TOMT MELLAN YTANS RÄNDER

Ränder, rytm, riktning
Nordiska museet, Stockholm 20131004–20140831

Utställningsidé: Tom Hedqvist, Synnöve Mork, Susanne Helgeson,
Kerstin Wickman, Sara Kristoffersson
Formgivning: Tom Hedqvist, Synnöve Mork
Grafisk form: Stockholm Design Lab

Det låter som årets mest fruktbara utställningskoncept – att ur de gigantiska magasinen med en och en halv miljon föremål på Nordiska museet välja ut en mängd guldkorn som förenas av sin randighet och sedan ställa samman dem på ett ögonöppnande sätt. Ränder kan ju vara så fascinerande, så grafiskt vackra och så tunga av mening! Ändå blir det inte någon riktig fullträff. Axel Andersson förklarar varför.

Vad är en rand? Nordiska museets stora utställning Ränder, rytm, riktning borde kunna ge svaret på frågan. Upplägget är spännande och passande som ursäkt för att ännu en gång få botanisera i museets stora kulturhistoriska samlingar. På ett sätt är det som om Tom Hedqvist och Synnöve Mork, som främst står för utställningsidén, uppfunnit en alternativ indelning av dessa samlingar. Problemet är att det stannar där, vid den nya rubriken. Det produceras inga underrubriker som har något större förklarande värde i detta nya randiga register. Det hade funnits många sätt att tänka på ränders särarter, som givetvis förändrats genom historiens lopp. Utställningen väjer för denna komplexitet och informerar om att ”vad en rand betyder hänger ihop med var, när och hur den används. De kan användas på olika sätt, och signalera olika saker.” Föremålen ska sedan belysa detta tämligen uppenbara påstående, i stället för att vara del i ett försök att koncentrerat försöka se djupet bortom ytan.

Ränder, rytm, riktning uttrycker sig bokstavligen genom föremål. Indelningen som möter besökaren är konventionell. Vi får stifta bekantskap med randen i konsten, konsthantverket, modet, arkitekturen, den grafiska designen och så vidare. Uppdelningen följer en enkel arkiveringsprincip utan att bryta med arkivet för att i stället tänka på vad som fungerar bäst i en utställningssituation. Att ställa ut en samling, eller delar av den, är inte samma sak som att arkivera något, inte ens om det är enligt nya och spännande kriterier. Ränderna på Nordiska borde ha fått en helt annan tematisk indelning som försökte utforska randens komplexitet. Vad denna indelning kunde ha varit skvallrar den nuvarande utställningen om endast i små glimtar: randens förhållande till havet, till fara och till intimitet för att nämna några få.

Att randen kan se ut hur som helst och symbolisera vad som helst är lite som att säga att språk har dessa egenskaper, vilka snarare bildar o-egenskaper. Det förmedlar inget mer än en relativisering som är av begränsad pedagogisk betydelse. Ibland vill man också förstå specifika språk och olika ords användningar. I utställningen saknas det till exempel en mer genomgripande diskussion om skillnaden mellan horisontella och vertikala ränder. Futurismens diagonala ränder lyser också nästan helt med sin frånvaro.

En annan borttappad möjlighet är att inte mer koncentrerat undersöka specifika brott och förändringar i historien om ränders användande. Även om dessa skymtar förbi i olika moment får de aldrig den plats som de förtjänar. Hur kom det sig att randen gick från att symbolisera fara och utanförskap till att bli en accepterad del av ett ”normalt” visuellt uttryck? Om den amerikanska revolutionen hade något med detta att göra, som det antyds, hade det varit intressant att få veta mera. Inte ens den påkostade utställningskatalogen vågar ta dessa större kulturhistoriska grepp. Bidragen, förutom Magnus Florins fascinerande text, utmärker sig tyvärr främst för en något för kåserande ton.

