POPHISTORIA OCH NOSTALGI

Popstad Lund
Kulturen, Lund, från 111030 och ett år framåt

Projektledare: Sofie Bergkvist
Museipedagog: Håkan Kihlström
Rekvisitör: Thea Davidsson
Scenograf: Lena Hilbertsdotter

För sexton år sedan utnämndes Lund till landets första Popstad. Utmärkelsen, som levde kvar till 2005, var tänkt att lyfta fram stadens musikaliska profil, de driftiga arrangörerna och eldsjälarna i samhället. Under tre dagar i februari månad 1996 uppträdde band som Wilmer X, Popsicle och Satanic Surfers och hela festen - inhyst i Mejeriets konsertlokaler - sändes i P3 över hela landet. Det var en milstolpe i Lunds musikhistoria men också slutet på en era.

Utställningen Popstad Lund på Kulturen i Lund tar sin naturliga utgångspunkt i Sveriges Radios utmärkelse och beskriver en levande och ungdomlig stad under åren 1971 till 1996. Utställningen skildrar tjugofem år av engagemang, oförglömliga musikupplevelser och hur det var att vara ung och växa upp i Lund under tre händelserika decennier. Pojk- och flickrummen är återskapade, replokalen är återuppbyggd och de karaktäristiska leksakerna, klädesplaggen och vinylskivorna från de här åren har samlats in. Det är en mycket föremålsrik utställning som Kulturen ställer ut: närmare tolvhundra föremål i fyra större montrar – de flesta insamlade under våren 2011 av privatpersoner och museibesökare.

Utställningens omfång är imponerande. Till ytan består den av ett mittenrum med tidningsurklipp och bilder, en ovanvåning med välfyllda montrar och små mediespelare samt en umgängeslokal där lokalband uppträder och besökare kan prova på att vara artist. Samspelet mellan utställning, mötesplats och konsertlokal – där samtiden knyter an till det förflutna – är en dynamik som fungerar förvånansvärt väl. Det är glädjande att Kulturen vågar ge sig i kast med den verksamhet de försöker återge. Det känns inte bara lyckat, det känns nödvändigt.

Sedan var det föremålen. Detaljrikedomen är enorm. Mattan i replokalen är smutsig, knäckebrödsskivorna är halvätna, sladdarna är tilltrasslade och mikrofonstativet är en lampfot. De har till och med fäst mikrofonen med brun packtejp. De övriga montrarna är uppbyggda på ungefär samma sätt: ett pojkrum, ett flickrum, ett kök och en studio. Väggmålningen från replokal nr 5 på Studiefrämjandet, som Kulturen valde att såga ner när byggnaden revs, är samlingens kronjuvel.

Popstad Lund är en nostalgisk utställning. Föremålen är inte sällan besökarnas egna, berättelserna likaså. Jag saknar därför en ambition från museets sida att sätta in dem i ett större sammanhang. Vilken social betydelse hade musiklivet för Lund? Vad hade Sveriges Radios utmärkelse för effekt på kulturlivet? Det finns väldigt få fördjupningar längs vägen och upplevelsen är, med några undantag, av visuell karaktär. Jag tycker inte det räcker att placera ut ett handfull hörlurar och några enstaka mediestationer. Uppställningen av föremål, okommenterade dioramor frusna i tid och rum, är också en smula gammalmodig. Besökarna känner säkert igen sig men dispositionen är för enkel. En utställning om popkultur och uppväxt ska vara mer än ett kuriosakabinett.

Ändå är det anspråkslösheten som segrar. Kulturen i Lund har ända sedan projektets start varit noggrann med att lyfta fram besökarnas initiativ och bidrag. Redan i entrén möts besökaren av en vägg täckt av namn på personer som museet vill tacka. I Popstad Lund är det bandens, fansens och ungdomarnas berättelser som är i fokus. Det är lika mycket en utställning om popmusik som det är en utställning om Lunds invånare. En berättelse som även jag som främling kan uppskatta.

Text och foto (där ej annat anges): Kristoffer Soldal
KS är masterstudent i historia och musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet.