BEGRAV MIG I EN NOKIATELEFON

Fetish Modernity
Etnografiska museet, Stockholm 131019–140330

Innehållsansvarig: Lotten Gustafsson Reinius
Producent och projektledare: Annmari Kastrup
Formgivning: designgruppen Kascen Sprl
Föremålsurval och texter: Lotten Gustafsson Reinius, Staffan Brunius,
Håkan Wahlquist, Wilhelm Östberg

Hur kommer det sig att vi utan närmare eftertanke kopplar samman modernitet och modernism med historiska framsteg i väst? Och inte ser att även resten av världen befinner sig i samma häftiga framåtrörelse, med djupgående mentala och sociala konsekvenser för oss alla? Axel Andersson fick en lektion i omvärldskunskap på Etnografiska museet.

Världen har ofta delats i två läger när den anlänt till Europas museer. Västvärldens konst och objekt har samlats på ett sätt, föremålen från icke-väst på ett annat. Den första gruppens föremål har ordnats och dokumenterats noggrant efter inte bara ursprung och tillverkare utan också efter historisk kontext. Den andra gruppens artefakter har förpassats till ett märkligt tidlöst rum. Detta som en konsekvens av västvärldens föreställning om att resten av världen skulle vara historielös. Vi har sett icke-väst som en plats av oföränderliga traditioner.

På olika etnografiska museer har således kollektiva gruppers ”statiska” kulturer visats, på andra museer västvärldens individualistiska framsteg. Bilden är något förenklad givetvis, men inte utan sanning. Det går att hävda att etnografiska museer i själva verket omedvetet har varit bättre på att visa koloniala processer och tankemönster än att ge oss faktisk kunskap om världen utanför väst. Det här håller på att förändras, en förändring som är lika plågsam (och spännande) som viktig för de etnografiska museernas fortlevnad. Det är detta som förtjänstfullt skildras i vandringsutställningen Fetish Modernity.

Etnografiska museet i Stockholm har samarbetat med ett antal andra europeiska institutioner i det EU-finansierade projektet Ethnography Museums and World Cultures, som bland annat lett fram till Fetish Modernity. Huvudproducenten för utställningen är det stora Afrikamuseet i Tervuren, Belgien, som byggdes för att visa upp nationens kongolesiska koloni. I den så kallade Kongofristaten (som tillhörde den belgiske kungen) utrotades mellan tio och tretton miljoner afrikaner under några få decennier i slutet av 1800-talet. Denna smärtsamma historia är inte ovidkommande i sammanhanget. Det historiska bagaget när det gäller etnografiska museer och koloniala härjningar ger särskild tyngd åt frågan om hur icke-väst kan representeras i dag.

Lösningen som hittats för Fetish Modernity är innovativ och välformulerad. Målet har varit att destabilisera såväl vår bild av ”modernitet” som av det ”traditionella”. Utställningstitelns dubbelmening är, förklarar intendent Lotten Gustafsson Reinius som visar mig runt, både att utomeuropeiska och laddade föremål av det slag som ofta kallats ”fetischer” mycket väl kan vara uttryck för förändring och utveckling och att vi i väst också gjort ett slags ”fetisch” av modernitetsbegreppet. Vi har trott oss vara ägare av detta mystiska koncept som vi gillar att ta i vår mun men har så svårt att definiera.

Fetish Modernity är främst en historia om möten i olika kulturella kontaktzoner där väst och resten av världen har format varandra. Dessa platser och blandkulturer har länge setts som perifera. I många sammanhang har de aktivt sorterats bort för att skapa en mer entydig bild av kulturella skillnader. Fetish Modernity ligger precis rätt i tiden då vi i dagens samhälle börjar inse att kontaktzonerna i själva verket är absolut centrala. En av de mest fascinerade sakerna med utställningen är hur denna tanke har gestaltats rent utställningsestetiskt. Utställningen är uppdelad i sex delar, olika ”öar” som byggts med rektangulära boxar i olika utföranden. De ger en känsla av ett eklektiskt och efemärt hopplock, en tetrisvärld av korsbefruktningar. Även texter som tryckts över boxarna är brutna i trappliknande steg. Risken är att det blir något rörigt och överväldigande. Samtidigt förmedlar det framgångsrikt att det bokstavligen handlar om ett bricolage.

Ett annat givande inslag är ett antal verk av samtida konstnärer som tar sig an ämnet. Hur väl detta fungerar kan illustreras med det första som möter åskådaren i utställningen. I gammaldags museivitriner har konstnären Jean-François Boclé samlat en myriad av mestadels populärkulturella föremål som föreställer moderna rasistiska stereotyper. Genom att hänvisa till förmoderna och förmuseala kuriosakabinett utforskar han, och dekonstruerar, olika tidslinjer på ett sätt som kanske bara samtidskonsten är i stånd att göra med sin konceptuella direkthet. Den lyckas vara sin egen text, så att säga, och kräver inte en förklarande utläggning som i den klassiska museiordningen. Dess uppgift är inte heller att ge svar, utan att ställa frågor.

