JÄÄÄRNVÄGARS

JÄÄÄRNVÄGARS - Va mycke som går på räls
Västerbottens länsmuseum, Umeå 110529-111016

Utställningsansvarig: Maine Wallentinsson
Producent: Åsa Stenström
Formgivare: Inge Lindström

Öppna godsvagnar dras på räls mitt i utställningen och betraktas av män i järnvägens olika uniformer i bakgrunden.

Den 28 augusti 2010 invigdes Botniabanans första etapp mellan Umeå och Örnsköldsvik. Det har gett Västerbottens museum i Umeå anledning att belysa järnvägens utveckling i Norrland. Utställningen JÄÄÄRNVÄGARS – Va mycke som går på räls, var en stor satsning och blev ett verkligt dragplåster under den gångna sommaren och hösten. Jag lägger för en stund alla tankar om Botniabanans förseningar och SJ:s svårigheter att tackla bistra vintrar bakom mig och kliver in i en värld av fakta, berättelser och anekdoter kring järnvägens historia och om folket som levde och verkade jämsides med dess utveckling.

I 1800-talets Sverige fick ångkraften industrin att ta ett språng framåt i utvecklingen. I takt med nya fabriker behövde kommunikationerna förbättras och där blev järnvägen den viktiga knutpunkten mellan industri och råvara. Bygget av bruksbanorna i södra Sverige tog sin början i 1800-talets mitt medan norra Sverige fick vänta till slutet av 1800-talet. Norrland skulle då komma att länkas ihop med södra Sveriges järnvägsnät vilket skedde genom bygget av Stambanan och Inlandsbanan.

Den stora utställningssalen är närmast till brädden fylld av föremål, samlade i olika sektioner som radats upp längs med väggarna. Varje sektion förmedlar sin del av historien. Mitt i salen dras två öppna godsvagnar av ett litet lok från Robertsfors bruk. Kronologiskt, med hjälp av text och föremål, följer man järnvägens utveckling med start i tiden före lokomotiv och fram till idag. Norrland är utgångspunkten och perspektivet är folkets. Glädjande nog är vad som kunde ha varit en utställning om lokens tekniska utveckling och makthavarnas planer och beslut, i stället en utställning om dem som levde och arbetade vid järnvägen samt om folket som på ett eller annat sätt kom att påverkas av eller nyttja det nya transportmedlet.

Utställningen har lekfulla inslag både för barn och vuxna, till höger den tunga rälsen som man kan försöka lyfta.

Utställningen vill dra till sig såväl vuxnas som barns intresse genom en blandning av klassisk utställning och lekhörna. Men det finns inslag som lockar till lek även hos de vuxna besökarna: man får prova på rallarnas tunga arbete, försöka slå ner en rälsspik i en träkubbe eller lyfta räls på axlarna. I utställningstexten får man veta att rallarna oftast var torpare, statare och skogshuggare som lockades av drömmar om resor och äventyr. Verkligheten blev dock en annan. Dragiga baracker och tolv-timmars arbetsdagar sex dagar i veckan, genom skog, över vattendrag och genom berg, släckte nog drömmen hos många av de män som skottade, hackade, bar och spikade. Den hurtiga rallarmusiken som tonar fram ganska svagt skapar en stämning som kontrasterar mot berättelserna om männens hårda liv och de hälsorisker som lurade under arbetets gång.

Det dynamiska föremålsarrangemanget kring den ambulerande rallaren i kontrast till en välordnad interiör i banvaktarfamiljens hem.

Utöver arbetet som rallare skapade järnvägen en rad nya yrken. Lokföraren stod högst i rang, bromsaren lägst. Det var han som på signal av lokföraren skötte bromsen manuellt, oskyddad från väder och vind. En station i utställningen handlar om banvaktens ansvar över räls, broar, vattentrummor och banvallar. Här får också kvinnan synas i den annars så mansdominerade yrkesvärlden. Banvaktens hustru arbetade nämligen inte bara i hemmet utan också vid rälsen, som grind- eller bomvakt när tåget kom.

Tågen förändrade resmöjligheterna och skillnaden mellan klasserna blev tydlig, liksom i resten av samhället. 1800-talets jetsetare köpte sina privata, luxuöst inredda vagnar. De icke privata, 1:a klassens vagnar, inreddes med plyschsäten och mattor, medan 3:e klassens resenärer fick hålla tillgodo med bänkar utan stoppning i trånga vagnar. 1872 kom de första toaletterna men behövde man uträtta sina behov som 3:e klassens resenär, var det bara att hålla sig till resans slut. 3:e klass försvann inte förrän 1956 men toalett hade man fått innan dess.

Även om utställningen belyser både skillnaderna i det dåtida klassamhället och järnvägsarbetarnas umbäranden, råder i utställningen en gladlynt stämning. Det är inte, tolkar jag, umbäranden och fattigdom museet vill föra fram i första hand, utan de drömmar och den framtidstro som blommade upp i spåret av järnvägen. Upplevelsen förstärks av ljudet från lokets ångvissla och det karakteristiska dunkandet från vagnarna. Svartvita fotografier av rallare och resenärer visas på en tv-skärm inbyggd i en transportlåda i trä. Barnavdelningen är målad i bjärta färger och består av ett rum inrett som kontor med biljettlucka. På krokar hänger olika uniformer i ministorlek och barnen kan klä sig som stins, lokförare, konduktör eller resenär.

Hur kommer vi att resa om ytterligare cirka 160 år? Vilka möjligheter kommer vi att ha och i vilken utsträckning kommer klimatproblemen påverka våra resor? Man kan läsa en sammanfattande text om järnvägens utveckling samt om en eventuell förlängning av Botniabanan mellan Umeå och Luleå. Utöver detta ger utställningen inget egentligt svar på mina funderingar. Kanske är rymdfärder nästa milstolpe inom resande och turism? En tur och retur till månen där framtidens jetsetare köper sina egna, lyxigt inredda raketer medan 3:e klassens resenärer får åka i en risig plåtburk, tvungna att hålla sig tills raketen landat på månens yta? Vi kan inte veta, bara filosofera, fantisera och drömma.

Text och foto: Märta Hedvall

Märta Hedvall är museolog och skribent boende i Umeå.