DET VAR EN GÅNG I ÖREBRO

Gudar och GPS – Bondeliv från Stenålder till Nutid
Örebro läns museum

Producent: Lisbeth Nilsson
Formgivning: Bror Frigren och Gunilla Kaipa Eriksson

I höst börjar projektgruppen på Örebro läns museum planera för den nya basutställning som ska ersätta Gudar och GPS, en utställning som stått i tio år. Har den överlevt sig själv? UEForum gav Örebrosonen Kristoffer Soldal uppdraget att fastställa denna basutställnings bäst före-datum.

Antagligen är jag hemmablind. Eller lat. Som född och uppvuxen i Örebro borde det ha varit en självklarhet att jag besökt länets museum, nära beläget vid Svartån, mitt i centrum, ett stenkast från Örebro slott. Jag har svaga minnen från en förmiddag när jag gick i lågstadiet. Men sedan dess har jag inte satt foten innanför museets portar. Likt det mörka vattnet i ån har jag snabbt och tyst flutit förbi.

Så det krävs att flytta från staden för att återupptäcka den. Till slut står jag där, snart tre decennier gammal, omgiven av museets väggar. Som väntat är utbudet brett. Under sommaren presenterar museet tre fotoutställningar – Strindberg och fotokonsten är underhållande – och en konstutställning med verk av Karl Axel Pehrson som i första hand riktar sig till barn och unga. På nedre plan samsas Klenodkammaren, den arkeologiska utställningen Hemligheter i jorden och länets idrottshistoriska museum. Jag slungas mellan ämnena, rummen och de mer eller mindre lyckade försöken att väcka det förflutna och vår samtid till liv.

Det får emellertid vänta. Jag beger mig med bestämda steg mot Gudar och GPS – Bondeliv från Stenålder till Nutid som tar nästan hela övervåningen i anspråk. I sin ansats skiljer den sig inte från de ofrånkomliga basutställningar om länets lokala historia som går att finna i nästan varje regionalt museum i Sverige. Gudar och GPS är en tidsresa. Från stenålderns lägerplats till dagens ombonande hem följer vi bondens liv och vardagsbekymmer.

Höns var förr ett självklart inslag i var mans hem. Varifrån kommer äggen nuförtiden?

I stort består utställningen av ett flertal stationer utspridda på fem större byggnader. Livet i hemmet – att tvätta, att laga mat, att ta hand om djuren och att uträtta sina behov – gestaltas med den temporära boningen, det enkla torpet, timmerstugan och det moderna hemmet som inramning. Det är frusna miljöer, tomma på liv så när som på en eld som flammar i ett av husen och en inspelad kvinnoröst som av oklar anledning spelas upp i timmerstugan. Tiden står still, mitt i Örebros stökiga stadskärna.

Besökaren får hälsa på i timmerstugan och känna runornas form i handen.

I några avseenden har museet lyckats. Vid en av utställningens stationer kan besökarna pröva på runskrift och den metallplatta, formad som en runsten, där runan kan fästas är en trevlig detalj. Detsamma gäller de utdragbara lådor som omger lägerelden. De är både rika på information och humor. Ett ytterligare plus för möjligheten att låta barnen leka med husens interiörer och föremål.

Annars saknar jag upptäckarglädjen. Utställningen är tung på text och stationerna saknar pedagogiska element som kan sporra till problemlösning och kreativitet. Det är förvånansvärt få historiska föremål, vissa miljöer ser hafsigt hopsatta ut och att lamporna har slutat fungera i flera montrar är direkt dåligt. Mindre skavanker möjligen, men det är här som sprickorna i fasaden är som mest framträdande.

När utställningen kommer fram till 1700-talet befinner vi oss plötsligt i en adlig herrgårdsmiljö.

Andra tveksamheter kräver viss uppmärksamhet. Som utställningens namn: Gudar och GPS. Med en sådan titel förväntar jag mig att hela länets historia ringas in och inte slutar tvärt vid 1700-talets senare del. Är det då som hemmet får dagens form? Jag har svårt att tro det. Och på tal om utställningens sista station, två inglasade utrymmen som ska föreställa ett vardagsrum där adeln höll till. Nämnda miljö är en anomali som får onödigt tillkrånglade konsekvenser. Från att ha utgått från böndernas perspektiv, något som också framgår i titeln, utgår utställningen nu från samhällets högre skikt. Lite olyckligt, eftersom det är just denna station som inte tillåter barnen att leka med föremålen eller stiga in i huset. Vad får det här för effekt på oss som betraktare?

På det hela vill jag föreslå en upprustning. Utställningen känns åsidosatt och hade det inte varit för de tillfälliga utställningarna som museet erbjuder så skulle ett andra besök ligga långt in i framtiden. Det är både tråkigt och upplyftande på en och samma gång.

Text och foto: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.