Likkista av Erik Kpakpo.
Foto: J-M Vandyck/KMMA Tervuren

Utställningen fortsätter med att visa artefakter som berättar om blandningen mellan olika kulturer från olika geografiska platser och användningsområden. Ett spektakulärt exempel är en likkista från Ghana (gjord av Erik Kpakpo) som specialbeställts av Etnografiska och utställningsproducenterna. I linje med de ofta fantasifulla kistor som tillverkas i landet har denna form av en Nokiatelefon. I displayen syns en parafras på Michelangelos ”Adams skapelse” från Sixtinska kapellet med texten ”Hello”. Och i den andan fortsätter det. Intressant, men efter en stund infinner sig trots detta känslan att objekt staplats på varandra i en allt för oöverskådlig blandning. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Samtidskonsten kommer till undsättning igen mot utställningens slut och visar hur artefakten kan få ett helt annat och intensivare liv. I den särklass starkaste delen får vi se fem handgjorda stegar som konstnären Fernando Clavería samlat på sig i områden där väst möter icke-väst på ett våldsamt sätt. De har använts av afrikanska migranter som försökt att, med livet som insats, ta sig in i den spanska enklaven Melilla. Här är hybridiseringens lekfullhet med ens bortblåst. Det blir gravallvarligt och mänskligt på ett sätt som det är svårt att värja sig mot. De patinerade stegarna är de mest rangliga och eländiga verktyg som går att föreställa sig. Vi är tillbaka i frågan om en grymt orättvis världsordning och det koloniala arvet. Om globaliseringen har blivit ett läckert smörgåsbord för vissa, är det fortfarande en långt smärtsammare verklighet för andra.

En dimension som utställningen däremot saknar är en ansats att greppa även västvärldens modernitetsdröm (även om ämnet lyfts upp i programverksamheten). Vad vi får är västvärldens primitivism, alltså hur det ”traditionella” attraherat oss, men inte något om det där andra; det nya som vi drömmer om och som vi offrat oss för, om än sällan på så dramatiskt sätt som de afrikanska migranterna. Avsaknaden av detta gör att det blir svårt att helhjärtat kunna utforska modernitetsbegäret. Till exempel kunde Alfonso Bialettis ”Moka Express” från 1933 ha visats som en bild på hur begäret efter det nya förändrade europiska hem under mitten av 1900-talet. Eller varför inte ett mer sentida exempel som den typ av design som förknippas med datortillverkaren Apple. Något som det finns intressanta antydningar till, men som med fördel också kunde ha fått en större plats, är moderna hybrider som uppstått i syd-sydförhållanden utan att ta vägen över de forna koloniala metropolerna.

Utställningen åtföljs av en lika tjock som vacker katalog. Tyvärr är essäerna ofta mer förutsägbara än intressanta. Det är något med själva formatet som skapar onödiga begränsningar. Det finns till exempel ett antal spridda referenser till filosofen Bruno Latour som kritiserat modernitetsbegreppet. Men dessa är alla ganska ytliga och det hade varit mer givande med en direkt utforskning av Latour i mer koncentrerad form snarare än i diverse essäer. Det hade behövts att kuratorerna haft en mer orädd inställning till formen och sett på katalogen på samma sätt som utställningen och därefter låtit innehållet få ligga till grund för uttrycket.

Den allra bästa texten är en kort och kärnfull redogörelse av Wilhelm Östberg som handlar om den italienske designern Matteo Thuns plaststol. Den är formgiven med en förlaga från asantefolket i Ghana. Östberg vänder och vrider på frågan hur det kommer sig att Thun kan upphovsrättskydda ett uttryck som han lånat från ett ”traditionellt” föremål? Och vilken rätt har museer att visa en riktig asantestol utan att behandla den på samma sätt som en modern tolkning? Kan museer, till exempel, sälja bilder på ett ”traditionellt” föremål och behålla pengarna själva, något som inte skulle gå om det gällde ett ”modernt” föremål?

Matteo Thuns design eller asantefolkets? Foto: Tony Sandin, Världskulturmuseerna

Många frågor uppstår mitt i det minfält som de etnografiska samlingarna befinner sig i, ett minfält som Fetish Modernity på ett bra sätt lyckas vända till en fördel snarare än en nackdel. Lotten Gustafsson Reinius förklarar att de ville visa objekt som var ”politiska, samtida och traditionella” på en och samma gång. När man går ut från utställningen gör man det med känslan att denna blandning är livsviktig att förstå, inte bara för att etnografiska museer ska ha en framtid, utan för att samhället i stort inte ska förfalla till ett xenofobiskt barbari.

Text och foto (där ej annat anges): Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.