FRAMTIDENS FRÅGOR OM GÄVLES FORNTID

Spår av liv. En frågvis utställning om människor och platser i Gävleborgs förhistoria
Ny basutställning från 130427 på Länsmuseet Gävleborg

Producent: Ann Nilsén
Formgivare: Desirée Kjellberg

I Gävle har länsmuseet arbetat om och förnyat sin basutställning om länets förhistoria. Ulla Arnell blev intresserad när hon fick höra att det var barns frågor och tankar om förhistorien som skulle vara utgångspunkten och löpa som en röd tråd i utställningen. Hon besökte den men blev besviken eftersom man missat både frågorna och barnen.

Jag känner igen mig. Högst upp på tredje våningen i museet mitt emellan de båda utställningarna från mitten av 1990-talet, Gyllene tider och Modärna tider, i ett mindre rum där den förhistoriska utställningen tidigare haft sin plats finns den fortfarande, om än i ny skepnad, i ett ganska mörkt rum med högt i tak.

Det som drar blickarna till sig i rummet och som står ut är de highlights som fanns med i den ursprungliga basutställningen men som nu medverkar i annan kontext. Här finns den drygt sju meter långa Björkebåten i en väggmonter med vacker ljussättning som lätt skapar associationen till det flimrande ljuset i vattendjupet. Det så kallade Kråknäsjärnet, bestående av tolv smidda järnluppar, är dramatiskt presenterade i sin monter mot en bakgrund av flammande eld som övergår i en rödbrun ton som täcker resten av väggen. Det är snyggt. Textskyltarna intill är lättlästa och det var roligt att läsa berättelsen om hur några Hamrångepojkar 1946 hittade glödpannan och bronsstängerna i en skreva mellan två stenblock.

Två snedställda höga skärmar i en klart lysande grön färg delar av rummet. Den ena med ett vackert foto av en gles tallsluttning och en infälld, lågt placerad monter innehållande en skalle av en ung man. Nedtill en halvcirkelformad sandlåda med ett par grävskedar som jag sedan inser kanske ska leda tankarna till arkeologernas utgrävningar snarare än till lekplatsernas typiska sandlåda, det som jag först kommer att tänka på. Den motsatta skärmen utgör baksidan på den tunga järnbeslagna entréporten och är utformad som en trappa med en tydlig invit till besökande barngrupper att slå sig ner på de små gröna kuddarna.

Utställningen innehåller också arkeologiska fynd, både äldre och nyare, från ett antal platser i länet. De är arrangerade i montrar, på bottenplattorna och luftigt på glashyllor och är inte fler än att man får en snabb överblick. De ofta så obligatoriska etiketterna behövs inte. Ett par av montrarna är infällda i väggen ut mot en korridor. Några är fristående mitt på golvet och ett par står intill väggarna. Föremålen presenteras utifrån platsen där de hittades och till varje monter hör en textplansch som förutom kartbild och foto av fyndplatsen berättar hur föremålen hittades och återger ett resonemang om hur de kan ha använts.

Men var finns då den röda tråden – barnens frågor? På entréskylten står det att ”utställningen är en berättelse om 10 000 år där barnens frågor och tankar om förhistorien står i centrum och där arkeologernas arbete och metoder ibland kan ge svaren”. I hörnan bakom den gröna skärmen finns en film om utgrävningen vid Gävle slott och man hör de arbetande arkeologernas utrop och kommentarer under arbetet, liksom skrapningarna med grävskedarna. Och i ett par plexibubblor på väggen presenteras några av de analysmetoder som kan hjälpa till att bestämma fynden som görs.

Längs rummets väggar löper en tidslinje från år 10 000 med nedslag via några milstolpar i den tidigare historien. Och där på ett antal små textbrickor upphängda i snöre hittar jag äntligen barnens frågor. På varje bricka en fråga och ett resonerande svar. Man kan tänka sig att det är roliga och intressanta samtal som ligger bakom. Men det kunde ha varit spännande om den processen lyfts fram och om själva mötet mellan barnen och arkeologerna fått synas tydligare.

Som besökare kändes det lite snopet att barnens närvaro i utställningen var så reducerad och faktiskt förminskad till textplattorna. Det är snarare föremålen och arkeologernas resonemang som står i centrum och utställningen känns mera som ett förslag till och ett avstamp inför arkeologiska utflykter i länet. Rummet är vackert med den starka och dramatiska färgsättningen men barnens frågor och funderingar kunde gott ha getts ett större utrymme och en intressantare visualisering. Jag tänker att besökarnas upplevelser skulle ha kunnat få en annan dimension om utställningen synliggjort barnens frågor i stället för att besökarens första intryck blir montrar, textskyltar och föremål. Utformningen av trappan ger visserligen förutsättningar och antyder att processen kan komma att fortsätta med besökande barn. Men det räcker inte och utställningen håller inte riktigt vad den lovar.

Text: Ulla Arnell
Foto: Länsmuseet Gävleborg
UA tillhör UEForums redaktion. Hon har lång erfarenhet som utställningsproducent.