VILSE I FANTASINS MAGASIN

Magasinet – En etnografisk skattkammare
Etnografiska museet, Stockholm från 121027 och tills vidare

Producent: Lina Malm
Design och grafisk form: Susanne Rolf
Projektledning: Anders Björklund, Susanne Rolf
Text- och bildredaktör: Anna Lundström

Etnografiska museets nya utställning Magasinet – En etnografisk skattkammare är inte någon typisk museal utställning. Den innehåller vid första anblicken ingen helhetsberättelse utan tar i stället fasta på att lyfta fram magasinens eller arkivens mångfald av disparata berättelser. Besökaren bjuds in att själv, likt museipersonalen i de riktiga men stängda arkiven, få en möjlighet att upptäcka på egen hand. Man skulle kunna säga att utställningen fungerar som en metafor för det verkliga museiarbetet som pågår bakom kulisserna, på ett sätt som rent estetiskt är både äkta och falskt på samma gång. UEForum skickade in Ewa Wadell bland hyllorna.

Eftersom det skulle vara omöjligt att bygga upp ett äkta magasin, där man får anta att föremålen ligger nerpackade i lådor, kartonger och förråd, insvepta i skyddsomslag, ibland i klimatkammare, så är denna utställning inte en äkta återuppbyggnad av ett magasin. I stället tycks man ta fasta på ett slags allmän fantasi som förmodligen florerar hos de flesta besökare om hur det ser ut i ett magasin, som ett utrymme med lådor och skåp, vars innehåll man förhållandevis lätt kan komma åt och beskåda. På något magiskt sätt finns sedan kunskapen om föremålen lättillgänglig i personalens egen ”portabla” kunskapsbas.

Utställningen är uppbyggd med kuriosakabinettsliknande glasmontrar, utdragbara lådor och placerade som utifrån ett haussmanskt nav, där varje passage kan liknas vid en smal eker. Montrarna är höga, gångarna smala och illusoriskt förlängda med hjälp av speglar i den bortre änden. Föremålen är många och det är svårt att se allt, särskilt de som är placerade en bit upp i montrarna, just på grund av de smala gångarna. Informationen lyser med sin frånvaro. Fast naturligtvis finns den där, det vore inte ett museum annars.

Smala gångar med höga skåp förlängs och förstärks med hjälp av speglar som förvillar i bortre änden.

I montrarna trängs mängder av föremål placerade bredvid varandra utan alltför uppenbara samband, liksom för att illustrera det ordnade kaoset i förråden, ett kaos som dock är baserat på en indelning efter material. Den lilla information som finns att läsa på skyltar vid montrarna ställer retoriska frågor kring hur man kan sätta tingen i ett sammanhang, illustrera dess kontext och få till en berättelse kring dem, snarare än att bistå med någon konkret information om föremålen. Berättelserna som finns om själva tingen är i stället fragmentariska och tillgängliga endast via ett internetbaserat arkiv som nås via smarta mobiler, surfplattor eller två stationära dataskärmar. Ibland finns där mycket information att tillgå om ett objekt, ibland är den knapphändig eller obefintlig. Ibland krånglar tekniken. Inte ens personalen lyckas alltid klicka sig fram till rätt information i det ganska labyrintiskt uppbyggda programmet.

Att museet har valt att digitalisera all textbaserad kunskap i den här utställningen har både sina för- och nackdelar. Det känns som om utställningen fungerar som en metafor för arbetet och strukturen i ett magasin. Antingen utgår man från ett föremål, söker upp dess referensnummer i ett register och får fram information om det. Eller så söker man via nyckelord i ett dataarkiv och hittar därefter passande föremål. Montrarna i utställningen har lite av den strukturen: i en finns ett stort antal pilar (sökord "pilar", gå till monter nr X), i en annan textilier, någon tredje har kongolesiska samtida broderier. Står man redan vid en monter söker man i stället upp föremålen via surfplattan genom att använda de givna referenserna monter och nummer.

En omständighet som riskerar att sätta käppar i hjulet för besökaren är att man tyvärr lätt missar informationen om befintlig låne-surfplatta; kanske känner man sig inte heller bekväm med att lämna in sin legitimation som pant. En annan invändning är att programmet är långsamt, det blir lätt fel och den nya tekniken stänger säkerligen ute de äldre besökare som ännu är osäkra på hur man använder den första generationens mobiltelefoner. En enkel åtgärd skulle ha kunnat vara att åtminstone exponera en del information om föremålen vid montern, som varifrån föremålet härstammar och från vilken tidsepok. Samtidigt skulle det säkert förta lite av poängen med magasinstanken.

Lars Linder nämner i sin recension "Fler prylar än berättelser bland källarfynden" (Dagens Nyheter 121105) att han saknar en berättelse i utställningen. Eftersom detta är en visualisering av de stängda förråd som besökare vill men inte får gå in i, känns det snarare som att det just är det som är själva poängen. I magasinen finns normalt ingen sammanhängande berättelse att följa, allt består av lösa trådar som måste kopplas ihop till en fungerande helhet inför en utställning. Men här finns trots allt en större övergripande berättelse. Den handlar om själva museet, om personalen, om insamlandet, förvarandet och bevarandet av föremålen, samt hur det går till att lyfta fram dem till en utställning och hur man gör för att sätta dem i ett sammanhang som kan ge dem en så rättvis framställning som möjligt.

Museimontrarna är späckade med föremål för att återspegla de myllrande magasinens rika innehåll. Här syns även en av de två stationära pekskärmar som är tillgängliga för besökarna.

Utställningens iscensättning av magasinet fungerar. Det är trångt, överväldigande och fyllt med osynliga berättelser som väntar på att lyftas fram. Precis som i ett arkiv anas en överväldigande mängd material, det är bara att välja och det är väl just det: det är svårt att välja! Var ska man börja, och hur man ska börja? Det är frågor man inte får någon hjälp med men ska detta fungera som i ett magasin så bör det antagligen vara så också. Här finns ingen mall att följa, inget utstakat spår. Det är helt enkelt upp till en själv att välja var och hur man tar sig an utställningen, för att därigenom upptäcka de fragment av berättelser som föremålen erbjuder.

Ett mål med utställningen är antagligen att man inte ska känna sig alltför styrd av någon annans urval, även om de 6 000 föremålen bara är en bråkdel av de över 200 000 föremål som finns i samlingarna. Här är det den egna nyfikenheten som står i centrum. Här bjuds man på en möjlighet att ta del av museiverksamhetens utgångspunkt och kunskapskälla utan att någon visar vägen eller trampar upp en given stig att följa. Det påminner också om den upptäckariver som måste ha funnits i en svunnen tid då inte all geografisk mark redan var bruten och man inte visste vad som väntade runt hörnet. Utställningen bygger på en lustfylld, nyfiken upptäcktsresa in i det okända magasinet med dess många dolda skatter.

Utställningens syfte tycks koka ner till två saker. Ambitionen att tillmötesgå publikens lust att ströva runt i förrådsmagasinen samt behovet av att lyfta fram och motivera den egna existensen. Resultatet blir ett iscensättande av den museala verksamheten bakom kulisserna, fjärran från Etnografiskas normala tillvägagångssätt som är att iscensätta bitar av samlingen och placera dem i ett så verklighetstroget sammanhang som möjligt. Utställningens karaktär tillsammans med de filmer som rullar i en vrå i salen (och på hemsidan) skickar signaler om att museer idag måste motivera sin existens genom att blottlägga arbetsprocessen och de anställdas kunskapskapital. Utan personalens tolkningar av materialet i magasinen är det förmodligen få som egentligen vet vad de faktiskt tittar på – även i de fall där det finns information att tillgå. Ett exempel på det är filmen där globaliseringsintendent Lotten Gustafsson Reinius berättar om Ludvig Selanders sista donation. Det ligger säkerligen mycket yrkeskompetens bakom tolkningen att halsbandet i samlingen kan ha tillhört en fru som inte fick följa med Selander till västvärlden. När Gustafsson Reinius berättar hur hon läser mellan raderna och antar detta scenario låter det lätt, rätt och intressant, men det är ingenting en lekman skulle klara på egen hand.

Till utställningen hör även en mer eller mindre fristående bok av socialantropologen och tidigare Afrikaintendenten på Etnografiska, Wilhelm Östberg. Nyttan av en halv kalebass är en fantastisk liten utgåva som belyser komplexa frågeställningar kring hur och på vilket sätt objekt väljs ut till samlingen, etiska och moraliska frågor, utställningstekniska resonemang kring hur dessa ting sedan bäst kommer till sin rätt i museisalen och inte minst berättelser om individers öden i en värld ytterst få européer verkligen lär känna. Boken belyser hur intressant och givande det kan vara när ett objekt får möjlighet att tala, via Östbergs berättelser, men också värdet hos de föremål som inte ger minsta ledtråd om sitt ursprung eller sin funktion. Målet tycks också vara just att få betraktaren att ställa sig samma frågor som Östberg: vad samlas in, hur, när, av vem, vad förmedlar de och varför fastnar jag för just det där objektet?

En tanke som är svår att slå bort är att den här utställningen också är ett uttryck för den rådande kulturpolitiska trenden: det räcker inte längre att ha en samling och att vilja visa den. Man måste också motivera varför, gärna i kombination med höga publiksiffror. Utställningen är tydligt baserad på besökares önskemål, det finns en hörna med barnens önskeföremål och här råder en tydlig känsla av att man vill motivera sin existens. Även användandet av digitala medier ligger i tiden och utvecklandet av tekniken påhejas av politiker, något som inte minst märks i Lena Adelsohn Liljeroths invigningstal som finns att läsa på museets hemsida.

Kanhända finns det människor som inte förstår vitsen med ett etnografiskt museum och vad som kostar, kanhända är detta bara två sidor av samma mynt: i ett levande magasin förekommer hela tiden ett dynamiskt arbete utfört av levande människor som vårdar, bevarar, lyfter fram, tolkar och illustrerar stumma objekt.

Greppet att sätta ljuset på museipersonalens tillvaro genom att på det här sättet exponera den samling de vårdar känns unikt och intressant. Dock är informationstekniken lite långsam och inte alls så effektiv som man kan tro. Att det tar tid, blir fel och kanske stannar helt är frustrerande om man vill hinna titta på några objekt innan orken tryter. Det finns heller inte möjlighet att ta på eller vrida på något objekt. De är dessutom enbart avbildade från ett håll i det tillgängliga digitala arkivet.

Utställningen uppfyller sammantaget sitt syfte och ger besökaren tillgång till ett slags tredje rum där förråd, arkiv, föremål, kunskap och förvaltande möts. Den iscensätter det dolda arbetet genom att sammanföra de gamla kuriosakabinettens estetik och osorterade mångfald med dagens informationsteknik. Faktum är att detta är utställningens paradox: det är svårt att ta till sig innehållet i ett magasin utan att få en pedagogisk vägledning, samtidigt som en sådan skulle förhindra ett nyfiket, anspråkslöst och fritt botaniserande i förråden. Men det kan i sig vara en viktig poäng i en tid då mycket ska effektiviseras och "slimmas" för att få ekonomiska kalkyler att gå ihop. Vi behöver fortfarande intendenterna, pedagogerna och teknikerna, hur mycket vi än digitaliserar och tillgängliggör befintliga samlingar för en större och virtuell publik.

Text: Ewa Wadell
Foto: Tony Sandin
EW har en fil.mag i konstvetenskap och estetik

Läs mer på museets hemsida.
Läs kulturministerns invigningstal här.
Wilhelm Östberg, Nyttan av en halv kalebass. Berättelser om föremål från Afrika (Stockholm 2012)