VILSE I VECKENS VINDLINGAR

Vackert vikt – mästerverk av linne
Hallwylska museet, Stockholm 120217-120819

Vikkonstnär: Joan Sallas
Producent: Ingalill Jansson

Det känns som om Hallwylska museet ligger helt rätt i tiden med sin nya utställning Vackert vikt som pågår under våren och sommaren. För under den senaste tiden har det dykt upp artiklar om en ny vilja hos kvinnor att kanske inte helt uppgå i det gamla husmoderskapet men åtminstone ägna sig åt det på fritiden. Det skrivs artiklar om hembakat, sju sorters kakor, stickningar och förstås bjudningar som andas 1950-tal. Vem skulle inte vilja bräcka sina kvinnliga konkurrenter med en vacker dukning som slår det mesta?

I det här fallet är det dock ingen kvinna som stått bakom spakarna utan en man, katalanen Joan Sallas, som forskat i ämnet ända tillbaka till 1500-talet då vikandet av linne tog fart på allvar. Museet menar att utställningen lyfter fram vikkonstens hittills okända bakgrund och utveckling. Det stämmer dock inte fullt ut. Det finns böcker som behandlar servettvikningen genom tiderna, ett svenskt exempel på det är Marie Louise Wulfcronas bok Servetter. Historia, brytningar, skötsel (Stockholm 1997). Inskränker man dessutom inte definitionen av vikkonst till att enbart beröra tyger och då främst servetter blir det ännu mer missvisande då origamins, det vikta papprets, historia sammanställts i ett flertal olika engelskspråkiga böcker. Däremot tycks engelska böcker i ämnet servettvikning mest beröra själva tekniken och inte historiken, så här finns uppenbarligen ett hål att fylla och ett intressant sådant.

Med hjälp av den teknik som kallas fjällvikning kan man bryta fram en sådan här fisk.

För det är en intressant utställning, om än i vissa hänseenden lite förvirrande utfört. Dess största förtjänst är att den dröjer sig kvar i medvetandet även efter besöket – utan att man faktiskt begriper riktigt varför. Utställningen börjar redan i nedre vestibulen med en triumfbåge och fortsätter sedan i den övre vestibulen samt i de intilliggande salarna. De flesta verken är vikta av Sallas själv, med undantag för några inslag av arkitekten Rolf Stålberg och de två kläddesignerna Sandra Backlund och Issey Miyake. Såvitt jag förstår är det även Sallas som står bakom insamlandet av historiska fakta, eftersom denna utställning är en del av hans forskningsprojekt.

Verken är onekligen mycket vackra, det är vackert vikta, kritvita servetter eller dukar arrangerade på bord, golv eller monterade på ram. Enklare servettvikningar står uppradade bredvid varandra medan de tekniskt mer avancerade, och större, verken får trona som solitärer. Så mycket mer är det egentligen inte. Resten står ju redan där i form av familjen von Hallwyls hem. Stora salongen är redan inredd, rökrummet likaså. Men rummen med dess innehåll är underordnat utställningsobjekten och kompletterar dem på ett sätt som det annars så vanliga vita utställningsrummet inte skulle ha gjort. Rummen, sakerna och väggarna är mörka och murriga. De vikta belysta servetterna och dukarna, speciellt de stora och pompösa, reser sig likt bländande vita fågel Fenix ur askan. Om effekten var densamma på 1500-talet är svårt att säga, men om det var det är det lätt att förstå varför det blev så populärt med linnekonst.

Under barocken kunde de riktigt förmögna njuta av de mest häpnadsväckande dekorationer på middagsbordet.

Hallwylska museet bidrar med den omgivande borgerliga miljön precis i glidningen mellan privat och offentligt inrett rum, som passar just denna historiska kartläggning väl. För det är i den här typen av hem, eller finare och kungliga, som vikningen användes. Valet av just Hallwylska är särskilt passande eftersom inredningen, som är karaktäristisk för förra sekelskiftets faiblesse för 1600- och 1700-talsestetik, lättare låter besökaren visualisera det vita, vikta linnets historiska funktion som status- och maktsymbol i dess rätta miljö. De pedagogiska texterna ger en ganska bra inblick i hur vikningarna har tillämpats genom tiderna, varför, hur och av vem. Man får lära sig att vikningen signalerar olika saker till betraktaren eller användaren, hur det återspeglar ideal och mode, hierarkier, samt vilka som hade detta på sina bord.

Det finns kompletterande pedagogiska texter på uppställda planscher i de olika rummen. De är informativa, texten lättillgänglig och kortfattad. Samma texter återkommer även i den tillhörande behändiga lånekatalogen, där också titlarna på de olika verken återfinns. Det hade varit trevligt om det funnits ännu mer material att fördjupa sig i, men det är en bra början som förhoppningsvis får en fortsättning i framtiden för den som vill förkovra sig i och upprätthålla den bortglömda konst som museet anser vikningen av tyg vara.

En sådan här bordsbrunn fungerade som extravagant inramning för parfymerat vatten, vin eller levande djur.

Det som saknas är dock en inblick i vem som egentligen vek linnet under dess glansdagar på 1500- och 1600-talet och varför tekniken framställs som en yrkeshemlighet. Visst är det spännande att få höra om forna universitetskurser i tekniken, men vilka hade möjlighet att gå sådana i renässansens och barockens Italien? Ingenstans påminns man heller om att detta överflöd av rikedom som det rena, stärkta, vikta linnet symboliserar stod i skarp kontrast till de flesta människors fattiga liv under dess uppgång och fall. I stället framstår dess användning som ett helt igenom gemytligt inslag i vår kollektiva historia, här ackompanjerat av lättsam klassisk musik, trots att man likaväl skulle kunna visa och problematisera dess roll i dåtidens ofta hänsynslösa maktestetik.

Det hade också varit intressant att få ta del av några av de historiska källornas bilder och texter då det ändå är beskrivningen av vikningens historia och utveckling som är själva syftet. I stället hänvisas man till ett förvirrat bläddrande fram och tillbaka i katalogen för att försöka förstå vad de ”enklare” bordsvikningarna av servetter föreställer men möts av titlar på källspråket, så som tyska, italienska eller franska som ibland inte avslöjar någonting. Tyvärr blir man misstänksam mot Joan Sallas och börjar nästan ana att användandet av termen "yrkeshemlighet" är ett sätt att garantera sin position i toppen av vikningens kunskapsbank. Om tekniken är så pass hemlig som det påstås här, är det heller inte konstigt att den fallit i glömska. Ingen vet längre hur man gör. Utom Sallas. Fast då trängs origamientusiasterna åt sidan och de är många.

Så varför biter sig utställningen fast i minnet på ett sätt som är relativt ovanligt? Kanske för att den är behaglig, oprovocerande och viktekniskt fulländad. Kanske beror det på att den lyckas belysa en vit fläck i historien när många andra utställningar upprepar sådant vi redan sett. Eller så är det ett tecken på vår tids ideal: den återuppväckta husmodern och hennes strävan efter den perfekta dukningen. Det tål att tänkas vidare på.

Text: Ewa Wadell
Ewa Wadell har en fil.mag i konstvetenskap och estetik.
Foto: Hallwylska museet

Joan Sallas visar hur du viker en näckros till middagsbordet.