ROMERNAS LIDANDEN I LJUSA FÄRGER

Vi är romer – möt människorna bakom myten
Göteborgs stadsmuseum 130323–140112

Producerad som ett samarbete mellan romska aktivister, frilansare
och Göteborgs stadsmuseum och med stöd av Europeiska socialfonden

På Göteborgs stadsmuseum pågår en utställning om romernas historiska och moderna identitet. UEForum bad Magnus Berg, medlem i Kulturgruppen för resandefolket, att förklara varför utställningen fungerar – men bara nästan.

Vi är romer! Annelie Selim, Danijel Gubic, Maria Dimitri och Wicia Wisznievski. Foto: Maja Kristin Nylander

Det är svårt. I flera och skilda avseenden är det det. För det första själva ämnet. Allt detta lidande. Alla dessa århundraden av förföljelse och nedlåtenhet, av slaveri och förintelseförsök. Generationer av romers erfarenheter av att vara jagad, hunsad, föraktad, baktalad och av att, inte alltid men ofta, skapa ett liv av sådant som nätt och jämt går att leva på.

Men förstås inte bara lidande. Människans vilja till överlevnad bereder också utrymme för glädjeämnen, för det som är värt att värna och vårda. Till exempel förvissningen om att man varit i besittning av sådant som den förtryckande majoriteten behövt, längtat efter, beundrat, fantiserat om. Men i romernas historia är detta tillbakaträngt av det som gjort livet till en lång prövning.

Och så alla definitionsfrågorna. Vad kännetecknar den romska gruppen och vad skiljer den från andra? Vilka är dess förenande element? Bör man tala om en romsk grupp eller om flera? Bör man kanske inte alls tala om en grupp, utan om ett stort antal individer som har somt men långt ifrån allt gemensamt? Var exakt går gränsen mellan romer och majoritetsbefolkning? I vilken utsträckning kan man tala om identitetsmässig kontinuitet när romernas historia delvis är höljd i dunkel? Och vilka kriterier bör man förankra sig i när man försöker besvara alla dessa frågor?

Att mot denna bakgrund göra en utställning om romer är också svårt. En del av svårigheterna följer med utställningsmediet som sådant. Det är belagt, och också uppenbart vid vilket museibesök som helst, att de som kommer för att titta och insupa gör det så fort och svepande att det knappast kan bli tal om någon mera fördjupad kunskapsöverföring. De flesta vill väl heller inte lämna museet i ett tillstånd av upprivenhet och överväldigande sorg. Detta har utställningsproducenter att förhålla sig till. Hur gör man då en utställning om romer utan att i allt för hög grad banalisera, förenkla, platta till och behaga den som inte vill bli ledsen?

Man kan nog säga att Göteborgs stadsmuseum i sin utställning Vi är romer – möt människorna bakom myten följt ankharens princip. Ankharen, alltså den där fixeringsbilden där en anka framträder vid ett visst betraktande, en hare vid ett annat. Besökaren får välja själv och antingen ta med sig ankan eller haren hem, eller båda två.

Eller snarare ankorna och hararna. Det finns nämligen flera. Den mest dominerande ankharen har också bestämt utställningens rumsliga disposition. Först dock en essentialistisk ouvertyr. Musiken, resandet – ett vagnshjul, samma som ingår i den romska flaggan, exponerat på en vägg och på gården en åldrig romsk husvagn – och gästfrihet – en vacker tesamovar bredvid en dito kaffeservis. Dessa tre element har något centralt med romsk identitet att göra. Men därefter: ett (drygt) rum fyllt av individer och ett annat som skildrar historiska processer med kraft att göra en grupp av individerna. Även om individer ibland får illustrera och kommentera processerna.

Foto: Jenny Johansson, Göteborgs stadsmuseum

Individerna framträder i sitt rum i helfigur, eller som minst med huvud och torso, på imposanta fotografier. Fokus ligger på uttrycksfulla ansikten. Det de har att berätta tar upp lika mycket plats som porträtten. Ansiktena tillhör romer med olika bakgrund och identitetsmarkörer. Unga – statistiskt sett överrepresenterade – blandas med äldre. Äldst är möjligen silversmeden och aktivisten Rosa Taikon, tillsammans med systern Katarina själva sinnebilden för svensk-romsk kamp för värdighet och ett anständigt liv. Den nationella tillhörigheten eller bakgrunden varierar. Somliga har varit framgångsrika i livet, andra mindre framgångsrika. Några hör till släkter som varit i Sverige i flera generationer, andra är nyanlända.

Det som berättas har också olika klanger. Rosa Taikon talar om de förbättringar som faktiskt uppnåtts under hennes livstid. Ungdomar förmedlar en sträv framtidstro trots allt, förankrad i satsningar på studier och olika sociala och konstnärliga verksamheter. Men här finns också Soraya Posts hjärtskärande berättelse om den tvångsabort och tvångssterilisering som hennes mor utsattes för, och en förtvivlad far till en flicka som rasat ner i det numera alltför bekanta apatiska tillståndet. Väntan på Migrationsverkets beslut om familjen ska få stanna i Sverige (eller möjligen har ett avslag redan kommit; skylten är lite oklar på den punkten) fyller honom med ”total panik”.

Några har periodvis dolt sin romska identitet, ibland på föräldrarnas uppmaning, men ingen förnekar den eller skäms för den. Det är främst det som förenar de porträtterade romerna i all deras olikhet: ingen har övervägt att försöka klippa banden till sin etniska tillhörighet. Den framstår genomgående som en källa till trygghet, styrka och ibland stolthet.

