DOCKORNAS HEMLIGHETER

Michael Meschke Marionetter
Stockholms stadsmuseum, 20130913–20140309

Utställningsproduktion: Michael Meschke och Elisabeth Beijer

På Stadsmuseet i Stockholm visas utställningen Michael Meschke Marionetter på Stadsmuseet i Stockholm. Som utställningens namn avslöjar handlar utställningen om marionettkonstnären Michael Meschkes verk. Katrin Friberg gick dit och blev fascinerad.

Michael Meschke är teaterskapare, regissör och figurmakare. Under en lång internationell karriär har han arbetat med dockteater och han är också grundaren av Marionetteatern och senare Marionettmuseet. Michael Meschke har med andra ord gjort allt inom genren, därtill är han professor i mask- och dockteater och har skrivit ett antal böcker i ämnet. I centrum för den här utställningen står de handgjorda marionetterna.

Antigones ansikte rymmer smärta och skönhet, fast hon bara är en docka ur en antik tragedi. Foto: Johan Stigholt

När jag kommer innanför Stadmuseets entrédörr ser jag några yngre barn vandra hand i hand med föräldrar uppför trappan mot valvet och in till det rum där utställningen finns. Den stund jag tillbringar där ackompanjeras av ljud från förtjusta och skrämda barn, men utställningen vänder sig till alla intresserade. Utställningsrummet är prytt av dockor. Överallt, i alla hörn, dockor i olika storlekar och med helt olika uttryck. Rummet är mörkt och längs väggarna finns marionetter från olika dockteateruppsättningar. Det mörka rummet och det svaga kalla ljuset som lyser på dockorna skapar en mystisk stämning. Dockorna är uttrycksfulla, vackra och ibland skrämmande; framförallt verkar de levande. Jag förstår barnens skräckblandade förtjusning.

Vandringen fortsätter längs med väggarna där man kan läsa om marionettdockans ursprung och om Michael Meschkes konstnärskap vigt åt dockorna. På väggarna finns citat av konstnären, och man kan även titta på en film som visar hur tillverkningen av stavdockor går till i olika steg. Det är ett fascinerande skådespel, händer som arbetar flinkt, ansiktsuttryck som mejslas fram och samma händer som sedan håller i staven och skapar dockornas rörelser.

Rakt fram finns en liten scen med dockor från teateruppsättningen Clownen Beppo. Dockorna är akrobater och här får besökaren själv prova att skapa rörelser genom att försiktigt dra i en tråd, varpå dockorna rör sig och skådespelet börjar. Scenens golv är täckt av en röd sammetsmatta och skuggorna som skapas gör dockornas ansikten än mer uttrycksfulla. Till vänster räknar jag till femton dockor uppställda alltifrån ”Prinsen av Humburg” från 1962. Kläderna är vackra och detaljrika, dockorna ser stolta ut.

Något särskilt förtroendeingivande intryck gör han inte, dockan Mefisto. Foto: Mikael Oretoft

Det är en omsorgsfull, spännande och vacker utställning, därtill detaljrik och intressant. Michael Meschkes egna berättelser om dockorna är fascinerande. Att som besökare själv få prova på att skapa dockornas rörelser är roligt, och svårt. Det ger också en inblick i skickligheten bakom hantverket. Jag tänker på ett av de citat av Michael Meschke som finns uppklistrat på väggen och som lyder ”rörelse är livet självt”. Förutom dockorna själva är det i den här utställningen inramningen som levandegör dem och skapar rörelse. Ljussättningen, skuggorna, färgerna, och det svaga bakgrundljudet från olika teateruppsättningar, allting bidrar till det ordlösa skådespelet. Någonstans vajar en av dockornas kläder i luftdraget. Dockorna är stumma, men de lever. I ögonvrån, där, rörde det sig inte? Magi.

Text och foto (där ej annat anges): Katrin Friberg
KF är kulturantropolog.