Linköping

STILLA FLYTER LIVET I ÖSTERGÖTLAND

Östgötaliv, basutställning i fyra delar på Östergötlands museum

Övergripande projektledare: Lena Lindgren
Projektledare: Marietta Douglas (Östgötarum, Familjeliv),
Viktoria Björkhager (Arbetsliv), Ann-Charlott Feldt (Makt och människoliv)
Formgivare: Ulla Ridderberg (Östgötarum, Familjeliv),
Mats Gilstring (Familjeliv, Arbetsliv, Makt och människoliv)
Specialtexter: Titti Knutsson
Grafisk form: Charlotte Fahlén

En mätt och glad chefredaktör vandrade omkring bland utställningarna på Östergötlands museum under en lördag i oktober. Hon slogs av två saker som utmärker just den här institutionen och en sak som den har gemensam med de andra museer hon hittills besökt under sin länsmuseiodyssé.

På Östergötlands museum mitt i Linköping verkar det vara full fart för jämnan. Att läsa programmet för hösten och vintern 2013 gör en nästan yr: barnvagnsvisningar vissa tisdagar, skapande för ungdomar andra tisdagar, konstyoga vissa torsdagar, nördkafé andra torsdagar, öppen bildverkstad, krokikurs, kalas eller konferens (inklusive catering), filmvisningar, massor av föreläsningar, ”Föräldrarutan” med förmiddagsaktiviteter för föräldralediga och deras småbarn, med mera. Och även om man skulle råka titta in mellan aktiviteterna eller missa någon av de allmänna visningarna så är det alltid värt att besöka Östergötlands museum enbart för restaurangens skull, Hagdahls kök. För inte ska man väl närstudera utställningar på fastande mage?

När jag väl tar mig in i labyrinten av olika utställningar är jag alltså redan mätt och nöjd. Därför reagerar jag först inte på glappet mellan den stillhet som möter mig inne på museet och den hektiskt ambitiösa verksamhet som beskrivs både i programbladet och på den flotta hemsidan. Men denna sakrala ro är faktiskt påfallande på det ena länsmuseet efter det andra och någon gång måste jag börja fråga mig var publiken håller hus. Här är något skevt. Detta är alldeles för intressanta utställningar och alldeles för få besökare.

I stort sett ensam vandrar jag igenom en bukett sinsemellan väsensskilda men alla mycket sevärda tillfälliga utställningar. Och när man säger ”tillfällig” i Linköping så menar man det verkligen; ett par veckor efter mitt besök har man redan hunnit byta till nya utställningar. Tempot och mångfalden i verksamheten är det ena som slår mig som typiskt för Östergötlands museum. Det andra är den tydligt utsträckta handen – det är som om man inte skyr några ansträngningar för att försöka beröra, engagera och aktivera besökaren. Jag känner mig också tilltalad på djupet, riktigt gästfritt inbjuden hit. Men var är alla andra?

”Hmmm finfint!” säger Björn Svensks 24 cm höga träskulptur på golvet när han blickar upp mot August Malmströms målning ”Aslög mottager Eriks armring”. I ”Jag en drottning för en stund” låter Elin Redin sitt självporträtt härma den värdiga minen hos änkedrottning Lovisa Ulrika på Pär Krafft d.ä:s målning.

”Östergötlands museum är ditt. Därför vill vi ge dig spännande, intressanta och lärorika upplevelser. Förhoppningen är att du ska tänka till, hoppa till, skratta till och njuta.” För en gångs skull är det inte tomma marknadsföringsglosor. Jag både skrattar och studsar inför de fräcka tilltagen i Närkontakt – jag vill vara ditt navelludd där en lång rad samtida konstnärer har fått fria händer att gå i dialog med museets konstsamling och kyrkohistoriska föremål. Härligt respektlöst, tänker jag om Lennart Hammarlunds ”Have I told you lately” apropå Cranach d.ä:s 1500-talsmålning med Adam och Eva i färd med att begå det famösa syndafallet eller om Lisa Wessbergs ”Instagram” inspirerad Willem Claesz Hedas stilleben från 1654. Vilken förnämligt konstpedagogisk kupp detta är, och säkert mycket effektivt för att både sätta konsthistorien under debatt och få oss att titta ordentligt på originalen!

Stiftsjungfrun Ella Karin Maria von Porat är en av de många människor Bernt-Ola Falck fotograferat. Men vad ser förskolebarn ur sitt perspektiv?

Lika berörd, fast på ett helt annat sätt, blir jag av den tidigt bortgångne pressfotografen Bernt-Ola Falck vars bilder visas i utställningen Falcköga. I Perspektiv visas också fotografier men tagna av barn i åldern 1-5 år på förskolan Kakburken. Den utställningen är en del i ”ett projekt där man arbetar med att demokratisera dokumenterandet genom att tillföra ett barnperspektiv”. Det här, tänker jag, är ett museum där man tar sitt samhällsuppdrag på allvar, och då har jag inte ens kommit till de verkligt genomarbetade (men tillfälliga) kulturhistoriska utställningarna om foto, Mer än en bild och Med kamera i stället för skissblock. Fotograferandets historia är ett perfekt utställningstema, på en gång vardagsnära allmängiltigt och fascinerande främmande med de där gamla fotoateljéerna, daguerreotyperna, lådkamerorna och stereoskopen som måste ha varit en revolution på 1800-talet – en mackapär som gav djup i bilden!

