KNAPPOLOGERNAS TEMPEL MOT OKÄND FRAMTID

Om 150 år
Göteborgs stadsmuseum jubileumsutställning 111118-130129

Producent: Marie Nyberg
Scenograf: Heidi Saikkonen

Man kan ta hissen eller trapporna. De senare leder ett par våningar uppåt i Wilsonska flygelns praktfulla trapphus. Högtidlighet och andfåddhet. Det fordrar ansträngning att träda in i detta ståtliga. En utrullad röd matta när man är nästan framme och på den en gammal plog. Här ska mark brytas och vändas, förstår man. Nyttigheter ska sås, växa och skördas till gagn för många.

Det var en sådan uppgift Göteborgs Museum hade tilldelat sig självt när det invigdes 1861. Tillräckligt mycket av museet finns kvar för att det idag ska kunna fira sitt hundrafemtioårsjubileum. Det görs bland annat genom utställningen Om 150 år på Göteborgs stadsmuseum. Mellan Göteborgs Museum och Göteborgs stadsmuseum ligger alltså en avsevärd tidsrymd. Men inte bara det. Historien om jubileumsföremålet handlar om de klyvningar och avknoppningar som ur en göteborgsk institution skapat flera: Naturhistoriska museet, Konstmuseet, Världskulturmuseet, Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK), Valands konstskola. Och förstås, efter all denna subtraktion, Göteborgs stadsmuseum.

Det är också historien om de skiftande idéerna om vad man egentligen ska ha ett museum till. Om startpunkten kan man läsa i Mattias Bäckströms briljanta bidrag till den jubileumsbok som ges ut i anslutning till utställningen. Den gestaltas också i det första av utställningens två och ett halvt rum. Plogens dygder först, således: museet skulle göra nytta, rent av vara en drivande faktor i stadens och landets utveckling. Därför fungerade det delvis som en modern mässa där sista skriket på produktionens område, plogar till exempel, visades upp av dem som hade nymodigheter att sälja.

Det var också i dubbel mening universellt. Det rymde dels det mesta som ansågs värt en plats på ett museum, allt från pedagogiskt skolmaterial till skön konst. Dels öppnade det sig mot världen. Med föremål av lokal eller regional bakgrund trängdes märkvärdigheter från fjärran land med kraft att höja den andliga nivån i staden.

Det där illustreras symboliskt. I taket en jordglob i silvrig metall, fylld med miniatyrer av saker som går att ställa ut. Och under den en sådan där cirkelrund soffa med ryggstöd som gör det möjligt att bekvämt titta åt vilket håll som helst med ett minimum av kroppsförflyttning ("panoptikon!" tänker säkert Foucaultknarkaren).

Detta var en plats helgad åt kunskapen och utvecklingen. I invigningsceremonins festkantat från 1861 liknades museet vid ett tempel. Därav, kan man gissa, de fejkade kolonnerna längs rummets långsidor. De är snarlika dem som fanns i museets naturhistoriska avdelning när det begav sig. Det ser man, för en interiör därifrån finns elegant exponerad på kortväggen.

Det serena dominerar rummet. Högt i tak, belysningen koncentrerad till det som bör ägnas kontemplation: stenarna med kilskriftsinskriptioner, Fredrika Bremers skrivbord, Amors och Psyches skulpturala hångel. Allt är mycket vackert. Men det är nog samtidigt för väl att det också ägnas distanserande humoristiska kommentarer. I en monter får man själv prova på tidens evolutionära typologiserande: där finns ett antal stenyxor av olika raffinemangsgrad att ordna i lämplig serie. I montern bredvid ges samma uppmaning, men det som nu ska ordnas är knappar av plast. Ha! Strindbergs kritik av vetenskapligt jönseri. Och även Monty Python får vara med. "This is a dead parrot!" står det i en pratbubbla bredvid en uppstoppad och synnerligen död papegoja. (Fast en pratbubbla? Är det den döda papegojan som säger att den är död?)

Lika humoristiskt hälsas man välkommen av ett renhuvud till rum nummer två. Där är stämningen en helt annan. En kub av omålade MDF-skivor (plywood, trodde jag, men vet nu tack vare efterforskningar bättre) fyller kanske hälften av rummet och gör det trångt och svåröverskådligt. Det omålade och kompakta ger mig känslan av att ha hamnat backstage, i museets dolda landskap av magasin och verkstäder.

Här jobbas det, tänker jag, ingenting är riktigt färdigt, det pågår en process. Vad går den ut på? Två saker främst. Under 1900-talets första del samlas det och dokumenteras. Här arbetar "den undersökande experten" i "det vetenskapliga museet". Senare i seklet interageras det med det omgivande samhället. Det är då det ska skapas "ett museum för alla".

I den här processen – då också stadsmuseet steg för steg skalas fram – krymper den värld som museet intresserar sig för. Etnografika hänger förvisso länge med, men det är det regionala och lokala som står i centrum. En karta över Bohuskusten, fullständigt perforerad av knappnålar, visar platserna för fornfynd och ett fullskaligt, absolut autentiskt, göteborgskt varvsarbetarkök från 1980-talet kan studeras i detalj.

Relationen och avståndet till det exponerade förändras också. I dokumenterande filmer, gjorda i samband med Göteborgsutställningen 1923, studeras hantverkares skicklighet objektivt och på håll. På panoramaväggen i det sista, halva, rummet är stadsmuseet inbegripet i ett slags dialog med stadens invånare; tillsammans bearbetar de till exempel de kaotiska känslorna efter den fruktansvärda Backabranden 1998.

För att utställningsnamnets dubbeltydighet ska tas till vara ägnas den sista väggen åt framtiden. Men om den sägs inget av substans, bara att ingen kan veta hur den ser ut. Och det visste man ju redan. Men något skymtar ändå framtiden just där utställningen slutar. Där, vid raden av parkerade barnvagnar, tar nämligen Barnens museum vid. Om dem som högljutt ger sig till känna där inne kan man med säkerhet säga att de kommit dit hiss- och inte trappvägen.

Text: Magnus Berg
Magnus Berg är docent i etnologi, universitetslektor i museologi och utbildningsledare för International Museum Studies & Museion School of Global Studies i Göteborg.
Foto: Lucia Escarate Magallanes