VERKLIGHETEN SKRUVAD ETT EXTRA VARV

Supersurrealismen
Moderna museet, Malmö 120929–130120

Curator: John Peter Nilsson

För den som tycker att julen blir alltmer surrealistisk kan det vara uppfriskande med en lätt överdos av surrealistisk konst. I Malmö firar Moderna museet årstiden med en stor surrealistutställning. UEForum skickade dit Kristoffer Soldal för att se vilken effekt utställningen skulle ha på honom.

Av en tillfällighet väljer jag skåp nummer femtiofem när jag stiger in i Moderna museets kapprum i Malmö. Rummet är gult, från golv till tak, precis som den orangefärgade entrén och den gröna hallen, och det känns som att befinna sig i en bunker. Klaustrofobiskt, men samtidigt tryggt. Jag hänger av mig, ställer in, och det är först när jag stänger luckan som jag upptäcker att varje skåp är tillägnat en konstnär. Nummer femtiofem är Dalí. Salvador Dalí.

Det är svårt att välja ett mer passande skåp just för tillfället. Under hösten 2012 och fram till den 20 januari 2013 öppnar nämligen museet upp för den surrealistiska konsten. Utställningen Supersurrealismen består av tre delar – tiden före, under och efter surrealismens genombrott, perioden 1920-1940 – och finner sig väl till rätta i museets karaktäristiska industrilokaler. De två förstnämnda delarna samsas på övre plan i gamla kontorsutrymmen medan den senare breder ut sig över turbinhallens golv. Det tidigare gasverkets lokaler lämpar sig utmärkt för den surrealistiska konstens egenheter och temperament.

Till de färskaste verken på utställningen hör dessa överdimensionerade svampar av Carsten Höller.

Supersurrealismen kan tacklas på flera sätt. Det går att börja vid Carsten Höllers Giant Triple Mushroom (2012) som på samma gång är början och slutet på utställningen. Slutet eftersom surrealismen i Höllers konstverk krockar in i vår samtid men samtidigt början då utställningen på ett medvetet eller omedvetet sätt verkar röra sig baklänges. Från 3D-filmer och videokonst, förbi 1930-talets svartvita fotografier och Halmstadgruppens målningar, till Giovanni Battista Piranesis gravyrer och Giuseppe Arcimboldos granna Vertumnus (1591) – inlånad från Skoklosters slott. Men på vägen dit, om det är i omvänd kronologisk ordning eller inte som förflyttningen sker, går det inte att smyga förbi en av utställningens tyngdpunkter: Dalís målning Wilhelm Tells gåta (1933). Över en hel vägg vecklar den ut sig. Här finns det som många känner igen. Klockan som flyter ut över kanten. Kryckorna. Och det tomma landskapet som breder ut sig i bakgrunden. Lika surrealistisk och rättfram är René Magrittes Den röda modellen (1935) som inte alls föreställer vad den utger sig för att föreställa. Framför en trävägg står ett par skor uppställda. Eller två fötter utan ben. Sådan är surrealismen. Kanske.

Verk av två mästare, Arcimboldo till vänster och Magritte till höger.

De är båda viktiga för utställningens helhet men jag drabbas mer av tre andra konstverk. Ett av dem är Dorothea Tannings Insomnias (1957). Den är kaotisk, inåtsträvande och rör sig mellan dröm och verklighet. Först ingenting, sedan träder ansikten och kroppsformer fram. Ett annat drabbande verk är den danske konstnären Wilhelm Freddies Sex Paralysappeal (1936). Det är ingen trevlig skulptur. En kvinnobyst är fast i ett skruvstäd. Kvinnan blickar bort, en handske trycker ner henne och runt halsen hänger ett rep. Det här är mannens makt över henne. På kinden är en penis målad. Det här är mannens åtrå. Det är genom lust, och med kvinnan som objekt, som mannen kan nå det undermedvetna, menar Freddie. Verket sticker i en. Det tredje verket som har den effekten på mig är Veronika Bromovás Open Legs (1996). En kvinna särar på benen men i stället för ett naket kön är det ett anatomiskt kön som visas upp.

Vänster: Det tar en stund att orientera sig i Dorothea Tannings intensiva målningar.
Höger: Monterns glas förstärker besökarens hjälplöshet inför Wilhelm Freddies otäcka Sex Paralysappeal.

Veronika Bromová driver objektifieringen av kvinnokönet över surrealismens gräns i Open Legs.

Spännvidden från Arcimboldo till Bromová, från Dalí till Höller, är imponerande. Det är mer än en utställning om surrealism och namnet "Supersurrealism" klingar vackert. Det går förstås att ha invändningar. Den del av utställningen som berör tiden före surrealismen är tunn och har svårt att engagera – för mycket tilltro sätts till Arcimboldos Vertumnus – och för att vara en utställning om surrealism är Supersurrealismen förvånansvärt konventionell. Prydligt uppsatta tavlor och skulpturer som bryter av den tomma golvytan. Men det är detaljer. En av museets ambitioner, att medvetandegöra den surrealistiska genrens betydelse för vår samtidskonst, är nämligen en väldigt passande utgångspunkt.

Samtida konstnärer förvaltar arvet från de döda surrealisterna.

Surrealismen verkar bestå och som Bromovás Open Legs eller Allen Jones Glimpsed Woman (1965) kan vara goda exempel på så tycks konstformen, även om det rör sig om stora tidsavstånd, ha förflyttat sig från sinnenas värld till kroppen. För precis som surrealister som André Breton, Magritte och Dalí med en fjärils lätthet rörde sig mellan dröm och verklighet behöver dagens surrealistiska konstnärer tränga igenom kroppens mjuka men svårforcerade och tänjbara väggar av hud. Vi behöver lämna våra kroppar. Det är som om surrealismen alltid har behövts.

Text och foto: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.