Svårigheten med att lämna bekanta territorier kan ha att göra med en övertro på experten. En hel rad namnkunniga sådana har bjudits in för att berätta, i utställningen och i katalogen, om randen inom deras område. Var och en av dessa delar hade säkert blivit bra med mer utrymme, men nu är de för koncisa. De lyckas inte säga så värst mycket varken om randen eller specialområdet. Att tro att det ska uppstå någon spännande montageeffekt hos besökaren bland dessa minihistorier är alltför optimistiskt.

Med tanke på Nordiska museets samlingar och på randen som sådan hade fokus på randiga textilier, kort och gott, varit mer givande. Här finns det en klar länk till kulturarvet och samtiden. I samarbete med andra institutioner, varför inte Etnografiska, skulle man också ha kunnat jämföra hur randen utvecklats i andra kulturer, som till exempel i Sydamerika.

I relation till textilier vore det också intressant att undersöka den materiella bakgrunden till olika ränder och inte bara deras symbolvärden. Det antyds att förändringar i vävtekniken ledde till en viss typ av ränder och att en relativ sen utveckling inom textiltrycket möjliggjorde de tryckta ränder som vi i dag ofta klär oss i. I vilket förhållande står dess tekniska förändringar till kulturen kring ränder? En annan fråga är färgens förhållande till randen, ett område där teknik och kultur sammanflätas.

Utställningen upptar den södra delen av Nordiska museets stora hall samt ett av gallerierna. Det finns också en del i fönstren till det andra galleriet. Ute i hallen står den estetiskt mest iögonfallande delen. En gatstump, med vägmarkeringar (ränder), leder oss förbi de olika delarna som i det stora håller sig till olika områden som konst, sport och arkitektur. Utställningen i galleriet är mer traditionell med tonvikt på museets egna samlingar.

Den värld av ränder som byggts upp i den stora hallen ska förmodligen påminna om en stad. På gatans sidor finns ”skyltfönster” som besökaren kikar in i. Konstruktionerna som innehåller dessa ”miniutställningar” är olika höga, som byggnader, och sitter ihop som fasaderna i ett stadslandskap. Det är lite märkligt att arkitekturens ränder fått domptera det utställningsestetiska uttrycket till denna grad, även om det är en intressant kommentar kring hur randen tillhör kulturens värld snarare än naturens. Zebran då? frågar vän av ordning. Det är en annan historia, som vi återkommer till.

Efter en stund på ”gatan” känns det som om hela stadsmetaforen är lika närvarande som avlägsen. Det tar ett tag innan mina associationer går i en annan riktning. Utställningen i stora hallen påminner kanske främst om stadsmetaforer som återfinns i köpcentra och affärer, där konsumenten slussas fram på en låtsasgata för att beskåda objekt. Det känns bekant och lite underligt på samma gång. En skarp ljussättning och vita ställningar runt föremålen understryker denna känsla av affär. Visst är det nödvändigt att undersöka alternativ till det museala uttrycket, men är ett kommersiellt bildspråk den rätta vägen att gå?

En inlånad zebra, uppstoppad, inleder utställningen. Zebrans ränder ”betyder” inget i naturen, de har helt enkelt bara en funktion. Det är endast i kulturen som en rand blir till en rand på så sätt att dess mening kan förändras. Zebran kan således representera randens urtillstånd vilket bildar en motpol till randen som kultur. Gott nog, men finns det inte ett mer närliggande djur som hade gjort sig bättre i utställningen? Var är den svenska tigern? Eller i alla fall den svenska randen? Ränder, i synnerhet den nautiska randen, brukar vara ett säkert sätt att urskilja svenskar i utlandet. Nationens fäbless för det randiga och denna rands betydelse för att skapa en estetisk-nationell markör verkar ha undgått utställningsskaparna, kanske har hemmablindheten slagit till. Det är synd, för vad hade varit en mer passande plats än Nordiska museet för en sådan diskussion?

I slutändan lyckas Ränder, rytm, riktning mest producera en ytlig överblick av ränder. Djupet och abstraktionen saknas. Visst är det spännande att möta en ny urvalsprincip i sammanförandet av material, men mer arbete måste till för att det också ska bli intressant på riktigt.

Text: Axel Andersson
Foto: Karolina Kristensson, Nordiska museet
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.