Umeå

ATT SÄTTA KROKBEN FÖR TIDEN

Umeå – minnen och framtid
Öppnade 2004
Producenter: Britta Lundgren och Helena Magnusson

Från stenåldern till Stenmark
Öppnade 1984, senast reviderad januari 2014
Producent: Göran Carlsson

Rock art in Sápmi
Från 20140131
Producent och scenograf: Ulla Karlsson

Västerbottens museum i Umeå har länge varit en ambitiös institution och sedan Bildmuseet flyttade till egna lokaler har utställningsytorna fördubblats. Hur förvaltar man det? UEForum passade på att göra ett besök nu när allas blickar vänds mot kulturhuvudstaden Umeå.

Västerbottens län omfattar ett mycket stort landområde från Bottenviken i öster till norska gränsen i väster. Många olika slags liv har levts här längs älvar, i skogar, på myr och fjäll och ansvaret att förvalta denna mångsidiga historia vilar förstås tungt på länsmuseet. Ändå är det första intrycket i den livligt trafikerade och luftiga museientrén att här är det lättsamt och roligt att vara. Byggnaden ritades ursprungligen av Bengt Romare, samme arkitekt som står bakom Historiska museet i Stockholm. När det nya museet invigdes 1943 var stilen modern och fräsch. Därefter har huset byggts till i samma anda så att det blivit motsatsen till de dystra salar och ekande trapphus som vi kanske förknippar med ett stort museum. Tvärtom är stämningen påtagligt avspänd, så där typiskt norrländsk som den ju gärna uppfattas av oss som flyger in söderifrån.

Ambitionerna för Västerbottens museums egen historia finns dokumenterade i boken Utställningsspråk av Göran Carlsson och Per-Uno Ågren (1982). Därför roar jag mig med att jämföra basutställningar från förr med vad besökaren möts av i dag. Mycket har förstås hänt inom utställningsestetiken. På 1970-talet gällde dioramor med uppstoppade djur, modeller, skärmväggar, bokställ med läsfakta och någon enstaka filmhörna. Och det var fullt. Utställningsrummen tycks på de gamla svartvita fotografierna digna under väldiga mängder av föremål och information. Den tekniska utvecklingen har nog rensat en del i utställningarna, som nu för tiden är mer överblickbara och vilsamma att vistas i. Lärarna i trakten kring Umeå får inte längre ”stenciler” med planer för hur de ska använda utställningarnas ”faktabank” och ”studiekortsystem”. Läsfakta, visualiseringar, verkstadsövningar och rollspel har på Västerbottens museum bytts ut mot läsplattor, en anställd berättarantikvarie (Sveriges första), skapande verksamhet för barn i avdelningen Minimus och japansk precisionsdans i en utställning med glaskonst.

Västerbottens museum på 1930-talet (till vänster) och 1943.

Annat är sig likt. Redan i början av 70-talet ville utställningsmakarna lyfta fram berättelsen, den röda tråd i utställningen som skulle göra besöket givande och lärorikt även utan guide. Några guider ser man ju sällan till numera, även om jag läser i sommarprogrammet att det ska ges guidningar dagligen. Däremot stoppas jag och min kamera oväntat av en bister vakt i utställningen Resenärens blick (pågår till 15/1 2015) som fyllt en stor och sval källarsal med måleri från både Nationalmuseum och museets egen samling. Jag får fota i smyg.

På 70-talet byggde man en 20 meter lång modell av Ume älv, där riktigt vatten pumpades runt. I dag finns inget levande vatten här. I stället antyds vattnets närvaro med hjälp av färger, former, material, ljudeffekter och framför allt med fantastiska fotografier. Fotografi är för övrigt en av museets paradgrenar, med Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi och sorgliga, roliga, gripande bilder att beskåda både i utställningar och arkiv. Det är Sune Jonsson som bland alla sina klokheter också har yttrat följande: ”Det gäller att lägga krokben för tiden och rädda hotade miljöer, människor och företeelser så att vi i framtiden kan möta dem åtminstone i dokumentära fotografier. Detta har alltså varit och förblir min ambition.”

Ett vattenfall utan vatten talar också till sinnena. Till höger interiör från Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi.

Det kan vara inbillning, men jag tycker mig se en tyngdpunktsförskjutning från ett något ensidigt fokus på skolelever, pedagogik, till och med metodik och den vite mannens näringar (nybyggare, kustjordbruk, industrialisering) till en mer mångkulturell filosofi och en öppenhet gentemot alla slags besökare. Samisk kultur är numera närvarande på ett mer självklart vis, inte bara genom basutställningen Rock art in Sápmi utan i alla utställningar. När jag besökte museet i april fanns en stor tillfällig utställning om samiskt hantverk, Made in Sápmi, som på ett elegant sätt vävde ihop kulturarv med modern design och presenterade det hela med texter på flera samiska dialekter.

