FÖREMÅL LADDADE MED ONDSKA OCH SKRÄCK

FOTO: RÖHSSKA MUSEET

Ond design
Röhsska museet, Göteborg 120908-130908
Projektledare: Clara Åhlvik

Vi lever alla med hiv
Röhsska museet, Göteborg 121201-130602
Projektledare: Emelie Storm

Smärta, sjukdom, ondska och död. Även obehagligheter behöver genomlysas med hjälp av utställningsformen. Kristoffer Soldal vågade sig in på Röhsska museet i Göteborg för att ta reda på hur ett museum hanterar det mest förbjudna.

Längst in hänger den. Ett ungefär två meter brett och en meter högt tygstycke med röd fond, en vit cirkel och ett svart hakkors. Den är omöjlig att missa, även om den är uppsatt på en av långväggarna, längst in rummet och bakom skiljeväggar och glasmontrar. Det är sannolikt en högst avsiktlig placering. Flaggan ska synas men beskådas i periferin.

Design kan användas för att skilja ut och markera avstånd, för att straffa och stigmatisera.

Med Ond design, som ställs ut mellan 8 september 2012 och 8 september 2013, vill Röhsska museet vidga designbegreppet. Det talas hela tiden om god design – vad är då ond design? frågar sig museet. Föremål och design kan nämligen förorena vår miljö, öka klyftorna i samhället, vara utformade för att döda eller som i det här fallet, vara en symbol för ett fascistiskt parti som inte bara gick till krig utan också hade en förvriden ambition att rena den ariska rasen.

De rika västerlänningarnas begär efter exotiska föremål och material har alltid haft sitt pris i andras lidande.

Så hur lyder svaret? Det är förstås i sökandet efter ett svar som vi finner utställningens syfte. Ibland är det väldigt enkelt att svara på frågan om ondskans form. Nazisternas flagga är ond design för nästan alla människor på jorden. Men ofta är frågan svårare än så. Vid en av utställningens stationer – ett mycket lyckat inslag där besökaren själv placerar en röd klisterlapp på ett av svarsalternativen – ställer museet frågan: Behöver du allt du äger? Budskapet är tydligt. Hur påverkar du design och konsumtionsvanor? Är du ond? Eller är ditt handlande ont?

I vår del av världen har de flesta mycket mer än de behöver.

Utställningen använder frågor för att röra sig framåt, i sidled och bakåt. På mörka väggar i en korridor från en station till en annan, med suggestiv musik och tv-skärmar i taket, är ett antal frågor uppskrivna. Vem är ond? Vem är ansvarig? Är konstnären ond?

Utställningsbesökaren konfronteras med sin del i skulden.

Det är kanske tänkt att besökaren i det här skedet ska nå en djupare insikt men jag har svårt att se i vilken riktning museet vill föra oss. Handlar det om museets ansvar att ställa ut eller inte ställa ut ond design? I så fall saknas en diskussion om ansvar, eftersom de flesta förhoppningsvis är av den uppfattningen att ett museum har rätt att ställa ut i stort sett allt som människan har skapat eller formgivit.

Eller handlar det om en uppdelning mellan absolut godhet och absolut ondska? Museet gör det i så fall lätt för sig. De ämnen som har valts ut är ofta enkla att ta ställning till. Det är självklart att vi är emot exotism, nazister och miljöförstöring. Men pendeln mellan ond design och god måste passera någon form av gråzon. Montern med funkisföremål och IKEA-modellen är en sådan. Där är det ibland svårt att se det direkt onda i föremålen.

Vad har du själv köpt i dag?

Det hade varit mer intressant om utställningen i högre grad hade handlat om en relativt god eller ond design. För vem är designen god eller ond? Vem bestämmer vad som är god eller ond design? Och vem påverkas av en sådan uppdelning? Det tror jag hade breddat designbegreppet.

Modet har kanske aldrig varit neutralt, men att avgöra vilka detaljer som kan kallas onda är inte helt lätt.

Med premiär på World Aids Day den 1 december 2012 och ett halvår framöver ställer Röhsska museet (i samarbete med Hivprevention i Västra Götaland) ut Vi lever alla med hiv. Utställningen är utspridd på tre områden – en videohörna, en utställningsyta och ett kollage av tidningsartiklar vid museets hissar.

Hiv och aids har gett stoff åt många löpsedlar utan att för den skull öka kunskapen. Det enda som ökade var paniken.

Bland föremålen återfinns en plansch av verket ”Ignorance = Fear” av Keith Haring, graffitikonstnären som själv dog i sjukdomen i februari 1990. Här samsas även de bredaxlade kavajerna, punkjackan, CD-skivor och sexleksaker. Andra planscher från 1980-talet står uppställda i bakgrunden.

Några av de laddade föremål som kan kopplas till hivsmittan.

Vi lever alla med hiv är en viktig påminnelse om att aldrig glömma, att fortsätta att synliggöra sjukdomen, men som utställning är den mindre drabbande. Nog hade det formmedvetna Röhsska museet kunnat åstadkomma ett starkare uttryck för ett så brännande ämne?

Text och foto: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.