Maria Tesch öppnade sin berömda fotoateljé i Linköping 1873. 1800-talskonstnären Didrik von Essen betraktade sin bärbara (!) kamera som ett oundgängligt hjälpmedel i förarbetet till målningarna.

Östergötlands museum har inte bara en förnämlig konstsamling och ett outsinligt förråd av föremål med allt från förtjusande hemmagjorda fotoalbum till Emmas 12-rumsdockskåp tillverkat kring sekelskiftet 1800, här finns också en kulturhistorisk basutställning som är så väl sammanhållen att man häpnar. Det ska bli intressant att se om något annat länsmuseum har lyckats bättre med att förpacka och förtäta hela sin historia. Den röda tråden är något så enkelt som ”liv” och i ingången till Östgötaliv får man läsa den här poetiska programförklaringen: ”Varje människa behöver / en grund att stå på, / ett landskap att känna igen sig i, / en kunskap om historien / att luta sig emot.” Därefter följer fyra avdelningar som omärkligt övergår i varandra: Familjeliv, Arbetsliv på landet och i staden, Östgötarum, Makt och människoliv.

I den första delen, Familjeliv, möter vi stenåldersfamiljen vars skelett grävdes fram på 1950-talet när man skulle anlägga en ny rondell. Mamma, pappa, barn och hund har fått en ny grav infälld i museigolvet. Intill står en monter där Oscar Nilsson gjort rekonstruktioner av samma människor just i det dramatiska ögonblick då de möter den fara som ska ända deras liv. Här behövs inga förklarande skyltar, för sambandet mellan de uppenbart döda skeletten och de nästan levande dockorna framträder av sig självt.

Runt hörnet finns både 50-talets kärnfamilj och dagens mer komplexa familjestruktur och det fiffiga med den estetiken är att avsaknaden av kronologi får de olika tidslagren att kommunicera på samma plan – nu och då flyter in i varandra. För säkerhets skull har man låtit tillverka en tavla där 320 gubbar radas upp i en labyrint som därigenom åskådliggör generationernas gång under 10 000 år, den tid som förrunnit sedan de första människorna bosatte sig vid Motala ströms inlopp till Vättern. Med färgkoder visas vilka nedslag utställningarna gör i historien. Den sista gubben är blå och står mitt i informationssamhället.

Arbetslivsdelen utgår från det medeltida Söderköping och innehåller bland annat Sveriges äldsta klädesplagg, en kjortel från tidigt 1200-tal. Att röra sig över golvet här är som att bokstavligen gå på historien: kullersten, stampad jord, brädor utlagda över lera. I Östgötarum kan man slå sig ner och se film på en bred duk eller lyssna på 18 olika östgötska dialekter. Själva landskapet finns elegant koncentrerat i fyra olika kylskåp: berget, jorden, skogen, vattnet.

Den sista delen, Makt och människoliv, är i ännu högre grad en brygga mellan förfluten tid och det närvarande. Olika röster kommer till tals, de mäktiga såväl som de maktlösa, i en utmanande lek kring demokrati och människovärde. Besökaren får själv välja att delta. ”Makten är din – sätt dig på tronen” uppmanar museet och vem kan motstå den frestelsen? Lika lite som man kan avstå från att vända på tärningen med budskapet att på 1600-talet utdömdes böter till den som slog sina barn så att de skadades svårt eller dog. På en annan sida av klossen påminns vi om lagen som 1979 helt förbjöd barnaga. Ett historiskt tärningskast.

Östgötaliv är en hel värld med nya montrar bakom varje hörn, små utställningar infogade i större, och jag dröjer mig kvar en aning för länge. Klockan 16 stänger museet och nu är den redan tio i. Men nog ska jag väl hinna se de digitala drömmarna i Datamuseet IT-ceum? Just då slocknar ljuset. Jag får en glimt av svensk IT-historia och det svenska dataspelsundret enbart tack vare blixten på min kamera. På vägen ut möter jag en i personalen och jag påtalar att ljuset släcktes fast det var tio minuter kvar av besökstiden. Ja, det är en automatisk timer som gör så, svarar hon och rycker på axlarna. Hon vill gå hem.

Någonstans anar jag att min kärlek till länsmuseer inte är helt besvarad. Kan den nonchalansen från museets sida gömma en del av förklaringen till att vi är så få härinne? Är det kanske rentav rimligt att man hellre hänger någon annanstans än inne på det annars så utmärkta museet? Det får fortsättningen utvisa.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.