FÄRGSTARKT, FUNKTIONELLT, FRAMÅTBLICKANDE

FOTO: CARL JOHAN DE GEER

Svenska formrebeller. Svensk design under 1960- och 1970-tal
Upplandsmuseet, Uppsala 130614–131110

Produktion: Upplandsmuseet i samarbete med initiativtagarna Carolina Söderholm och Benjamin Bankhead

I kortfilmen Mormor, Hitler och jag utnämner Carl Johan De Geer 1967 till det år då 60-talets optimism kulminerade: ”Fantastisk design, fenomenala färger och nyskapande musik skulle förnya världen”. Kortfilmen rullar i ett av rummen i utställningen Svenska formrebeller. Svensk design under 1960- och 1970-tal, som sedan i juni har visats på Upplandsmuseet i Uppsala. Johannes Soldal har varit där.

De Geers ord om optimismens tid kan sägas stå som en sammanfattning av utställningen. Bilden av 60- och 70-talen som förmedlas av Svenska formrebeller är en tid av framåtanda och självförtroende, före 80-talets postmodernism och politiska resignation. Några Beatleslåtar spelas på repeat i bakgrunden, som för att ge intryck av att tidens formgivare förenades av ett gemensamt syfte. Det skulle vara barnvänligt och hållbart, och kampen fördes mot den etablerade industrin – uttrycken skiljde sig, målen var desamma.

Det är förledande lätt att måla konsthistorien i svepande drag, att låta ett par decennier rymmas i några nyckelord. Om man tittar närmare får man däremot syn på allt som gnager i kanterna. Som redaktör för Allt i Hemmet lät inredningsarkitekten Lena Larsson en familj leva med papper och plast under en månads tid. En av bildtexterna beskriver att experimentet gick i ”slit-och-slängbegreppets anda”. Det var enligt Larsson bättre att slita på en förbrukningsvara än att slita ut den egna kroppen med hushållsarbete. Det vänsterpolitiska företaget Mah-Jong, mest känt för sina färgstarka och iögonfallande unisexuniformer, tog däremot kraftfullt avstånd från ”slit-och-slängsamhällets modeindustri”.

Företaget Mah-Jong skapade unisexkläder i starka färger som en protest mot ”slit-och-slängsamhället”.

Synen på plast tycks ha varit ambivalent. Å ena sidan fick materialet representera konsumtionssamhällets värsta avarter. 1967 var inte bara året då optimismen (enligt De Geer) kulminerade, utan det var också året då svenskarna toppade Nordens plastförbrukning. Å andra sidan kunde materialet på ett självklart sätt användas av tidens avantgarde, som i Stephan Gips plastfåtöljer eller 10-gruppens Ingela Håkanssons genomskinliga plastklänningar.

I dag när 60- och 70-talens avantgardistiska design har bakats in i vår moderna omgivning är det svårt att få en känsla för hur revolutionerande den en gång i tiden var. Även det framåtblickande har något tidstypiskt över sig när vi lever i en tid av ändlösa pastischer och återvinningsbar memorabilia. Men utställningen rymmer även sådant som kan sägas utgöra designmässiga återvändsgränder. Den låga cykel som Ergonomidesign AB utvecklade, med regnskydd i plast – en prototyp visas upp i utställningen – är förstås en given lösning på problemet hur man ska kunna ta sig fram på cykel när det regnar. Mindre förvånande är att pappfåtöljen Well, med en garanterad livslängd på ett år, vad jag vet ännu inte har fått något kommersiellt genombrott.

Till vänster: Minst ett år skulle pappfåtöljen ”Well” hålla formen. Till höger: Provokatören Erik Höglunds ”Bröstkanna”.

Det roligaste med utställningen är bredden på stilar och material. Färgglad glaskonst av Erik ”Shejken från Boda” Höglund, stormönstrade textiler från 10-gruppen och Stephan Gips igenkännbara barnstolar är bara några exempel på vad som har tryckts in på ett ändå ganska begränsat utrymme. Det här är också utställningens stora problem, att den inte kan återskapa det rum för vilket vissa av designföremålen är gjorda. Tillhörande bilder kan emellertid ge en uppfattning om i vilket sammanhang möblerna var menade att användas. Jag tänker främst på avdelningen om Innovator, där bilder på väggen visar interiören till en skärgårdsvilla som Innovator fick i uppdrag att inreda. Ett annat problem är att besökarna är tvungna att kryssa sig fram mellan långbord och stolar (som inte tillhör utställningen) för att komma fram till 10-gruppens textiler. Eller är syftet att visa hur gruppens underbara mönster skulle kunna liva upp en tråkig skolmatsal?

All formgivning gör sig inte bra på museum. Vissa föremål vill ta plats och breda ut sig. Däremot är Svenska formrebeller både en utmärkt introduktion till svensk avantgardistisk formgivning, och en befriande motvikt till dagens sterilt vita inredningsmagasin. Färgstarka, funktionella och framåtblickande – lika mycket som av idéer och musik präglades 60- och 70-talen av sina föremål.

Text och foto (där ej annat anges): Johannes Soldal
JS är idéhistoriker och arbetar med humaniora och kultur i Humanioraverket.