LEVANDE TEATER PÅ DANSMUSEET

Korolys Kostym Drama
Dansmuseet, Stockholm 120210–120902

Koncept och form: Charles Koroly
Producent: Erik Näslund
Musik: Twice a Man

På teaterscenen står skådespelarna iklädda sina kostymer och spelar en roll. Men vad händer om man avlägsnar skådespelaren och flyttar scenens dramatik till museet? På Dansmuseet har kostymskaparen fått huvudrollen och resultatet är förbluffande. UEForum bad Patrik Steorn göra ett besök på Dansmuseet.

Dräktutställningar kan se ut på många olika sätt, oavsett om det är teaterkostym, folkdräkt eller modeplagg som ställs ut. Bland de vanligaste är förmodligen en parad av dockor som sätter förändringar i dräktens och modets silhuetter i fokus, eller en tablå som framhäver dräktens användning och dess historiska sammanhang. Sedan finns också utställningar som varken låter plaggens form, bruk eller kontext styra hur de visas upp, utan där en sorts konstnärlig installation iscensätter dräktens poetiska, teatrala och gränsöverskridande drag.

Korolys Kostym Drama på Dansmuseet i Stockholm är något helt annat än en traditionellt kronologisk utställning. Den amerikanskfödde scenografen Charles Koroly har fyllt det underjordiska galleriet, främst med ett urval av teaterkostymer från flera av de uppsättningar han gjort för Stockholms stadsteater och Dramaten – men även andra samarbeten utanför de största scenerna – från de senaste tre decennierna. Misantropen, Trettondagsafton, Bröderna Lejonhjärta, Markisinnan de Sade och Richard III är några av de pjäser som finns representerade.

Från uppsättningen av Markisinnan de Sade på Dramaten 1989.

Kostymerna visas på olika typer av provdockor, mannekänger och byster, samlade från olika tider och från olika håll. Runt halsen har de en enkel lapp som anger vilken roll och vilken uppsättning de hör ihop med. Inga förklarande texter finns på väggarna, men en gratis katalog med kortare texter av skådespelaren Ernst Josephson och teaterskribenten Calle Pauli delas ut till alla besökare. Josephson betonar scenografens roll i att skapa en relation mellan scen och salong och skriver om kostymerna som hjälp och begränsning för skådespelaren. Museichefen Erik Näslund konstaterar att Koroly varken tillhör de realistiska eller de modernistiskt formalistiska traditionerna inom modern scenografi, utan snarare arbetar i en tradition av installationskonst, surrealism och en rent köttslig berättarglädje.

Katalogen ger intressanta perspektiv på konstnärskapet, men det är kostymerna i utställningen som i sig själva ger den starkaste bilden av att Korolys skapande präglas av en förmåga att blanda influenser från alla håll till en självständig vision i samklang med en förtrogenhet med pjäsens text. Förberedande skisser finns på väggarna och dessa bilder visar det kollageartade sättet att arbeta, men också intresset för människans kropp och rörelse.

Hudlös närhet med dräkter ur Drottningens juvelsmycke (Dramaten 2008), Misantropen (Dramaten 1995) och En Gud – En Farinelli (Moderna dansteatern 2007).

En utmaning med att ställa ut dräkter är att de saknar det som gör plaggen och kostymerna så intressanta – en levande kropp. Modevetaren Elizabeth Wilson har till och med sagt att hon tycker att modeutställningar är spöklika. På Dansmuseet har utmaningen antagits på allvar, dels genom att det stora galleriet fyllts av föremål som gör den frånvarande kroppen närvarande – på väggarna finns anatomiska planscher över den mänskliga kroppen, huden och ögat, bilder som knyter an både till klassisk konstnärlig skolning och som även representerar kostymernas agerande bärare och deras betraktande publik. Speglar har ersatt en del av dockornas huvuden – vi som besökare får låna ut litet av oss själva till kostymerna och kan också få syn på oss själva i en annan skepnad.

Dessutom tycks Koroly inte alls vara rädd för andar, tvärtom är det som om dessa spöklika egenskaper bjudits in för att ta plats i utställningsrummet. Musik från gruppen Twice a Man, som Koroly samarbetar med sedan länge, skapar ett suggestivt och drömskt ljudlandskap. Emellanåt hörs det hur teaterns tiljor knarrar till i högtalarna eller hur en skådespelare viskande reciterar sina repliker. Iscensättningen lyckas med konststycket att få med kostymernas egen förmåga att skapa, förhöja och överskrida känslor, upplevelser och relationer på scenen utan att det någonsin blir glättigt eller banalt.

Charles Koroly skapar de konstfulla uttryck som teaterns drömmar vävs av.

När museivakten uppmanar mig att känna på kostymerna förstår jag att det handlar om en okonventionell utställning, som är mån om att tala till alla sinnen. En rent fysisk närhet upprättas mellan mig och dräkterna då galleriet är så tättbefolkat av ett stort antal kostymer att man ibland måste tränga sig fram mellan dockorna. På nära håll blir det möjligt att upptäcka den mångfald av material som Koroly använt sig av. Broderier, sammetstyger, snörverk och brokader blandas med vardagliga material som mattor och tapeter. En dräkt är gjord av gamla kalsonger, en klänning av rödblommiga baddräkter, en annan av handskar. Dräkthistorien har använts flitigt som en utgångspunkt i de historiska dramerna, men här finns också referenser till europeisk och utomeuropeisk folklore med färgstarka och mönstrade textilier och masker. Vår tids populärkultur finns också med, en glansig mask påminner om de dräkter som används i uppvisningsbrottningen wrestling.

Koroly gjorde kostymerna när Shakespeares Trettondagsafton 2010 sattes upp på Stockholms stadsteater.

Koroly har i en intervju sagt att teaterkostym inte har något med mode att göra, men nog går det att ana en och annan referens här och var. En av kostymerna till uppsättningen av Bröderna Lejonhjärta för tankarna till Hussein Chalayans bord/kjol från kollektionen After Words (2000) och från samma teateruppsättning finns en fantastisk krinolin av blommande körsbärskvistar som korsar dräkt och historia med natur och formsökande på ett sätt som påminner om Alexander McQueens innovativa mode. Kanske är det viljan att låta plaggen berätta på ett oförutsägbart sätt som de har gemensamt? I vilket fall som helst bidrar associationerna till att göra utställningen till ett slags allkonstverk där scenkonstens gränser tycks stå vidöppna mot intilliggande områden, inte bara gentemot konst, litteratur och mode utan även mot vardagsliv, drömmar, myter och historia.

Körsbärsdalen står i blom i den här dräkten från Bröderna Lejonhjärta på Stockholms stadsteater 2009.

Dansmuseet står för årets hittills mest originella och experimentella dräktutställning. "Teater är en magisk spricka i evigheten" citeras Koroly själv i katalogen – den här utställningen ger en mångtydig bild av dräktens aktiva roll i att frammana en magisk spricka i vardagen. Samarbetet med en levande scenkonstnär bådar gott inför framtiden, även om en förestående flytt från lokalerna vid Gustav Adolfs torg är annonserad till nästa år. Med den här utställningen visar de verkligen förmåga till förnyelse och nytänkande när det gäller utställningsform som har potentialen att inspirera såväl museer som scenkonst och modevärld.

Text: Patrik Steorn
Foto: Carl Thorborg
PS är konsthistoriker med särskild inriktning på modevetenskap.