STILTJE PÅ SJÖFARTSMUSEET

Stad längs vattnet
Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg från 110131

Utställningsproducent: Britta Söderqvist
Utställningsform: Annika Wigers
Grafisk form: Ola Ingvarsson

Stad längs vattnet heter en basutställning på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg. Den invigdes i januari förra året och ingår i en större ombyggnad av museets interiör. Vad tillför en sådan utställning till bilden av Göteborg? UEForum bad Torsten Hild ta reda på det.

Den stadshistoriska utställningen Stad längs vattnet behandlar hamnstaden Göteborg med fokus just på hamnlivet. Skalan spänner över den globala hamnstaden till det lokala folklivet vid kajen, och rör sig genom fyra temaområden. Innehållet i utställningen baseras på ett rikt och imponerande bildmaterial som kompletteras av objekt, framför allt båt- och stadsmodeller.

Till utställningens fördelar hör ett väl bearbetat manus med kortfattade texter. Berättelsen är innehållsrik och beskriver ett kluckande hamnliv. Förväntade detaljer som hur det var att arbeta i hamnen finns med, men också oväntade upplysningar om stråket där de homosexuella möttes, eller om hur det var att vara kvinna och jobba ombord.

Båtmodeller exponeras i montrar som på sina ställen skär genom väggarna.

Flödet i utställningen är linjärt med ingång i ena änden och utgång i den andra. Ändå upplevs det inte som statiskt, utan ges en behaglig variation genom arkitekturen och en sparsmakad, varierad exponering. Utställningslokalen delas in av skärmväggar, och dessa är ställda i olika vinklar mot varandra. Flera ansluter inte mot taket, utan har snedställda överkanter. Detta skapar diagonala rörelser och riktningar i rummet och bidrar till en varierad rytmisering.

Färgsättningen är kraftfull och kontrastrik, vilket förstärker och förtydligar den tematiska indelningen. Kulörtonerna tycks valda för att associeras till hamn och industri. De löper ibland vidare från väggen och ut på golvet. Då uppstår en förtjänstfull känsla av rum i rummet. Glasmontrar är ofta infällda i skärmväggarna, men inte alltid på ett symmetriskt sätt. Flera skär genom väggarna och är snedställda vilket skapar ytterligare diagonala rörelser.

Touch-skärm och ljudinspelningar är exempel på interaktivitet i utställningen.

Variationen av media är stor. Många texter är skyltburna, men på sina ställen monterade direkt på vägg. Det finns både stillbilder och film, fotografier och målningar. Dessa är på sina ställen också monterade på väggen, men även förstorade till hela fondpartier. Ljud används i form av inspelade berättelser och musik. Interaktiviteten är ändå låg. Det finns några hörlurar, touch-skärmar och knappar, men i övrigt hänvisas besökaren till en betraktande roll. Belysningen är välplanerad och varierad, med fokus på tydlighet och tillgänglighet. Olika typer av ljuskällor och placering av armaturer bidrar till en varierad och behaglig ljusmiljö.

Färgsättningen är kraftfull och förstärker det industriella temat.

Sammantaget är utställningens delar innehållsrika och kraftfulla, men någonstans har helheten gått förlorad. Trots att arkitekturen innehåller tydliga och genomtänkta moment, så skapas ingen energi i rummet. När jag passerar genom utställningen får jag anstränga mig för att ta till mig innehållet. Tyvärr har man stött på flera grund i arbetet med utställningen som tar udden av det spännande innehållet.

Det finns ingen riktig början på berättelsen, inget som tar tag i mig, väcker min nyfikenhet och sätter mig på banan. Jag får i stället leta efter den pliktskyldigt inledande texten och försöka tränga mig in. Utställningens teman är otydliga och jag får själv försöka lista ut var jag är. En skylt, någon? Det finns ingen tydlig koppling mellan dem, så trots det rumsligt linjära flödet tappar jag drivet, eller jag får snarare aldrig upp det, och detta skapar en tveksamhet.

Utställningen utgår från bilder och modeller som presenteras på ett varierat sätt. Ändå är det något som fattas.

Den grafiska formgivningen har fått slagsida, framför allt skyltarna. Kontrasten mellan tecken och bakgrund är så svag att läsbarheten hamnar långt under godtagbar nivå. Utländska besökare har det ännu värre, då den engelska texten är satt i en grå nyans. Flera väggar är inklädda med en mönsterstansad plåt som ger en grafisk effekt. Problemet är att de har skarpare kontraster än textskyltar och objekt, vilket resulterar i att fonden blir tydligare än objekten. Ögat får svårt att hitta lämpliga fixpunkter och halkar av exponeringsytorna.

Här finns även dramaturgiska problem. Om man valt bort en linjär berättelse, så är det olyckligt att skapa en linjär rumsstruktur. Manus och rumslig gestaltning är inte matchade, arkitektur och estetik blir frikopplade från manuset. Det förstärker ytterligare den tvekande karaktären. Även målgruppen för berättelsen är otydlig. Informationen tycks rikta sig till en redan intresserad och motiverad publik med förkunskaper i ämnet. Var är barnperspektivet?

Utställningens delar drar åt olika håll, som de två roddarna i gåtans eka, där en rodde åt väst och den andre åt ost. Även om mycket är väl genomfört, uppstår så många tvetydigheter att motivationen att ge sig in i det rika materialet sviker. Det blir ytterligare en utställning som jag slött promenerar igenom medan jag undrar om det kommer något roligare i nästa rum. En basutställning behöver skapa en lust att återkomma, så att den inte är förbrukad efter ett besök. Tyvärr lyckas inte Stad längs vattnet fånga mitt intresse. Den tycks ha hamnat i stiltje.

Text: Torsten Hild
TH är inredningsarkitekt SIR/MSA.
Foto: Olle Andersson