Till en början då jag träder in i utställningen Rock art in Sápmi läser jag så slarvigt att jag får för mig att det handlar om rock – som i rockmusik. Kanske är man ändå lite ovan vid engelska titlar? Eller så är det bitvis tuffa formspråket med graffitimålningar lite missledande, för det dröjer löjligt länge innan det går upp för mig att det handlar om hällkonst, alltså hällristningar och målningar med rödockra. Det finns tydligen en hel del av dem bevarade i norra Skandinavien och Finland och de är häpnadsväckande gamla, 4 000–6 000 år! Det är äldre än samerna. Alltså fanns det ett stenåldersfolk här för länge sedan, människor som jagade älg och fyllde släta ytor med magiska bilder.

Det märks att Rock art in Sápmi är en helt nygjord utställning med vår tids estetiska preferenser. Jag tassar mjukt över golvets mossmatta, kikar andäktigt fram mellan skogens bruna stammar, beundrar exponeringen av 40 pilspetsar som hittats nedanför Korpberget och lyssnar till det spröda plinget av vatten i ett bildspelsbås. En låtsaseld låtsasvärmer mig vid den lilla amfiteaterliknande lägerplatsen. De primitiva bänkarna ser inbjudande ut men är hårda att sitta på. I läsplattan pekar jag mig fram till kunskap som att nåjder avrättades för trolldom fram till 1779. I förföljelsen av samer framstod trumman som ett särskilt laddat, troligen sataniskt föremål. Stenbildernas uttryck går igen i formspråket hos de betydligt yngre samiska trummorna, ett historiskt samband som förblir gåtfullt. Vi vet inte vilka som bodde här för länge sedan.

Wiklund cyklar utanför ett borgarhem i 70-talets utställning (till vänster). Ännu i dag cyklar han i utställningen om Umeås historia.

Då är Umeå – minnen och framtid en långt mer traditionell utställning, en sådan där som varje stad med självkänsla behöver. Här hittar jag också spår från 70-talsutställningarna, bland annat i reklamskylten för Wiklunds cykel. Historien om staden som växte, brann ner 1888 (ingen dog men en majoritet av stadsborna blev hemlösa) och sedan byggdes upp på nytt enligt en djärvare och bättre plan har förstås alltid berättats på Västerbottens museum. Numera är dock berättelsen kompletterad med fler vinklar: den lilla flickan, den mäktiga släkten Scharin, rösträttskvinnorna, lottorna, krigsbarnen och landets första kvinnliga isoleringsmontör Ann-Christine med hemmamannen Jan, för att nämna några.

Det här är en tät och lagom rörig utställning där tiden veckar sig fram på stålskärmar ett decennium i taget: 1900-1910, 1920-1930, 1940-1950. Alla telefonabonnenter i Umeå fick en gång plats på en och samma skylt ovanför bakelittelefonen. Allmänna läroverkets rektorsexpedition hade nummer 44 och Överjägmästareexpeditionen hade 95.

Det är sport och frisyrer och barnomsorg och jazz och beredskapstid och julmusik, det är cyklister och akademiker och arbetare i en osentimental blandning. Umebon, utläser jag mellan montrarna, är en förändringsbenägen och generös person som ser framtiden an med tillförsikt samtidigt som man ömmar för kulturarvet. Museet uppmanar ivrigt besökaren att lämna in sina minnen, foton, berättelser, musikinspelningar så att vi kan fortsätta att lägga historiens pussel. För just det här urvalet är inte säkert det bästa; man anar en uppfriskande osäkerhet på vad det förflutna är, om vi sparat rätt föremål, om vi kanske ska göra om alltsammans på ett annat sätt.

Den verkliga klenoden på Västerbottens museum är Kalvträskskidan. Efter en tidsrymd av otroliga 5 200 år ligger den nu i sin sarkofag på museet och är äldst i världen. Montern återfinns längst in i skidutställningen med den fyndiga titeln Från stenåldern till Stenmark. Risken finns förstås att man inför något så märkvärdigt drabbas av jaha-koma och inte kan ta till sig upplevelsen riktigt, inte vet hur man ska titta och vad man ska känna. Men det gör inget för skidutställningen är fantastisk även Kalvträskskidan förutan. Själv blir jag sittande länge framför attraktionen strax intill, en teveskärm som visar de mest halsbrytande luftfärder från backhoppningens barndom.

De många skidorna ur samlingen är uppställda så att de bildar tidslinjer eller kanske årsringar som illustrerar tidens, teknikens och modets framfart. Även för den som inte åker skidor går det lätt att snöa in på skidtillverkningens, bindningarnas, stavarnas, snöskornas och skiddräkternas historia. Givetvis uppmanas besökaren att lämna in egna skidminnen. Och självklart har Ingemar Stenmark och Per Elofsson fått sällskap av Anja Pärson och Toini Gustafsson Rönnlund. Det här är ett länsmuseum som tar sitt uppdrag på allvar: att för alla besökare, oavsett bakgrund, samla, vårda och visa vårt gemensamma kulturarv under lång tid framöver.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör