DET VACKRA FOLKET PÅ DOWNTON

Dräkter från Downtown – herrskap och tjänstefolk i fakta och fiktion
Hallwylska museet 121015-130106

Projektledare: Annika Williams
Scenografi: Samuel Norrby
Designer: Susannah Buxton

Lady Marys crèmefärgade linnedräkt, Lady Sybils blå sidenklänning, Lady Ediths rosa aftonklänning i satin, crêpe de chine och chiffong och så Lady Granthams persikofärgade aftonklänning i chiffong och satin. För hundra år sedan var det modet och den livsstilen en ouppnåelig dröm för de flesta. I dag frodas ett livligt intresse för adelns liv kring första världskrigets utbrott.

Just nu visas utställningen Dräkter från Downtown – herrskap och tjänstefolk i fakta och fiktion, på Hallwylska museet i Stockholm. Som namnet antyder består utställningen av dräkter från den framgångsrika tv-serien Downtown Abbey, ett kostymdrama som utspelar sig i Storbritannien från 1912 och framåt och som kretsar kring en aristokratisk familj och deras tjänstefolk. Hallwylska museet är det enda utanför Storbritannien som visar dräkterna. Utställningen består av inlånade dräkter från första säsongen av tv-serien, som utspelar sig 1912-1914. Det är nästan enbart kvinnliga dräkter som visas; männens återanvänds för inspelning av senare episoder. I utställningen ingår också dräkter från den Hallwylska dräktsamlingen.

Det är svårt att tänka sig en bättre miljö för dräkterna från Downton Abbey än den i Wilhelmina von Hallwyls palats. Familjen von Hallwyl lät uppföra palatset i slutet av 1800-talet och det finns flera paralleller mellan familjen och den fiktiva överklassfamiljen på Downton Abbey. Innan jag åker till Hallwylska tänker jag att det med andra ord borde vara perfekta förutsättningar för en vacker och intressant utställning.

De tre förnäma systrarna i tv-serien Downton Abbey: Lady Edith, Lady Sybil och Lady Mary.

Från entréplan går jag uppför den eleganta trappan och hamnar först i matsalen, där bordet är dukat och dignande, och där tre aftonklänningar visas, tillhörande Isobel Crawley, Lady Mary och Lady Sybil – samtliga karaktärer ur Downton Abbey. Klänningarna är gjorda av material som silkessammet, chiffong och satin i matta färger. Dräkterna är vackra och skapade med stor detaljrikedom. Överhuvudtaget är detaljrikedom ett ord som sammanfattar utställningen i sin helhet. Allt från spetsdekorationerna i Lady Marys stråhatt till broderierna av metalltråd i densammas aftonklänning får mig att bli stående, länge. Hallwylska palatset i sig är fullt av detaljer som tar tid att upptäcka, och detsamma gäller dräkterna i utställningen.

Lite längre in i den överdådiga matsalen finns en dräkt av ett annat slag; det är familjens hushållerska, Mrs Hughes. Hon bär en svart klänning i siden och ull, med enkla detaljer av spets och glaspärlor. Hon står avsides, på andra sidan av det uppdukade bordet. Precis som utställningens namn antyder belyser dräkterna herrskapets och tjänstefolkets olika liv och villkor. Jag vandrar vidare från matsalen och in i serveringsrummet, där husan i Hallwylska palatset, Anna Lindholms, vardagsdräkt visas. Dräkten är sydd i ett slitstarkt material, skapad för att ge mer rörelsefrihet och för att kunna tåla sysslor som matlagning och städning.

Foto: Katrin Friberg

Det är fascinerande att se hur dräkterna är anpassade för olika ändamål. I matsalen förväntades man se ut och uppträda på ett visst sätt, i rökrummet på ett annat. Det syns på dräkterna och på hur de är arrangerade i den här utställningen. I vapenrummet sitter Lady Sybil i en sjuksköterskeuniform från 1916, bredvid en sjuksäng. Under första världskriget utbildade sig många unga societetskvinnor sig till sjuksköterskor, lär jag mig. När jag läser om männens cigarrbolmande i rökrummet och societetskvinnornas järnhårda korsetter under de vackra klänningarna tänker jag på något Lady Mary säger: "Kvinnor som jag har inget liv. Vi väljer klädsel och avlägger visiter och idkar välgörenhet och gör våra säsonger. Men egentligen är vi fast i ett väntrum tills vi gifter oss."

Sammanfattningsvis är det en lärorik, välgjord och mycket vacker utställning. Tjusigare än så här kan det knappast bli.

Text: Katrin Friberg
KF är kulturantropolog.