Visby

TILL DEM SOM DOG UTANFÖR RINGMUREN

GOTLANDS MUSEUM Fornsalen:
Döden på Galgbacken
Permanent utställning från 090502
Producent: Gun Westholm

1361 – striden om Gotland
Del i basutställningen Medeltidens Gotland från 120606
Projektledare: Jenny Westfält
Formgivare: Desirée Kjellberg

Det är lätt att gå vilse innanför Visbys ringmur. Små stenlagda gränder svänger än hit, än dit och snart har man helt förlorat riktningen. Ungefär likadant fungerar det i Visbys stora museum, Gotlands fornsal. Där går man runt och ner och upp och tillbaka, och allt som oftast är det något från medeltiden som möter ens blick. Åhå, fanns det ännu en monter med vackra madonneskulpturer? Men det kan knappast vara annorlunda på denna ö där varje spadtag i jorden verkar skrapa rakt ner i historien.

Det ska genast sägas att Gotland är mycket mer än en medeltidsö för dem som gillar rustningar och madonnor. I fornsalen finns till exempel en spännande sal med fossiler från silur, den period för 420-430 miljoner år sedan som också kallas gotlandium – en estetik som människan inte varit inblandad i. Här finns bildstenshallen med de av människohand suggestivt dekorerade stenarna, varav de äldsta är närmare tvåtusen år gamla. Och här finns förstås vikingatidens skattgömmor, fantasieggande i sitt överflöd. Men nu skulle det som sagt handla om ett par medeltidsutställningar.

Utställningen Döden på Galgbacken utgår från fynden som nyligen hittats vid utgrävningen av en mycket speciell plats, 800 meter utanför ringmuren. Galgbacken på kalkstensklinten är den enda medeltida avrättningsplats som finns bevarad i norra Europa. Tre murade pelare reser sig alltjämt hotfullt mot himlen men bjälkarna mellan dem, där de hängda syntes långt ut till havs, är borta nu. I marken under galgen har man hittat lämningar av ett förvånansvärt stort antal människor som tydligen har begravts här. Många andra har avrättats här eller i närheten, från medeltiden och framåt. Deras öden, åtminstone det som kan utläsas i skelettdelar och rättegångsprotokoll, står i centrum för utställningen.

Det fasaväckande ämnet räcker förstås för att en varning ska vara på sin plats men dessutom vill man från museets sida påminna om att dödsstraff alltjämt praktiseras i många länder. Ännu har det inte gått hundra år sedan dödsstraffet avskaffades i Sverige. Utställningen griper tag i besökaren med sitt formspråk, som är otäckt läckert ända in på det grafiska uttrycket: genom de röda bokstäverna i titelns ord DÖDEN har bödelns yxa symboliskt gått, så att hugget skär rätt genom bokstäverna och orsakar en kaskad av blod ut ur D:et.

Kombinationen av mänskliga skelett och sakliga upplysningar om vem som dömts för vad gör utställningen till lika delar visuell och intellektuell. Detta kompletteras av fotomontage som visar ögonblicken före verkställandet. Hu! Alltsammans har fått en tät och intensiv gestaltning där ljus- och färgsättning hanterats med skicklighet.

På Galgbacken dog människor en i taget, i enskilda tragedier som skickade sina chockvågor genom samhället. Men 1361 slaktades gotlänningar en masse i ett nederlag mot danskarna medan Visbys borgare såg på från muren. Denna händelse har nu tolkats på nytt i utställningen 1361 – striden om Gotland. Nu är tiden verkligen mogen för en ny förståelse av vad som hände och hur det kunde ske. För 1300-talsmänniskan som skulle leva vidare med minnena av massmordet och dess konsekvenser, av hur portarna öppnades för erövraren Valdemar Atterdag, blev det säkert nödvändigt att svepa in det förgångna i mytens dimmor. I dag kan de med fördel skingras.

Medan formgivaren Desirée Kjellberg planerade utställningen om slaget vid Visby 1361 gjorde UEForums Ingrid Miljand en intervju med henne. Det var ett samtal som handlade om hur man gör upp med seglivade myter som den om brandskattningen av Visby men också om hur mycket blod besökaren kan tänkas tåla. Nu finns resultatet av Desirée Kjellbergs överväganden att beskåda i Fornsalen och även om jag är förberedd gör estetiken ett starkt intryck på mig. Det beror inte bara på att det är brutalt utan också på att det är överraskande smakfullt och snyggt mitt i dödens groteska grinande. En sådan lyckad balansgång imponerar!

Även här skvätter blodet ur utställningstiteln och den besökare som inte ryser till inför denna makabra historia är inte gjord av kött och – just det, blod! Skallen med pilspetsarna har alltid funnits här i Fornsalen men nu ingår den i berättelsen om massakern 1361, då Gotland offrade stora delar av sin manliga befolkning på slagfältet. Efteråt blev brandskattningen en urskuldande lögn för de skuldmedvetna som överlevt, som om myten om deras materiella lidande kunde försona dem med de stupade. I den gotländska myllan blev de liggande, hundratals män med rustningen kvar, begravda i hast. Eftervärlden har haft mycket att gräva upp. Det rika materialet är både en fördel och en svårighet, för man måste sovra hårt för att utställningen som här ska drabba besökaren med precisionen hos en pil.

1361 är en del i den större basutställning om Gotlands medeltid som invigdes sommaren 2012. Givetvis vänder man sig till en bred publik av framför allt semesterfirare och här finns godbitar för de flesta. En av mina favoriter är ett svärd som elegant inpassats i plexiglas. En annan är den evigt snurrande filmen med mannen som mödosamt och med hjälp av sin kona klär på sig rustningen. Den filmen är på samma gång gripande och komisk i sitt tysta allvar och jag blir kvar framför teveskärmen en god stund, nästan hypnotiserad.

Någon gång kan jag tycka att utställningens texter tangerar pekoralet, som här: ”Det vassa stålet blänker i solen. Spikklubbor, spjut och svärd höjs i raseri. En häst gnäggar. Bågar spänns.” Men det är randanmärkningar. Överlag är 1361 och de andra utställningarna i Fornsalen välgjorda och sevärda, och en eftermiddag på det här museet innehåller inte en bortkastad minut.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.

Läs reportaget om Desirée Kjellberg.