Jönköpings läns museum

BLAND KULTURARV OCH TROLL

100xKulturarv
Ny basutställning från 130308
Projektledare: Suzanne Berger
Formgivare: Gunnar Söderström
Producenter: Johan Billingsten, Maud Lagerborg, Henrik Johansson,
Stina Forsén

Bauer
från 130308 och tills vidare
Produktion: Christer Lundahl och Martina Seitl

Den 8 mars i år nyöppnade Jönköpings läns museum under festliga former efter två års ombyggnadsarbeten. Samtidigt invigdes inte mindre än sju nya utställningar. Pia Cederholm for till Jönköping och lät sig inspireras av atmosfären på ett generöst och ambitiöst länsmuseum.

Bakom en grönskande sagostensmur och med en spretig koja signerad Lars Vilks på gården ger länsmuseet mitt i Jönköping ett lätt magiskt intryck. Den vågformade arkitekturen bidrar till den inbjudande lekfullheten. Men när jag stiger in kompliceras bilden, för Jönköpings läns museum är ett av våra mest moderna och väldesignade museer, ljust och öppet och med tekniska finesser infogade på ett imponerande självklart sätt. Under våren har en rad nya utställningar, både permanenta och tillfälliga, bidragit till feststämningen kring återinvigningen. Jag kommer här att koncentrera mig på två av dessa nya utställningar: 100xKulturarv och Bauer.

100xKulturarv är precis en sådan där övergripande basutställning som ett länsmuseum kan leva högt på, för den är läcker, lockande och pedagogisk. Glasdörrarna glider ljudlöst upp och välkomnar mig in till några väldefinierade men ändå överraskande aspekter av kulturarvet: keramik, skor, stolar (”sittandets kulturarv”) och de kanske mer ännu nytänkande delarna ”subkulturarv” med moderna lolitor och ”knäppandets kulturarv” med en både lärorik och sensuell installation och film av Neta Norrmo.

Överallt står vita Ipads som besökarna kan trycka fram mer information på, om man inte föredrar traditionella skyltar – här uppställda på svartmålade notställ. Eller så kan man plocka fram sin egen smarta mobiltelefon och skanna en QR-kod. Det här är länsmuseet som inte bara har facebook- och flickr-konton utan också en egen Youtube-kanal samt en rad egna bloggar, till exempel en egen bara för den här kulturarvsutställningen. Det finns alltså många vägar in till det som utställningen vill förmedla, nämligen att kulturarvet är rikt, mångfasetterat och öppet för tolkning, inte något fixt och färdigt som museet har patent på. Och de vitt skilda sätten att närma sig kulturarvet samspelar här i stället för att, som man kanske kunde befara, konkurrera.

Poetiska närbilder och personliga texter om skönheten hos en skål samsas utmärkt med en både fräsch och fräck scenografi. Delvis är det här en fullt genomförd magasinsestetik med ljusa packlårar och prosaiska pallkragar som signalerar motsatsen till snobberi. Arkeologiska krukskärvor tillhör förstås kulturarvet men det gör också konstkeramiken och brukskeramiken på var mans kaffebord. Plötsligt måste jag ta ett kliv närmare för att se efter: nämen har de inte borrat små hål i klassiska tefat som Grön Anna bara för att kunna skapa en ridå av hängande porslin! Får man göra så?!

100xKulturarv är en demokratisk och organiskt växande utställning, där besökarna får medverka med tips och föremål, vara medskapande med tolkning och exponering. Nya delar ska tillkomma och äldre delar få maka på sig, kanske flytta till annan plats i länet. Närmast ska det handla om kulturarvet kring vägar och transporter. Redan nu innehåller utställningen många delprojekt, som ”dödens kulturarv” (sandstenshällar med ristningar och en film om utgrävningen av Sagaholmshögen) liksom ”vattnets kulturarv” med bland annat en hel stångjärnshammare. ”Glömskans kulturarv” berättar historien om Jönköpings slott, en gång en strategisk utpost vid en blodig gräns. Den historien om våld och nederlag har nu grävts upp för att bli – dataspel.

Museet anstränger sig hårt för att göra den här flaggskeppsutställningen maximalt interaktiv och mestadels lyckas de också. Många människor i länet har bjudits in för att på olika sätt bidra till 100xKulturarv. ”Normernas kulturarv” och ”relationernas kulturarv” får det att bränna till kring frågor som alla människors lika värde eller Sveriges förhållande till ensamkommande flyktingbarn. Man måste hylla alla fiffiga idéer här, som att låta en mellanstadieklass göra en film med skor i alla rollerna eller påhittet med ”samlingssafari” där olika grupper fått gå på upptäcktsfärder i museets samlingar och på så sätt kunnat bidra både till urvalet av föremål i utställningen och till tolkningarna av dem.

