DÄR 1600-TALET GLIMTAR I BACKSPEGELN

Samtidigt/Meanwhile
Vasamuseet, Stockholm 131201 till sommaren 2015

Utställningsproducenter: Monika Frelin och Ylva Lewenhaupt
Scenografi/formgivning: Monika Frelin
Filmproduktion: Velourfilm
Animationer: Shortcut
Interaktiva delar: Vasamuseet i samarbete med Spree och Sweco

Vasamuseet är ett av Stockholms största dragplåster. Här finns ju faktiskt det storslagna regalskeppet som sjönk så förargligt på sin allra första seglats 1628 och sedan bärgades så lyckosamt 1961. Båda händelserna är som gjorda för ett museum och utifrån dessa har Vasamuseet byggt en rad olika utställningar. Men kan man hitta på något mer? Ja, det kan man faktiskt.

Efter en ovanligt lyckad Facebook-kampanj i december, med en spännande och informativ ”lucka” om dagen, hade jag höga förväntningar på utställningen i Vasamuseets nya utställningshall. På vägen dit slogs jag av tanken att det faktiskt kunde visa sig vara en ynkligt liten och överreklamerad utställning (sådant har man ju varit med om) och jag förberedde mig därför mentalt på att bli besviken. Det blev jag inte. Samtidigt/Meanwhile är en överraskande innehållsrik utställning, åtminstone för den kategori besökare som jag tillhör.

Utställningshallen är rymlig, luftig och sval – jag gissar att den låga temperaturen i hela museet hör samman med de allt mer desperata försöken att bromsa nedbrytningsprocesserna i 1600-talsskeppets skrov. Tyvärr hade Vasa mått bättre om hon legat kvar därnere i den kalla, mörka dyn men det hade förstås varit synd för oss. Ty den här väldiga båten, där hon nu som genom ett under står i all sin påtaglighet, fungerar som ett titthål ner i historien. Och den geniala idén bakom utställningen Samtidigt är att man kan använda tidskikaren Vasa inte bara för att studera den svenska stormaktstiden (som befriande nog lyser med sin frånvaro i den här utställningen) utan för att göra en utblick över hela världen under första halvan av 1600-talet.

Vad hände i Korea och Konstantinopel, i Bagdad och Beijing, i Västafrika och Västindien samtidigt som häpna stockholmare såg regalskeppet Vasa kränga till, lägga sig på sidan och börja ta in vatten genom kanonportarna? Vad skulle vi se om vi flög in på låg höjd över Manhattan år 1626 eller över Rom 1633?

Samtidigt är en utställning utan föremål, utan montrar och utan kronologi. En väggtext intill ingången meddelar att besökaren strax ska få möta en ”mosaik av berättelser” men bara i form av fragment. Det sistnämnda är viktigt. I själva verket kan man se valet av utställningsform som ett fräckt ifrågasättande av den narrativa strukturens imperativ: att berättelser måste vara linjära¹. De historier som serveras här saknar början, mitt och slut för att i stället göra nedslag i en föränderlig och förvirrande omvärld.

Just den insikten förmedlas elegant genom den väldiga glob som utgör utställningens centrum, ett allseende öga eller kanske snarare en kristallkula svävande på en stjärnhimmelsmatta. På kulans yta projiceras snabbt växlande bilder och budskap som virvlar förbi och genast ersätts av andra, från en helt annan plats. Kulan vaktas av en stålkupol av spindelben som för tankarna till ett konstverk av Louise Bourgeois. De kupade, böljande formerna återkommer i utställningens kulisser. Ett annat estetiskt tema är plana ytor, synligt i speglar och digitala bordsskivor men framför allt genom alla bildskärmar. De är fler än jag kan räkna!

Utställningen Samtidigt undersöker på ett sinnrikt sätt själva begreppet samtidighet (i motsats till den tvingande kronologin hos berättelser) genom att iscensätta en rad samtidiga ögonblick utan att rangordna dem inbördes. Besökaren kan se flera bildskärmar på samma gång så att dubbel- och trippelexponeringar uppstår. Bildspel rullar runt i sina loopar; står man kvar tillräckligt länge återkommer den sekvens som först fångade ens uppmärksamhet. På stora dukar visas spelfilmer med dramatiska scener från krig och häxbränningar, så otäckt realistiska att de föranlett en varningsskylt om att barn kan bli skrämda. Ljudsättningen bidrar till den suggestiva stämningen.

Jag uppfattar utställningen Samtidigt som ett ambitiöst försök att förstå världen genom att korskoppla 1600-talsfakta från alla möjliga håll och se nya mönster uppstå längs de olika linjerna globalisering, handel, slaveri, våld, språk, religion, miljö och hierarkier. På det digitala bordet kan besökaren med fingertopparna zooma sig in i en världskarta, som då samtidigt exponeras på skärmen ovanför, och söka information. Databasen uppdateras varje morgon och informationen återges på upp till sju olika språk.

Allt detta förutsätter dock en höggradigt litterat besökare med hyfsade förkunskaper och vana att hantera teknik. Man behöver kunna läsa texterna som rullar i bildspelen för att förstå vad man ser. Det är ungefär så långt från den salutogena utställningen man kan komma!² Å andra sidan är det en utställning där besökaren själv kan välja sina upplevelser. Tycker man inte att det är djupt fascinerande att krypa riktigt nära inpå huden i Rembrandts självporträtt så kanske man i stället uppskattar det interaktiva inslag där man får fota sitt eget ansikte och med en glad hälsning hamna på webbplatsen Face the World.

Det är en på samma gång mättad och avskalad framställning av en tid som var brutalt våldsam och konstnärligt högstående, intolerant och nyfiken, primitiv och modern på samma gång. En mängd disparata men sanningsenliga bilder tillåts kollidera med varandra i ett kalejdoskop som därigenom upprättar ett eget perspektiv. Det är djärvt, det är generöst, det är värt ännu ett besök på Vasamuseet.

Text: Pia Cederholm
Foto: Foto: Anneli Karlsson, Statens maritima museer
PC är UEForums chefredaktör.

1. Måste utställningar ägna sig åt berättande? Under Museernas vårmöte i Umeå 9 april ansvarar UEForum för ett seminarium om utställningsestetik och berättelser där vi diskuterar detta. Håll utkik efter oss!

2. Vasamuseet är en pionjär inom den salutogena pedagogiken som ska vara sinnlig och tillgänglig för alla. UEForum har tidigare skrivit om projektet Alla ombord! – det salutogena museet.