känns inte direkt avgörande, men är ändå lite synd eftersom det hade kunnat sporra tankar kring vilka som får tillstånd att köpa in föremål som annars är förbjudna, samt varför. Vissa saker i montrarna är köpta som modeprodukter att använda, så som bälten och skor av reptilskinn eller smycken av elefanthår. Annat, såsom uppstoppade mungor och kobror i blodig kamp, verkar snarare höra hemma i groteska kuriosakabinett. Här återfinns även hälsokostpreparat tillverkat av malda tigerben.

Kläd- och inredningsmodet får ibland stora konsekvenser för olika arters överlevnad. Leopardmönstrad päls och elfenben får inte längre föras in i landet utan särskilt tillstånd.

De pedagogiska bildserierna i datorskärmarna är lättfattliga och innehåller i stort sett ingen text, men efter att man klickat på några bildserier känns de lite väl förutsägbara även om själva föremålen varierar. Till varje bildserie finns en ikon för souveniren där man klickar fram mer djuplodande information om föremålet. Den informationen är förmodligen ganska massiv att ta sig igenom för elever i början eller mitten av grundskolan och hade kunnat lättas upp lite med styckeindelning. Samma sak gäller de informationsskyltar som behandlar de olika institutioner som är delaktiga i arbetet för att förhindra tillverkning och handel med den här typen av varor och som också bidragit till själva utställningen. Det är dock i sig intressant information. Man får veta vad Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen gör och att de samarbetar inte bara med varandra utan även länkas till tullen och Naturhistoriska riksmuseet. Här hade man förmodligen kunnat göra någonting lite mer spännande med utställningsytan än att enbart låta väggarna vara vita och trycka informationen på stora, vita kartonger. Ett förslag hade varit stora färgfotografier som hjälpt till att skapa en miljökänsla av turistort, tull eller gärna från det som händer dolt bakom kulisserna när Naturhistoriska museets personal artbestämmer souvenirer.

Utställningen innehåller också ett gripande collage av bilder på en teveskärm som illustrerar en hänsynslös hantering av utrotningshotade djur. Den presenteras med en varning för känsliga, vilket man kan förstå. Men den är ändå nödvändig för utställningen eftersom den illustrerar den råa verklighet som man annars förmodligen inte förstår eller lätt förtränger när man står med ett begärligt föremål i handen. Men filmen kräver samtidigt en viss förförståelse för innehållet då den enbart består av bilder som betraktaren själv måste tolka. Man hade, förslagsvis, kunnat utöka den här delen med lite mer skriftlig information, gärna ackompanjerat av illustrationer. För den som inte klarar att hantera obehagliga bilder ur verkligheten behövs ett alternativ till bildspelet, som tyvärr inte finns.

Man kan lätt tro, när man inte köper den där uppenbara typen av förbjudna souvenirer, så som uppstoppade ormar eller apor, att man står med ryggen fri och att problemet ligger någon annanstans än hos en själv. Det är lätt att tänka att det är problem förankrade i andra länders kulturer och traditioner. Men Naturhistoriska gör en poäng av att detta inte stämmer. Förutom att det ibland kan vara riktigt svårt att bedöma om en vara är laglig eller inte – man kanske kan klippa elefanthår, liksom man kan klippa ullen på ett får, eller man vet inte om att fjädrarna kommer från en fridlyst papegoja – så kanske man ändå agerar på ett sätt som i sin tur får till följd att djur jagas och tillfångatas. Ett sådant exempel är när man köper burfåglar på marknader för att man helt enkelt vill befria den. Transaktionen har ändå skett och det är den som grundlägger jakten, slakten eller skörden.

Utställningen avslutas med ett slags kontrollprov som illustrerar hur svårt det faktiskt är att veta vad som är lagligt att föra in i landet.

Utställningen avslutas symboliskt med att besökaren får passera tullen. Även här återfinns interaktiva små pekskärmar, men nu med en liten frågesport där man ska agera tulltjänsteman och försöka avgöra om olika föremål är lagliga eller inte. Det är ett enkelt sätt att illustrera hur svårt det faktiskt är att avgöra om man inte har kunskapen och inslaget knyter på ett bra sätt an till utställningens budskap.

Utställningen är intressant och tankeväckande trots att den är liten till ytan. Det gäller dock att datorskärmarna inte går sönder, eftersom den icke datorbaserade informationen är begränsad. Utställningen fyller en viktig funktion, för även om man anser sig vara en förnuftig, upplyst människa, är det betydelsefullt att förstå hur pass svårt område det här ändå är. Det är förmodligen många som känner till CITES-listan och dess innehåll, men långt ifrån alla. Att varor måste slussas iväg för artbestämning vittnar också om hur svårt det är att navigera i djungeln av varor. Människor fortsätter att köpa med sig oetiska produkter, säkert väldigt ofta av ren okunskap. Ju fler som reser, desto större blir dessutom problemet. Det hade därför också varit intressant om man valt att dyka lite djupare i ämnet och gjort utställningen lite större. Förutom en bild av hur ekosystemet påverkas av utrotning av olika arter hade man gärna kunnat välja en tydligare historisk dimension. Så som det presenteras i utställningen vet man inte riktigt föremålets ålder, om det är gammalt eller nytt. Finns det fortfarande människor som tror att man kan köpa hem ormskinnsskor? Vilken typ av föremål beslagtas mest just nu och hur såg det ut förr? När infördes restriktioner för införsel av souvenirer? Vad händer med den ärvda leopardpälsen från gammelmoster, som ingen vill ha och som därför skänks till välgörenhetsorganisationer med secondhandbutiker?

Man hade också gärna kunnat förtäta utställningen rent visuellt och motstått den vita kubens estetik. På ett sakmuseum vill man gärna ha så mycket information och intryck som möjligt på varje liten yta, särskilt då ämnet är brännande. Utställningen skänker dock väldigt viktiga insikter som man kanske inte skulle ha tänkt på annars och den påminner om att vi är en del av problemet, ibland därför att vi helt enkelt vill vara godhjärtade. Vill man vara en etisk turist, måste man noggrant tänka igenom sina val eftersom allt handlande har konsekvenser.

Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
Foto: Sara Ringström