I TANTERNAS TIDEVARV

Tantmuseum
Hovra, Hälsingland

Vad ska man göra om man råkar sitta på en udda samling föremål? I dag tycks det självklara svaret ofta bli: ett eget museum! Det kan förstås vara en bra idé, men det kan också bli långsökt, tråkigt och utan större poäng. UEForum tittade in på ett av de många hundra museer som avviker från huvudfåran och som kanske i strikt mening inte är riktiga museer.

Jag läser i DN, apropå något helt annat, följande: "’Tant’ är ett jättekomplext ord i sig, det kan användas nedsättande, romantiserande, det kan vara en häftig pantertant som Tina Turner eller en avsexualiserad gråbeige basker ..."¹ Aha, tänker jag, ännu ett belägg för att tanten är ett tecken i tiden, ett fenomen på trendernas hastigt roterande tallrik.

Men designern och tecknaren Eva Björk var tidigt ute. I femton år har hon gett ut sin tantkalender och 2006 öppnade hon ett tantmuseum i en nedlagd lanthandel mitt i Hälsingland. Då var hon först. Sedan dess har hon fått åtminstone en efterföljare, i Jämtland, och i våras anordnades "världens största tantutställning" i Edsviks konsthall i Sollentuna. Eva Björk hade då lånat ut det hon kallar tantsaker – allt från grytlappar till rejäla underbyxor – till den creddiga konsthallen i Stockholmsförorten. Ett bevis om något på att tanten är på tapeten.

Utanför dörren hänger två handväskor, en på var sida, och det är ju en etablerad tantsymbol: liksom handväskan är tanten praktisk, förutseende och allestädes närvarande. En tant utan handväska är som en tonåring utan mobiltelefon – naken. Handväskorna blir en humoristisk ingång till det pyttelilla museet som visar sig innehålla en del handväskor, hattar och skor men även mer oväntade tantting. Härinne får man klart för sig att tanter också är flickor i alla åldrar, flickor som leker med dockor, klär ut sig, fikar, läser om kungahus och konsumerar flickböcker.

När jag kliver in i det som en gång var en lanthandel (att ta vara på alla dessa nedlagda små livsmedelsbutiker är en kulturgärning i sig) möts jag av en genomtänkt utställningsestetik som tar en stund att tillgodogöra sig. För även om Eva Björk ställer ut många föremål på liten yta så undviker hon elegant att falla i den vanligaste fällan: att visa upp allt. I stället har hon tagit vara på lanthandelns inredning och byggt vidare på det som finns i form av disk, hyllor och skåp. Framför fönstret hänger en rad spetsband som samtidigt är utställningsföremål och inredningsdetalj. Snyggt.

En tant är motsatsen till en buffel, tänker jag när jag långsamt låter blicken glida över fina kakburkar, prickiga kläder, röda blomsterdekorationer, söta kaffekoppar, kloka tänkespråk och skira strumpor. En tant vet hur man gör sig fin och hur man sprider trivsel omkring sig. Tanten tvättar och stryker, vårdar och reparerar, syr i knappar och lappar hål också i dockornas kläder. Tanten är ekologisk, välvårdad och uppfinningsrik, en prydnad för sitt samhälle.

När DN härförleden listade tio riktigt konstiga museer tog de med Thermosmuseet i Delsbo (termosar från 1904 till nutid), Fallosmuseet utanför Reykjavik (300 penisar) och ett korkskruvsmuseum i franska Provence.² Hör ett tantmuseum hemma i samma kategori? Nej, det tycker jag inte längre. Tanter är ett mycket bredare samhällsfenomen och möjligheterna att hitta föremål som kan kallas tantsaker är närmast oändliga. Dessutom har tanter varit marginaliserade i all historieskrivning fram till vår tid, så det kan vara dags att låta tanternas milda, raffinerade, påhittiga, drömmande och klarsynta idévärld ta större plats.

Jag bryr mig egentligen inte om ifall det behövs ett tantmuseum eller inte. Det enda som intresserar mig är om utställningen är snyggt gjord, om den är levande, fascinerande, överraskande. Eva Björks lilla tantmuseum är dessutom inrett med lätt hand och en stor portion humor. Man ska nog vara en riktig träbock för att inte uppskatta det.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.

1. "Ung filmare trotsar könets begränsningar", intervju med Ester Martin Bergsmark av Hanna Fahl i DN 23/8 2012.
2. "Resor: 10 konstiga museer" av Anna Lena Stålnacke i resebilagan, DN 19/8 2012.