Däremot känner jag viss tvekan inför greppet i ”det gåtfulla kulturarvet” att be besökarna identifiera några gamla mojänger och skriva svaren på en lapp (givetvis kan man även få lämna sina svar digitalt). Till saken hör att tidigare besökares lappar ligger kvar, så att jag inte kan undgå att se att någon har gjort kvalificerade gissningar, andra har låtit fantasin skena och många har lämnat blankt eller ritat ett frågetecken. Hur ska jag som ny besökare förhålla mig till det? Vet inte museets egna experter vad prylarna har använts till i det gamla bonde- eller industrisamhället? Om de inte vet – varför frågar de då inte någon annan expert? Och om de faktiskt vet, vilket jag misstänker, faller då inte hela projektet med att be besökarna om hjälp? Det blir något lite fånigt över det hela!

Men i övrigt vill jag applådera ambitionsnivån i utställningen 100xKulturarv. Projektgruppen har arbetat hårt för att inkludera människor i olika åldrar och jag tror också att de har lyckats göra väldigt många medvetna om vad kulturarvsbegreppet står för. Ett tecken på det är den unga besökare som har föreslagit att museet nu borde samla in Converse-skor – det är något som alla unga självklart känner till i dag men i morgon kan kunskapen om och laddningen kring den sortens modedetaljer vara glömd. En sådan kommentar visar att man har förstått att kulturarvet är något för oss alla gemensamt; det är allas egendom och allas ansvar.

Det är en ideologisk ståndpunkt som går igen inte bara i den här utställningen utan i hela museets framtoning, från utsidans upplysning om att det är fri entré till personalens brist på misstänksamhet. Ingenstans ser jag någon var god rör ej-skylt eller något fotoförbud och trots all modern teknik är det väldigt hands-on. ”Känn gärna på tygerna i väskan!” uppmanar en skylt apropå ”knäppandets kulturarv”. Färdmedel som sparkar, slädar och vagnar har placerats på ett anspråkslöst pallpodium och avgränsas av en nästan osynlig tygremsa av något som ser ut som gasväv. Runt lolitaföremålen är avspärrningen förstås av skir spets. Formspråket säger: självklart litar vi på dig, det är ju ditt kulturarv också!

Just lolitadelen (”subkulturarvet”) visar sig vara en höjdpunkt för mig, för där drabbas jag av motsatsen till aha-upplevelse (vad nu det kan heta, nävanudå-upplevelse?) För ett ögonblick vet jag inte om föremålen jag tittar på – dockorna klädda i svart, vitt och rosa, sängöverkastet, toalettbordet – kommer från 1800-talet eller från en gothlolitas flickrum på 2010-talet. Dåtid och nutid griper sömlöst i varandra, så där som det faktiskt bara kan göra på museet. En stunds nyttig förvirring där utställningen i all vänlighet leker med mina sinnesintryck? Ja, kanske det, men strax därefter blir jag lika fascinerad av torra fakta om länets värsta översvämningar (”vattnets kulturarv”). En bra utställning verkar på flera plan samtidigt.

I trappan upp till övervåningen får jag ytterligare ett bevis för min tes om att detta är ett ovanligt öppet och besökarvänligt museum. Då passerar jag nämligen konserveringsateljén. Liksom så mycket annat här ligger den fullt synlig bakom glasväggar och aktuella konserveringsprojekt inte bara exponeras för oss besökare, de är också listade och förklarade på en stor tavla.

Normalt brukar jag undvika audioguider men efter att ha gått ett varv i den mycket originella Bauer-utställningen inser jag att jag behöver en guide. Med Martina Seitls röst i öronen gör jag ett nytt försök att närma mig det magiska vinterlandskap som konstnärsduon Lundahl & Seitl skapat.

Rummet är inte kallt men påtagligt svalt och från ovan hänger stora block av snö. Nere vid golvet svänger de mjukt, som om de börjat smälta frampå vårkanten. I snöblocken har John Bauers originalmålningar frysts in. Det är skumt här i skogen men rätt som det är tänds ljuset så att jag kan se in till fagra prinsessor och blonda små riddare, tankfulla älgar och trollkärringar med grönt hår. Den här utställningen är så elegant gjord! Och den närmast hypnotiska rösten i mitt öra manar mig att verkligen studera konstverken, att skärma av mig från allt annat och bara försjunka i någon liten detalj.

Efter besöket i Bauers trollskog är jag en betydligt morskare människa och på vägen ut törs jag tränga mig in i sagogarderoben trots att den är avsedd för barn mellan 3 och 8 år. Här hänger allt en liten unge kan önska sig om hen vill spela rollen av troll eller prins eller prinsessa en stund. Varsågod! säger Jönköpings läns museum generöst till sina besökare. Här får alla vara med och leka med vårt kulturarv.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.