Det finns nästan inga föremål bland de berättande romerna. Till undantagen hör Rosa Taikons silversmycken och en färgsprakande och i god mening prålig finskromsk kjol med tillhörande jacka. Föremålens skönhet bidrar till den ljusa bild som ändå får sägas dominera rummet. Det måste kanske bli så när människor får framträda med sina berättelser. Så länge man kan tala, så länge man orkar och får representera sig själv, har man också kraft att koppla något slags grepp om sitt öde. Till och med den som lever med en ”total panik” har åtminstone, till skillnad från den apatiska, styrkan att formulera sig och förklara orsakerna till sitt känslokaos.

Men den övervägande ljusa bilden är också resultatet av vissa uteslutningar. Den mest anmärkningsvärda av dessa har framhållits i en essä av Josefine Fridmar, student i en kurs på institutionen där jag jobbar. Denna frånvaro är desto märkligare eftersom den berör den grupp av romer som är den mest framträdande i dagens svenska stadslandskap: de som relativt nyligen började tigga utanför systembolag och livsmedelsaffärer och som lever på det svenska och europeiska samhällets absoluta botten. Möjligen kan man säga att de representeras av den rumänske rom som med dragspelets hjälp kan få ihop som mest tvåhundra spänn en god och regnfri dag. I övrigt medverkar denna kategori endast indirekt, genom andras omnämnande.

Man kan tillägga att också kategorin ”svenskar” har uteslutits. När Sverige är närvarande som aktör är det genom storheten ”staten” och ibland ”tidningspressen”. Några svenska individer medverkar däremot inte i utställningen. Hur motsatsen hade påverkat den samlade bilden vet jag inte. Fast en sak kan förstås sägas: utställningen hade då mera handlat om en relation mellan två grupper än, som nu, om romernas förståelser av sig själva.

Det är inte mycket mer föremål i det andra rummet. Men ett är väldigt framträdande: ett tält som använts av romer i Storbritannien under 1900-talet står i rummets mitt. Några saker med anknytning till romskt hantverk finns där också. Och spådamernas tarotkort. Annars upptas rummet av text och bilder på väggar och i datorer. Där berättas så sakligt som källmaterialet tillåter om romernas historia och vandringar. Göteborgs 1900-talshistoriska relation till romer berörs också, med omskakande konkretion. Husvagnar i urbana mellanrum som ingen bryr sig om förrän romerna slår sig ned där. Då vidtar avhysningar. Och allt det ännu hemskare: slaveriet, avrättningarna, den tyska adelns ”zigenarjakter”, förintelsen.

Bilden är förstås betydligt mörkare i det här rummet och i denna svärta, i förtrycket, förföljelserna och dödandet skapas en grupp sammanhållen av den omänskliga behandling den utsatts för. Men någon manifest definition av gruppen romer görs inte. När steg tas i den riktningen hamnar utställningen nära den definition som utvecklades när Sveriges riksdag, i harmoni med Europarådets konvention, gav romer ställning som ”nationell minoritet” tillsammans med samer, sverigefinländare, tornedalingar och judar. Enligt den officiella kategoriseringen ingår fem undergrupper: svenska, finska, utomnordiska och nyanlända romer samt resande.

Men är det verkligen den så sammansatta gruppen som utställningen handlar om? Jag vill avsluta mina synpunkter på denna viktiga och mycket värdefulla utställning med en kritisk anmärkning.

Ehuru buro (resanderomani för ”bonde” lika med icke-resande) är jag medlem i Kulturgruppen för resandefolket. De resande utgör enligt uppskattningar drygt hälften av dem som ingår i den nationella minoriteten romer. Deras närvaro i utställningen motsvarar långt ifrån den proportionen. En av de avporträtterade romerna är Simon Wallengren, ordförande i Kulturgruppen. Han får ensam representera resandefolket. Det kan ju bero på att man i själva verket inte haft för avsikt att konsekvent följa definitionen av den nationella minoriteten romer, utan i stället främst velat fokusera på de romer som inte är resande. Det är förstås i så fall inget att säga någonting om, även om en sådan begränsning inte borde ha förbigåtts med tystnad.

Men en detalj i utställningen rör upp starka känslor bland resande. Det historiska dokument – Stockholms tänkebok år 1512 – i vilket resandes närvaro i Sverige för första gången uttryckligen nämns, återges på moderniserad svenska i utställningen. Den grupp som omtalas benämns i originalet ”tatra” (Die Sancti Michaelis archangeli komme the tatra hith j byn ...), alltså ”tattare”, som resande förr – först neutralt, senare nedsättande – kallades. I utställningens moderniserade text är ”tatra” utbytt mot ”romer”. De romer som idag benämns ”svenska romer” kom hit först under 1800-talets andra hälft, de övriga grupperna följde senare (utom de finska romerna som förmodligen kom samtidigt med ”tattarna”).

En förenkling gjord i tydlighetens namn och en småsak inte värd att bråka om? De resande ser det inte så. Richard Magito Brun har å Kulturgruppen för resandefolkets vägnar, i ett brev till Stadsmuseets chef, talat om detta som ett sätt att ”beröva resandefolket på hela dess historiska hemortsrätt i Sverige”. Det är starka ord. Men i princip, och i min dubbla roll som historiskt orienterad forskare och resandewannabe, är jag böjd att instämma i dem.

Text: Magnus Berg
Foto (där ej annat anges): Dan Isaac Wallin
MB är universitetslektor i museologi och docent i etnologi, verksam vid Museion
i Göteborg.